Jag vet att detta är ett barn och ungdomsforum så alla kanske inte förstår allt jag säger. Men det gör inget, för de som hjälper till är ofta lite äldre och förstår allting.
Så varför skriver jag när jag själv inte behöver någon hjälp? För att nästan alla har glömt vad som är viktigt. De själva och vad de själva behöver. Det är för mycket fokus på att anpassa sig och lösa föräldrarnas problem före de egna. Vissa inser det (de äldre) och skriver ned råd därefter eller jämförelser (för sällskapets skull). Men jag undrar om någon insett hur lika trådarna är oavsett källan till problemen. Det är egentligen ointressant vad föräldrarna lider av för barnens eget välbefinnande.
Så vad är det gemensamma problemet? I stora drag yttrandefriheten, att inte få säga vad man känner. Man skall inte behöva gå till ett forum för att få prata av sig (men det är bra att ni finns). Det spelar ingen roll varför föräldrarna är inkompetenta (inte klarar av att vara föräldrar). De kan vara mentalsjuka, sinnesjuka eller utvecklingsstörda, resultatet blir ändå detsamma, att barnen lider. Det är inte en självklarhet, som många skriver, så fungerar det ibland och känslomässigt står de föräldrarna väldigt nära när de blir sedda och uppskattade. Men i det långa loppet räcker det inte.
Att höra någon som Lisbeth Pipping (barnboksförfattare) berätta om sin barndom och den lättnaden hon kände när hennes utvecklingsstörda mamma dog kan låta konstigt i andras öron, men är något jag kan relatera till. Man får vänta länge innan man kan dra ett streck över historien.
Med facit i hand borde man gjort det tidigare (känt lättnaden) så nu koncentrerar jag mig på de som lever på riktigt och inte är tankespöken. Min mor lever i allra högsta grad, men känslomässigt är hon död för mig, så är även mina syskon. Men jag hatar dem inte (har aldrig gjort det), jag har bara hatat deras beteende, de som hjälper dem och tror på deras historier.
Man kan inte hata sinnessjuka eller förståndshandikappade personer (någon längre tid). Bara de som valt ut mig att vara deras vårdare, men i praktiken hatar jag inte dem heller. Hat kräver massor med energi, något jag saknar och definitivt inte vill slösa bort på så värdelösa personer. Livet är för dyrbart för att kastas bort till ingen nytta.
Jag kan inte prata öppet om mitt liv, det finns för många som förnekar det. Men jag kan skriva fritt och hjälpa andra personer. Här är en lista över vanliga myter som jag själv insett är ett hinder för att må bättre. Man har rätt till ett eget liv, oavsett vad andra säger.
Du behöver familjen.
Falskt. Du behöver närstående som behandlar dig som en jämbördig individ. Skaderisken från en dysfunktionell familj är större än fördelarna att stanna kvar. Normer och krav sätts av närstående från tidig ålder, det betyder inte att dessa är socialt eller samhällsmässigt acceptabla.
Enkelt förklarat, du har blivit tillvand en standard som ställts av dina föräldrar och anhöriga. De kan vara både farliga och kränkande, men eftersom man inte känner till något annat så accepterar man dem. Självförtroendet kan vara mycket lågt när man uppnår vuxen ålder så det är ytterst svårt att hävda sina rättigheter när man väl insett att man har sådana.
Du behöver vänner som kan bekräfta det du känner och som lyssnar när du berättar om dig själv. De som inte kan se bortom sin egen föreställning (den bild som presenterats dem) är inga riktiga vänner. En äkta vän lyssnar även om berättelsen inte överensstämmer med deras egna bilder. En klok vän inser att de inte vet allt och inte får en äkta bild då de inte har växt upp i ditt hem. De kan själva avgöra vad som är otänkbart (rena fantasier) och vad som är fullt möjligt.
Dina föräldrar behöver dig.
Falskt. De är vuxna människor och skall inte behöva barnen för att klara sig eller för att ha något att visa upp för sin egen duglighet. Om de känslomässigt behövde dig (var en riktig förälder) hade ditt välbefinnande gått före deras eget. De hade då gjort allt för att du skall lyckas i livet, inklusive förlåta dina misstag och dina felsteg. De hade gjort sig själva till levande exempel för att få dig att inse vad som är viktigt här i livet. De hade knuffat dig ur boet när du var redo även om du inte vågade ta steget och de hade tagit tillbaka dig om du misslyckas de första försöken. De hade ringt till polisen om du använt droger, men hade tagit tillbaka dig med öppna armar när du var klar med din rehabilitering. Att vara förälder är ingen uppoffring, man gör det av kärlek till sin nästa.
Allting är ditt fel.
Falskt. Alla är en produkt av sin uppväxt, det inkluderar även nedärvda beteenden. Vissa lyckas trots eller på grund av sin dåliga uppväxtmiljö. Det betyder att man visst kan påverka, men alla formas negativt och positivt av de upplevelser de har på vägen till vuxenlivet. Vissa påverkas negativt av sina upplevelser och hämmas av dem, vissa tar allvarlig skada av dem. Men ingen har sig själv att skylla fullkomligt. Vi påverkar alla vår närhet och vårt samhälle och ingen är oberörd av sina upplevelser.
Kriminella, utvecklingsstörda och människor med personlighetsstörningar har en sak gemensamt, de saknar vad vi kallar för sunt förnuft. Alltså den delen av vår intelligens vi använder för att skaffa oss sociala fördelar. För att kompensera använder dem upprepningar, det kan vara hotelser, mytbildning (falska påståenden) och manipulering för att uppnå samma fördelar andra får genom att visa kärlek. Den tacksamhet du känner eller visar kommer från påstådda gåvor eller fördelar, inte från intelligensen att behandla andra väl för att bli omtyckt.
Du kan använda kunskapen om inlärt beteende som tröst, för att få förståelse (om du själv tagit efter) och som anledning att förlåta orden men inte metoderna som gjorde dig illa eftersom de ursprungligen inte kom från deras munnar. Upprepningar är som bumeranger, du kan inte kasta dem tillbaka eftersom de enbart existerar för att människor använder dem. Enda sättet att bli av med dem är att glömma dem. Metoderna kan du inte förlåta för de är brottsliga handlingar.
Ditt liv är förstört.
Falskt. Dina planer kan vara förstörda men inte ditt liv. Man kan själv välja om man vill använda kunskaperna man har positivt eller negativt. Att komma på fötter igen eller att lägga allt tråkigt bakom sig påminner om sorgearbete. Det är svårare att sörja de som lever så det tar ofta mycket lång tid, men man kan skynda på arbetet något med att tillfälligt eller permanent se personerna som döda (som ett tankeexperiment för att lösa känslomässiga knutar).
I många kulturer var det ett straff, men i dagens samhälle (med större frihet) är det snarare ett nödvändigt ont för att komma vidare. Lägga ned energi på att tänka ut straff gör bara att man låser sig själv och därmed möjligheten att leva som en fri individ. Att säga att någon är död för mig är högst privat och något man håller för sig självt, som sagt är det inget straff bara ett sätt att slippa bli behandlad på samma sätt. Använd inte ord som bumeranger (se tidigare stycken).
Du är för känslig.
Falskt. Barn som är konstant utsatta för hotelser, negligeras eller vanvårdas visar alltid tecken på post-traumatisk-stress senare i livet. Det är högst normalt. Att inte känna något vore en avvikelse eller ett tecken på droganvändning (empati är högst mänskligt). Vissa klarar sig förvånansvärt bra senare i livet, men det beror på att de fått tala ut om problemen, att de har goda och nära vänner som stöttar dem eller för att föräldrarna insett att de gjort fel och stöttar barnen. Det hör till undantagen och beror förmodligen på att föräldrarna lämnat ett missbruk bakom sig. Inte att de blivit botade från psykisk sjukdom eller liknande eftersom det är högst ovanligt.
Var stolt över din känslighet. Det må vara jobbigt och kan kännas övermäktigt, men det är samtidigt ett bevis på att du är en god och empatiskt kännande människa. Förmodligen det enda som står emellan dig och rädslan att bli som din förälder. Känslighet är inte deras främsta egenskap, i så fall hade du inte läst det här. Motstånd är alltid jobbigt, men är bara perioder i ett övrigt gott liv. Tänk på de stunder du inte fokuserar på det negativa och säg vad du känner då. Förmodligen är du ganska nöjd med din tillvaro. Problemen stjäl uppmärksamheten från det positiva i livet, så ägna inte mer tid åt problem än du egentligen behöver för att lösa dem.
anonym
01 aug 2017 12:14