Har haft många år på mig att funder över allt som har med min pappa att göra och nu under tiden som jag varit varit tvungen att flytta hem igen så har jag märkt mer och mer vad han är för typ av människa. Hamnade i ett argument med honom igår och idag är jag ju inte längre rädd för att säga vad jag tycker eller tänker så det var precis det jag gjorde och ju mer jag pressa honom desto sjukare saker sa han. Jag tappade den sista gnutta respekt som ja hade för honom igår. Han är verkligen en vidrig människa oavsett vart han kommer ifrån eller hur tufft han har haft det. Jag bryr mig faktiskt inte om hans livshistoria längre då han endast använder det som en ursäkt och försöker rättfärdiga sitt dåliga beteende som han har. Han är inte intresserad av att ändras och han är inte intresserad av att höra vad någon annan tycker eller känner. Han klandrar Sverige och väst världen för att vi alltså hans söner ”blev som vi blev” och vill inte ta på sig något eget ansvar. Han skyller det på min mamma hans nuvarande fru när det kommer till oss söner och menar på att om dem inte hade blandat sig i hans uppfostringsmetoder så hade vi varit perfekt idag. Hans metoder gick alltså ut på att misshandla, skrämma, kontrollera och nervärdera en. Han tryckte alltid ner mig och min bror och menade på att vi var dumma/värdelösa. Kan kunde tex utrycka hur mycket han skämdes över oss och jämförde oss ofta med andra barn som då skulle vara bättre.
Idag skyller han till och med på mig och min bror som är jämngammal med mig när det kommer till våran yngre bror somnade har börjat få snett för och tar själv inget eget ansvar. Vi har även en till syster som i samma ålder men som inte är uppväxt med oss utan hon växte upp med sin mamma i en annan stad och vi lärde inte känna henne förrän vi var runt 14 års åldern. Jag passade även på att ta upp den biten under vårat argument och sa att han borde höra av sig till sin dotter då hon bröt kontakten med honom efter att själv hamnar i ett argument med honom men det är såklart inte heller hans fel utan det ligger på henne om hon vill höra av sig eller inte då han inte gjort något fel, dem har inte pratat nu på ca 2år. Hans nuvarande fru som han också har två barn med brukade jag tycka synd om då hon vardagligen får höra hur dålig hon är på allt och aldrig är tillräcklig osv osv men idag känner jag faktiskt att dem förtjänar varandra då hon alltid står bakom honom i allt han säger och försvarar hans handlingar även när det kommer till hennes egen son, alltså min yngsta bror som får gå igenom mycket av det som jag och den mellersta brodern har fått gå igenom. Jag har noll respekt för henne idag och bryr mig ytterst lite om hur hon faktiskt mår och då vill jag även tillägga att jag många gånger stått upp för henne i deras relation när hon blivit illa behandlad trots att hon aldrig stod upp för varken mig eller mina bröder när vi blev det. Jag tycker bara synd om mina yngre syskon som får gå igenom allt det och se hur sin egna mamma blir behandlad.
Allt detta kom på tal när vi pratade om den yngsta lille broshan och hans problematik men det ända den där narcissistiska farsan gör är att klandra lille broshan själv och alla andra, han har ingen egen lösning på problemet och tar inget ansvar för någonting utan skyller ifrån sig på alla andra runt omkring, och juste vi får inte glömma Sverige/ västvärlden. Är så trött på honom nu att jag inte vill se han länge och när jag flyttar härifrån kommer jag bryta med honom helt och hållet för gott denna gången. Vill inte ha med honom att göra över huvudtaget längre. Igår bevisade han verkligen vem han är och vad han står för och han skäms inte ens, enligt honom så har han haft all rätt och alla andra har fel som inte håller med han. Jag har noll kärlek kvar för den människan. Riktigt vidrig + alla andra fula ord jag kan komma att tänka på är vad jag känner/tycker om honom. Jag önskar att jag hade spelat in samtalet… blev nästan chockad fast ändå inte, men det var så sjuka saker att det blev komiskt hela grejen tillslut och jag började mer eller mindre skatta och gick därifrån. efteråt sa jag till honom att ja inte var arg på honom och att vi släpper det nu men gud va kass ja är på att hålla masken.. tror han har märkt ganska tydligt vad jag känner vid detta läget då hans beteende nu ändras som de alltid gör när han känner att han är i underläge och istället tar på sig offerkoftan.
Aja ville bara dela med mig och skriva av mig för har inte kunnat sova sen kl 10.. bara legat och grubblat över det i timmar så kände att jag behövde göra något åt saken 😅
Kan inte ens beskriva hur mycket min egna mamma har fått gå igenom med honom under våran uppväxt och hur mycket hon har krigat för att vi ska slippa få gå igenom allt som han utsätter en för. Hon har bokstavligt talat riskerat sitt eget liv när hon försökte ta vårdnaden och ett tag fick vi till och med bo på ett kvinnojour hem då han kom förbi oss med en kniv och hotade att ta hennes liv om hon inte tog tillbaka sin oro anmälan och detta bevittnade jag vid 6 års ålder och jag minns allt från hur kniven såg ut till hur han stod med kniven runt hennes hals.
Har försökt ha förståelse för hans beteende och till och med anklagat mig själv från när jag var riktigt liten o trott att det var mig det var fel på. Vi snackar så långt bak jag kan minnas. Han hjärntvättar sina egna barn för att kunna behandla dem som skit och för att få kontroll och kunna styra över dem som om vi inte vore något annat än hans konstverk och när konsten inte blir som han vill så skyller han på själva målningen och alla penslar, rummet han sitter i osv.
Min skolgång har varit tuff, jag har haft stora problem med mina aggressioner vilket slutade med att jag hamnade i fängelse vid 18 års ålder. Jag har tagit nästan alla droger som går att ta men för mig vände det sakta men säkert när jag fick min egen dotter. Jag kände att det fanns något att leva för igen och sakta men säkert under många års tid har jag lyckats bygga upp mig själv igen och hamnat på rätt bana i livet. Idag har jag mål i livet, hälsosamma värderingar och är väldigt mån om min dotter och hennes välmående. Jag har fortfarande en bit kvar att gå men jag är på rätt spår och har lyckats ta bort allt destruktivt runt omkring mig som tex droger, dåligt umgänge osv. Jag har alltid haft min mamma som har stöttat mig vilket jag är evigt tacksam för men framförallt har jag fått ett väldigt speciellt band med min bror då vi mer eller mindre gått igenom samma saker i livet och vi har alltid förstått varandra och kunnat stötta varandra på ett sätt som är obeskrivlig. Utan honom hade jag inte varit här idag.
Min fråga är hur jag ska hantera situationen med min yngsta bror? Jag känner mig helt maktlös och vet inte hur jag ska stoppa hans destruktiva beteende. Har försökt prata med honom så många gånger men inget verkar funka. Nu när han blivit 18 år så har han ju möjligheten att flytta hemifrån så det har väll varit min plan lite att ta med han härifrån såfort jag flyttar vilket blir inom 1 månad.
Benny
30 aug 2023 02:01