Först vill jag säga att den här sidan är jättebra. Jag levde med min pysisktsjuka mamma till jag fyllde 12år. En kväll när mamma och pappa hade bråkat, (eller mamma bråkade me pappa) så fick pappa nog, han fråga mig och min två år äldre syster om vi vill att han skulle skjutsa mamma till mormor eller om vi skulle gå till farmor. Vi visste inte va vi skulle svara, vi var för rädda för mamma för att säga något, speciellt när hon var sådär arg. Då sa pappa åt oss att ta på oss skor och jacka och sen tog han oss i varsin hand och gick. Jag minns att pappa håll min hand hårt, titta bara rakt fram, var tyst och sammanbiten och gick med bestämda steg och hur jag min syster gick gråtandes hela vägen. Det var som att han var tvungen övertala sig själv att han hade tagit rätt beslut, och att han inte kunde stanna. Mamma gick efter oss och skrek och va jättearg, när vi hade kommit halvvägs till farmor så stanna mamma. Och jag minns hur jag vände mig om och såg min mamma stå kvar och skrek, och hur orolig och rädd jag var över att det skulle hända mamma något. Eftersom jag visste att mamma inte kunde klara sig själv. Jag och min syster har ju vart mamma åt henne hela våra liv. Jag är så tacksam över att pappa tog oss därifrån, att han inte drog, utan han tog sitt ansvar som pappa så gott han kunde. Men det var också den kvällen det stora arbetet börja med att förstå min mammas beteende och alla frågor kom upp i mitt huvud, som varför? hur? när? kommer jag bli? vad händer nu? varför kommer jag inte ihåg en enda födelsedag fram tills jag fyllde 13? Jag vet att folk såg och det gör mig så arg, varför fick vi ingen hjälp? Det har nu gått 12år och jag har gått hos ett antal olika kurtorer och psykologer för att bearbeta min barndom och min ågest jag lider av idag men jag förstår fortfarande inte mamma beteende. Jag fattar inte vad hon är för sjuk eller hur hon blev så. Jag vet att hon va inte så när hon var ung. Idag har jag kontakt med mamma, men det är svårt att umgås med henne för jag har något slags hat mot henne, att hon inte bara kan vara "normal". Men mormor säger alltid att vi måste tänka på att mamma är sjuk. Mamma hälsar på min mormor på hemmet varje dag, hon ringer mig och min syster varje dag och svarar man inte så ringer hon tills man gör det, typ 15 ggr. Mormor, min syrra och jag är dom enda mamma har, så jag har inte samvete att säga nej till mamma. Så när jag hittar på saker med mamma gör jag det för hennes skull, för jag själv får inte ut något av att umgås med henne. Jag blir mest bara stressad för att jag igentligen har andra saker jag skulle behöva göra än att vara lekledare åt mamma. Nu är jag orolig för hur det sak bli när min mormor inte finns längre, för det är hon som tar det stor lasset med mamma. Jag försöker hjälpa min mormor så mycke jag kan, för dom ljusa bilderna jag har från min barndom är tackvare min kära mormor. Så den dagen hon går bort har jag inte bara förlorat min enda kvinnliga förebild som har låtit mig vara barn, lärt mig rätt och fel och lagat pannkakor utan jag kommer åter igen få min mamma runt halsen, som jag och min syster måste ta hand om. Min syster mår inte bra, hon försöker att ta livet av sig lite då och då. Det här blev ett längt brev, det jag ville skriva om igentligen var att jag snart ska ha min studentfest. Och jag vill igentligen inte att mamma ska komma, för jag skäms över henne, har så dåligt samvete över det. Min sambos föräldrar och kompisar kommer att vara där, och dom har aldrig träffat mamma. Nu har jag sån ångest över det här, min pojkvän är förstående och säger att dom kommer inte att bry sig om att min mamma är som hon är. Men jag bryr mig. Jag vill se fram imot den här dagen, det är min pojkvän som har fixat den festen åt mig, så jag kan ju inte säga att jag bara önskar att det var över. Min syster har lovat att hon ska ha koll på mamma, men jag kan inte lita på min syster att hon håller va hon lovat, för det är hon dålig på. Jag vill bara gråta! Vad sak jag göra? Om du har orkat läsa dig enda ner hit, så vill jag säga tack till dig.
Ångest över en rolig sak