Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hatar min pappa

Skriv svar

Till forum

  • Jag har snart bott hemifrån ett år och har med den tiden verkligen lyckats fokusera på mig själv. Jag har pratat med kurator sedan januari och har insett att jag nog varit deprimerad i närmare fem år nu. Jag har blivit mycket bättre under dessa samtal och har verkligen fått den hjälp jag behöver. Jag har dessutom insett att min pappa nog är en stor del av att jag har mått dåligt så länge och definitivt den största delen till att jag mår dåligt idag. Han har varit väldigt frånvarande under hela min uppväxt. Jobbat mycket, kommit hem sent på kvällen, aldrig ätit middag tillsammans med oss och aldrig orkat göra något på helgerna. När jag och mina syskon blivit lite äldre har vi också sett att han blivit otroligt irriterad på egentligen obetydliga saker som att han inte kan hitta osthyveln eller att tandkrämen står på ett annat ställe.

    Värst är dock att han är så arg på mamma. Vad hon än gör tycker han att det är fel, suckar och ger henne blickar. Det har han börjat göra med mig nu också. Säger jag något om det blir han rasande och stänger in sig på sitt rum i flera timmar. Han säger själv att han inte känner sig hemma i sitt eget hus längre men det tycker jag endast är hans eget fel. Jag har pratat med min kurator om detta och hon kallar det psykisk misshandel vilket jag reagerade väldigt starkt på för hur kan min egen pappa psykiskt misshandla mig? Han är ju inte elak. Jag har tänkt mycket på det och har kommit fram till att vad det än är så är det något som är fel. Han blir stormtokig så fort någon annan anser att han har gjort fel.

    I förrgår hände det något som fick mig att känna att jag inte längre vill ha kontakt med honom. Jag vet att det inte går eftersom att han och mamma fortfarande bor tillsammans och jag inte vill lämna mamma. Jag vill heller inte lämna våran hund som jag älskar så mycket. Det som hände var att jag kritiserade honom för något jag tyckte att han hade gjort fel och han blev arg och gick in till sitt rum, precis som han alltid gör. Jag fick bara nog och blev arg och började grina. Mamma var där med mig. Pappa kom ut från sitt rum och frågade argt vad det var medan jag blev ännu argare, höjde rösten och sa nåt i stil med att jag blev så irriterad för det han hade gjort. Det resulterade i att han skrek på mig nåt i stil med "allt jag gör blir fel". Jag fick en panikattack och han fortsatte skrika fast han såg att började hyperventilera. Han stormade ut ur huset och kom tillbaka fem minuter senare. Mamma tröstade mig och hela kvällen sedan satt pappa i soffan, såg extremt ledsen ut och tyckte synd om sig själv. Det är inte första gången han tappar humöret på detta sätt men det är första gången jag står upp för mig och säger åt honom.

    Mamma mår inte heller bra av hans attityd och jag önskar att hon orkade skilja sig men det gör hon inte. Hon och vi andra har ständigt behövt tippa på tå i hemmet för att inte göra honom upprörd och det tar extremt mycket på psyket speciellt när han inte tycker att något är fel och att allt är frid och fröjd. Han blir irriterad flera gånger om dagen och det gör det till en bra sak att han ofta jobbar över och kommer hem sent för då kan vi ha en bra stund ett tag i alla fall innan han kommer hem. Direkt han kommer innanför dörren blir det dålig stämning och så har det varit nästan så länge jag kan minnas. Under ett års tid nu har känt att ingenting kan vara det minsta roligt när han är i närheten.
    Sara
    06 maj 2022 17:05

  • Första stycket.

    Det är bra att du har någon att tala med. Om man hela livet gått som på äggskal i rädsla att stöta sig med de vuxna, så får man ofta komplex PTSD i vuxen ålder. Man har ofta ett överaktivt tankesystem, är inte överens med sina känslor, känner skuld och ångest utan någon egentlig orsak. Att växa upp under- eller överstimulerad stör barnens utveckling. Föräldrar lägger sig i för mycket eller i motsats negligerar barnet är ungefär lika illa. Men de sistnämnda är mycket svårare att förlåta. Allt man vill ha i livet är kärlek, åtminstone en liten del tillbaka av det man har gett andra. Det pratas mycket om villkorslös kärlek, men ingen kan ge ovillkorligt utan något som helst bevis på uppskattning.

    Andra stycket.

    Din psykolog har helt rätt, det är psykisk misshandel. Din pappas beteende är vanligare hos kvinnor, men det är inte könsrelaterat. Det handlar mer om vem som lärt honom att manipulera andra till förmån för sitt eget ego. Syndabockstänkandet (den eviga martyren) är väldigt vanlig hos denna typ av personligheter. Den valda försvarsmekanismen är oftast i själviska syften för att kasta skulden ifrån oss själva genom att beskylla någon annan för det vi själva egentligen är. Depression är ofta förekommande i bakgrunden, så om du känner dig deprimerad är det inte konstigt. Andra-hands-depression är ungefär som second-hand-smoking. Det går inte att ha rena lungor i ett rökrum.

    Tredje stycket.

    Egentligen borde jag nämnt redan i förbifarten att din pappa inte ser sig själv som elak, utan har en verklighetsförvrängnings- och förnekandenivå som inkluderar projektion på omvärlden. Alla är bovar och förövare utom han. Låter lite grymt att säga så, men ingen är skuldfri i en relation. Man kanske underhåller en negativ ton, precis som din sorg stärker hans ego. Det går ofta politik i relationer och om du följer nyheterna så är inte sanningen det första man tänker på. Projektion har blivit normal utrikespolitik, så varför skulle privatpersoner inte få skaffa sig liknande förmåner? Lite överdrivet, men få tänker på andra när de bygger upp sin kokong av högmod. Värsta med beteendet är att omnipotens (allsmäktighet), projektion, förnekande, rationalisering (påstår att man gör något med goda avsikter) är försvarsmekanismer som kan leda till allvarligare sjukdomar om man inte ser till konsekvenserna av sitt handlande.

    Fjärde stycket.

    Också lite från tredje delen av inlägget. Det är inte fel att sakna någon. Lite egentid/frihet stärker säkerligen banden med den övriga familjen inklusive din mamma. Dina känslor återspeglas på din omgivning och om du känner frid och hopp inför framtiden så känner andra det också. Även om det kan ta tid innan det syns på ytan. Det finns inget bättre än att få sitta ned med en lugn och sansad person när man själv är uppriven. Varför inte bli den personen? Om din far är motorn bakom oron, lägg i friläge och låt honom brumma fritt och slösa sin egen energi istället för omgivningens. Det är svårt att tala om för andra vad man bör göra i givna situationer. Det är vanligtvis så att man tar efter den som verkar ha mest kontroll istället. All kommunikation är inte verbal, låt ditt lugn smitta omgivningen, sök inte konflikter, låt dig inspireras av bättre förebilder istället.

    Epilog.

    Jag tänkte först inte svara eftersom forumet är modererat och jag kanske slänger mina kunskaper i papperskorgen. Det är som med guldprospektering. Alla vet att guld är värt en förmögenhet, men är svårt att hitta, finns i liten mängd och att det vimlar av skojare som försöker lura dig. Så är det också med sanningar, aha!-upplevelser är väldigt sällsynta. När jag föreslår “rika” områden för de vetgiriga, så är jag, precis som dem medvetna att de måste sålla grus, jord och stenar från de ädla metallerna. Så är det inte med vården, de lever fortfarande på femtiotalet. Bromsa är viktigt (jag nämnde väl skojare?), men att inte följa den vetenskapliga utvecklingen är ingen god ursäkt att blockera råd för dem som vill slippa må dåligt. Förhoppningsvis når det här fram, ingen skall behöva må dåligt i väntan på att trakasserier i hemmet blir brottsligt. Jag förespråkar inte straff, bara att man undersöker bakgrunden när en ensam person är ansvarig för andras lidande. Tänk på miljonerna som skulle sparas av vården om man botade orsaken. Tänk om cancer hade behandlats med att ge cellgifter till de anhöriga istället? Vård behöver vara orsaksorienterad.

    Och Sara! Jag är jätteglad att du har fått stöd! Efterordet handlar mer min ovilja att slösa bort min tid eller att inte kunna ge stöd om och när jag kan göra det. Jag har (tar mig) alltid tid för mina medmänniskor :)
    Karl
    16 maj 2022 13:18

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.