Hej! Jag vet inte riktigt var jag ska börja... Jag har faktiskt aldrig talat ut om allt detta med någon. Mina föräldrar är VÄLDIGT anti mot myndigheter...pga tidigare problem med socialen, kuratorer etc... Så man har bara skjutit upp alla sina jobbiga tankar och oro.. Men nu känner jag att jag knappt orkar mer. Det psykiska dåliga måendet blir nästan bara värre och värre.. det går upp och ner. Iallafall......
Jag är en snart 20-årig tjej som bor med min storasyster och mamma, mina föräldrar flyttade isär för ca 10 år sedan men har hållt kontakt efter det och varit särbos och så.
Det är några saker som jag mår så dålig av. Nästan hela vår familj mår psykiskt dåligt/ har någon psykisk sjukdom på ett eller annat sätt utan att kolla upp det/få hjälp
Jag börjar med att berätta om min pappa...
Min pappa är väldigt "annorlunda", enda sedan jag var liten så märkte man att allt inte stod rätt till. Det som syns på utsidan är att han tex "hummar",låter/piper,och flåsar (svårt att förklara ljuden han har för sig) och rycker/hoppar. Det är väl ticks eller liknande gissar jag på. När han blir upprörd/stressad blir det värre.
Mina föräldrar bråkade mycket under vår uppväxt. Bland annat om just detta.. Min mamma stod ej ut med alla saker han hade för sig. Hon brukade skrika att han skulle sluta med sina "grisljud", att han var dum i huvudet etc.. Han sa ofta att han "skojar med barnen"..att det är därför han låter etc.
Han hade speciellt regler och sätt han gjorde saker på. Han tvättade händerna jättelänge (tvättade sönder de så att de blev vita och torra).
Om man tex hade duschat och tagit på sig kläder så fick man inte sätta sig på en obäddad säng, för den var "äklig"..eller hade "soväckel" som min pappa sa. Vi fick inte heller gå på toa som vi ville. Vi fick bajsa en gång om dagen..och sen duscha efter det.
Vi hade aldrig folk på bsök, fick inte ta hem kompisar, för de kunde vara äkliga och äkla ner.. etc etc... (fobier av något slag ?)
Sedan så verkar han inte ha någon verklighetsuppfattning.. Det är nog det läskigaste/jobbigaste tror jag.
Han kan säga de mest sjukaste sakerna som man inte tänker sig att en förälder (eller någon frisk människa i huvudtaget skulle säga).
Tex när min syster och jag var små och bråkade och han blev arg fick vi ofta höra saker som "en vacker dag så smäller det " och så kunde han ta upp sin knutna näve. Det är en fras/hot som jag i efterhand när jag blivit äldre tänkt på. Han har ALDRIG vad jag kommer ihåg gjort illa mig, slagit mig eller så.. Jag tror inte att han skulle göra det.. Men jag har faktiskt aldrig litat på honom fullt ut.
Det senaste sjuka som han sa var när han skämtade med mig och sa att "det är klart att du ska skaffa barn. Man vill ju ha barnbarn. Annars får jag leta upp någon kille som kan våldta dig". Alltså...ja. Och han hör inte själv hur sjukt såna grejer låter.
Sedan så anpassar han sig till folk han pratar med och är väldigt "uppmärksamhetskåt". Han kan bli så falsk som det bara kan bli, stå och fejkskratta/le när han pratar med folk. De märker de och tittar precis som "vad är det för fel på dig?". Man märker väldigt tydligt att folk ser att allt inte står rätt till.. Jag slutade till slut att gå ut med honom offentligt.
Det är i alla fall en liten beskrivning av honom..
Sedan mina föräldrar flyttade isär så hälsade han fortfarande på, de var tillsammans till och från. Vi tyckte synd om honom då han var så ensam, vilket han ofta gnällde om och mådde dåligt av.
Min syster pratar inte med honom, han är som död för henne. Hon hatar verkligen honom.
Min mamma började allt mer tröttna på honom..man står inte ut. Vi började mer o mer ta avstånd. Till slut kom han bara och hälsade på när jag var hemma...satt o fikade med mig på eftermiddagarna. Men eftersom det är svårt att ens ha en "normal" konversation med honom så började jag också tröttna, blev bara värre då jag känner mig ofta väldigt nere. Eftersom han inte förstår själv att något är fel med honom/att han är sjuk så är det lättast att bara ta avstånd. Jag har dock försökt prata om sådant med honom..men han säger att han visst är frisk och att han kan "bättra på sina fobier om vi nu tycker att han har några" etc etc...inget hände och jag var den enda som ens försökte ta tag i situationen.
Nutid:
Förra året träffade han en kvinna,gifte sig och har nu flyttat till en annan stad (allt på ca ett halvår). Vi träffades allt mindre. Vilket jag har delade känslor för.
Allt verkade så bra..han hade träffat en gammal kärlek, de blev kära på nytt o gifte sig och flyttade ihop och han trivdes där borta. Detta var min/vår chans att slippa honom (träffas ibland) utan att ha dåligt samvete..för han var inte ensam längre etc.
Men då hörde han av sig och berättade att han var sjuk på olika sätt, snurrig, ramlade ihop etc... Då blev man ju orolig, Ett tag trodde man att han har cancer...men falskt alarm. Vi hade kommit överens om att smsa med varandra ibland...och träffas ibland. Men jag sa alltid nej när han var här i stan och föreslog att vi skulle träffas för jag orkade inte psykiskt.. han har blivit förändrad på något sätt,känns lite som en främling. Sedan så saknar jag honom/tiden vi umgicks och de tiderna vi hade det trevligt. Vi träffades ju trots allt nästan varje dag och han är ju min pappa, jag kan inte säga upp all kontakt..då skulle jag må dåligt resten av livet.
JAg hörde av honom varannan månad typ...han smsade mest när han var sjuk, och "gnällde" mest. Han frågade inte så mycket om mig och mitt mående, kändes ej som han brydde sig....därav varför jag inte kände för att ha kontakt.
Månader gick utan att träffas och till slut fick jag ett sms om att han märker att jag inte vill träffas och att han inte orkar tjata, jag får höra av mig om jag vill ha kontakt.
Helgen därpå ringer han mig och berättar att han ligger inne på psyk pga självmordsförsök..
Nu är det snart 3 månader sedan jag hörde från honom, får info från min farmor ibland (tappat kontakt med henne också o resten av släkten). På grund av "hans dåliga mående på grund av dålig kontakt med sina barn" så bör han vänta med att återuppta kontakten med dem/eller ja..mig.
Sedan bor jag med min syster som mår psykiskt dåligt... Hon har inga vänner, har varit väldigt deprimerad, hatar sig själv (det får man höra ett antal gånger per dag),jättepesimistisk (sitter mest bara hemma osv,vill knappt aldrig hitta på något).
Min mamma är rätt "hispig" av sig, kan inte sitta stilla i mer än 5 minuter typ, hon måste städa eller hitta på något. Hon får lätt utbrott och skriker/gnäller. Sedan brukar hon dricka i smyg. Hon har flaskor med vin under sängen tex som hon brukar dricka ur på helger till och från.. När vi säger att vi vet att hon smygdricker förnekar hon det.
Hennes mamma var alkoholist och hade psykiska sjukdomar..sådant går i släkten. Min mamma har väldigt svårt att öppna upp sig och prata känslor, vilket är väldigt jobbigt.
Hon vet inte heller hur hon ska "handskas" med min syster.. Hon kallar min syster oftast för "knäpp" och onormal etc utan att tänka sig för och verkar nästan avsky henne.
Detta är väldigt jobbigt då min syster märker att hon stör sig på henne. Hon säger att vår mamma knappt tittar åt hennes håll när hon pratar,blir undviken och så... Min mamma får min syster att må sämre psykiskt för att mamma inte förstår sig på hennes sätt som hon är på.
Ja.... Det är svårt att förklara och få med allt. Tack om du ens har orkat läst enda hit.
Det jag vill få fram är HJÄLP, jag känner mig helt fast i allt...
Är det någon som känner igen sig i hur min pappa är?
Jag har ENORM oro och ångest inför framtiden.... Om jag tex skulle flytta från min mamma o syster så skulle min mamma säkert börja dricka ännu mer, knäcka min syster psykiskt ännu mer, min syster skulle må sämre.. min pappa vet jag inte hur jag ska göra med.. Jag brukar helst skjuta upp alla dessa tankar, bryter ihop när jag tänker på allt detta, ser inte så ljus framtid framför mig och ingen i familjen inser alla problemen.
TACK på förhand om någon läst detta.
Orolig tjej
12 maj 2015 21:02