jag vet inte var jag ska börja.
just nu har jag ingen som helst relation till min mamma, trots att jag bor hemma.
jag har velat prata med henne sen i höstas men hon säger alltid att hon inte har tid, trots att jag sa till henne att hon kan bara komma till mig när hon känner att hon har tid över, så har det nu gått 3 månader. påpekade det och då sa hon bestämt "men ja har inte haft tid.."
vi kan inte prata med varann. hon tar precis allt som personlig kritik. även om jag sitter och gråter och mår så sjukt jäkla dåligt och säger hur mkt hon betyder för mig, så vänder hon på allting så att man själv till slut blir det svarta fåret som försöker göra henne illa.
hon tycker alltid att jag lägger skuld på henne, hon tar aldrig till sig av ngt och verkar inte kunna känna ngn ånger och inse sina fel och brister. när jag tagit upp saker om att hon t ex lugga mig när jag var liten så har hon blivit skitsur och tycker jag letar fel. då är det jag som är så jävla negativ och det får jag höra ordentligt. hon blir förbannad! är så svårt att prata med henne för hon stänger av och till slut är det alltid jag som är egoisitisk, jag som är sjuk i huvudet, jag som egentligen mår dåligt över ngt annat men tar ut det på henne. hon säger alltid så, att man för över sina egna brister på henne. att jag egentligen mår dåligt för ngt annat, att jag kan göra ngt åt mitt liv istället för att komma till henne. påpekar jag ngt till henne så trycker hon ner en till botten och tar upp saker känslokallt som hon vet varit riktigt svåra för en själv..
jag har alltid tänkt att hon har rätt, att jag lägger kanske skulden på henne och mår dåligt själv. när hon verkligen tryckt ner mig och dragit upp ngt gammalt, så tänker jag att jag ju faktiskt mår lite dåligt av det ännu och tänkt hon har rätt.
sen jag varit liten har hon ljugit och förvrängt saker, och även fast jag vetat vad som varit sanningen är det lätt att bli övertygad av sin mamma som är den som "alltid har rätt". har vi t ex bråkat gör hon sig själv till offer för utomstående, säger att man gjort och sagt saker som inte stämmer (hon ljuger) och är snabb med att ringa runt till folk för att få sympati och berätta sin version av historien, "hon puttade mig, hon tog tag i mig - hon är en misshandlare" - även fast hon själv gjort lika mkt och kanske värre. helt plötsligt har man flera personer emot sig.. hon gör allt för att försöka vinna över folk på hennes sida.
ibland blir hon helt överlägensen "ja men lilla gumman".. och börjar prata om pengar, att jag kan flytta om det inte duger. att det här är hennes hem, att ja inte gör ngt. allltid, alltid, alltid så gör hon på ngt sätt att hon inte tar skulden för det själv. påpekar jag det så tycker hon synd om sig själv "jaha, jag är väl sjuk i huvudet. jag är väl det.. jag har aldrig gjort ngt för er barn i er uppväxt.. aldrig" så att man ska tycka synd om henne.
det är så sjukt frustrerande. för vad jag än tar upp med henne så får ja själv höra vilken jävla egoistisk person jag är, hur jävla misslyckad ja är. och även fast jag inte kritiserat henne så drar hon upp gamla bråk, gamla saker, hur jävla otacksam jag är. GAAAH blir så frustrerad!!
det här är bara en liten del, är så mkt mer och detta meddelande blev kanske bara ett virrvarr. är första gången jag skriver ner det och inser att det kanske inte är helt normalt. därför jag undrar, vad tänker ni, tycker ni? är detta normalt? är det jag som överreagerar?
jag har undvikit att prata med kompisar för har känts som jag "svartmålar" min mamma och har därför aldrig riktigt öppnat mig för ngn om det här. jag vill inte att ngn ska tänka det här om henne, men samtidigt så är det ju så hon är. hennes ord sitter också så hårt in i själen att ja känner att det egentligen bara är mig det är fel på, inte henne.
vill bara nämna i slutet att hon verkar se ner på de som mår dåligt, och har alltid hånat en själv om man mår dåligt, spec i bråk "ja men du behöver ju för fan hjälp.. sök hjälp för fan. du behöver starka mediciner". om det nu är så att man behöver hjälp, är det rätt att stå och skrika som mamma att man skulle vara dålig för att man mår dåligt?
sara
16 jan 2011 11:42