Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Att leva med en psykiskt sjuk mamma...t

Skriv svar

Till forum

  • Jag har läst era inlägg. Och för första gången i mitt lov känns det inte som om att man är ensam. Jag har så länge jag har minnats levt med en mamma vars vardag är kroniskasmärtor, svår depression och ångest. Idag är jag 20 år och lider själv av de två sist nämnda. Eftersom att jag lider av halvt autismiska problem så har jag inte fattat saker och ting förens nu. Det he cvarit "normalt" att ha det som vi hade. Skrik och bråk var ok. Inget stöd och kärlek kunde man ju bara stryka. Allt handlade ständigt om min
    mor, hur svårt hon har haft det och vad hon har gått igenom. Men vi då? Vi som har fått se henne gå igenom allt detta..

    Jag minns knappt min barndom. Det är en väldigt luddig period. Mamma o pappa skilde sig när jag var 7 och därefter fick jag alltid höra att han var en dålig man som bat ville oss ont. Jag tänkte inte så mycket på det och har därför alsrig riktigt saknat min far. 2006 fick vi besked om att han gått bort, hjärtprom. Vi åkte upp till lägenheten och fann en soffa täckt med blod och vätskor. En syn som aldrig kowmmer raderas från min näthinna. Jag drabbades utav en omedveten depression. Det gick nedåt i skolan och jag hoppade slutligen av. Under allt detta fann vi aldrig stöd hos varan. Ingen sårbarhet får visas öppet, det är fel och dåligt enligt vår familj. Jag fortsatte sörja i smyg. Men mådde inte dåligt förens i slutet av 2008. Då drabbades jag åter igen utav en svår depression. Min mor har varit med om en hel del, hon mår dåligt. Det vet jag och jag älskar henne ändå. Men hon bidrar inte med någon vidare uppfostran det änd hon har lärt oss är skrik och bråk. Att man inte ska lita på någon, och att om man berättar våra problem så är jag struken från familjen. Hon vill Inte inse att hon mår dåligt. Jag har gett upp totalt. Jag vill ha kärlek från min familj, en förebild. Inte någon som gett upp livet och fortsätter göra det svårt för oss andra. Jag mår ingen bra, rättare sagt ensam. Finns så smycket som behöver fixas med mig. Jag är djupt ärrad där livet :'(.
    Ensam
    15 jan 2010 15:11

  • Fint att du kan skriva ner din historia och den är väldigt liiiik min. Så, vi är inte ensam men det känns ju så.
    Jag har kämpat mig fri från henne med vad jag har trott att jag vill kunna vara självständig och leva mitt liv med egen familj, jobb-en massa olika-, skillsmässa, nya relationer, flytt-at från stan till annan ort. Här har jag i alla fall fått några år på mig att med hjälp av rehabilitering av olika slag bearbeta de bakvända känslor min mor projicera över in i mig och som du skriver, inte få prata om med andra.
    Jag ber Gud om att det ordnar sig i fortsättningen oxå.
    Lycka till för Dig med...
    Kram
    maria
    18 jan 2010 22:18

  • Jag lever också med psykisk sjuk mamma. Mentalt o själsligt.
    Har henne på avstånd men hon är som WOODOO inom mig i ångest!
    Herre Gud. Hur ska det bli!!!!!!!!!!?????????
    irre
    19 jan 2010 12:17

  • Min pappa är psykiskt sjuk och alkoholist, min storasyster har samma psykiska sjukdom och min mamma är ärrad av livet tillsammans med min pappa. Jag kan sammanfatta min barndom med ordet ensam, men värst av allt var att alla år av att hålla allt inom sig och aldrig tala om det med någon inte ens min mamma och syster. Jag fick en depression som varade i 10 år och jag är fortfarande bara en skugga av vad jag skulle kunna vara MEN jag har lärt mig något som jag vill säga till er som skrivit;
    Lär er allt om era föräldrars sjukdom, läs på denna hemsida, sjukvårdsupplysningen mm. Kunskap ger styrka och möjligheten att identifiera monstret man är rädd för. Rikta ilskan mot sjukdomen.

    Vi är INTE våra föräldrar. Vi har rättigheten och möjligheten att skapa våra egna liv, personligheter och hälsa. Bär inte era föräldrars sjukdom, det är deras skyldighet att ta ansvar för sin hälsa och att vara föräldrar. Dom VALDE det ansvaret när dom blev föräldrar, låt dom ta det!!!

    Säg ifrån - våga tala om hur ni mår! Efteråt kommer ni veta att ni åtminstone stod upp för er själva. Det värsta i livet är känslan av att ens eget jag inte ens stod på ens egen sida. Utifrån det det vill jag av egen erfarenhet säga att; våga ta er igen rädslan av att förråda era föräldrar och bryta hemligheten om familjen! Vad kan vara värre än det ni redan genomlevt? Jo, att känna som ni känner för resten av livet. Den största rädslan är för rädslan självt! Ring BRIS, tala med skolkuratorn, det kanske finns stödföreningar i er stad för barn till psykiskt sjuka? Tala med en VUXEN som kan hjälpa er till handling.

    Om ni lider av depression och ångest - sök hjälp! Ja, ni har skitdåliga erfarenheter av vården som inte hjälpt er och era föräldrar. Ta vara på den erfarenheten, nu vet ni vad ni behöver för hjälp, vad ni vill ha för hjälp, vad man inte ska göra och kanske vad man ska göra. Återigen skaffa er medicinsk kunskap om psykisk sjukdom och ta kontakt och säg rakt ut - jag fick inte hjälp som barn, ni är skyldig mig vård nu som vuxen. Låt vården ta konsekvensen för sitt eget bristfälliga handlande. Låt dom inte komma undan genom att sitta hemma och må dåligt och inte vara till besvär. Kräv rätt vård! NI FÖRTJÄNAR DET!

    Glöm aldrig att ni räknas också, ni kommer bli vuxna och leva era liv på egen hand vare sig ni vill eller inte. Gör allt ni kan för att den tiden ska vara värd att leva, för NI är värda att leva det bästa livet ni kan skapa för er själva!!!
    Maria
    21 jan 2010 11:42

  • Tack !!! DET FINNS EN GUD SOM VISAR OSS DE ÄNGLAR SOM FINNS!!!
    Alla behövs, oxå de som påminner om den sjukdom vi försöker komma ifrån OCH dem som DU Maria, som skrev här senast!!! TACK tack tack!!!
    Jag är just i begrepp att ta nästa steg i mitt eget tillfrisknande.
    Tack för hjälpen!!!
    Jag är så förundrad att jag faktiskt hela tiden numer får det jag behöver, både ris o ros..
    Ger inte upp.
    Tänker inte ta någon kränkning meer och det hänger på mitt eget mod
    och civilkurage.
    irre
    22 jan 2010 09:53

  • Det är så skönt att inte inse att man är ensam. Jag lever med en mamma som i perioder haft återkommande depressioner och den senaste och pågående nu varat i över tre år, samtidigt som min pappas panikångest och så vidare gör sig mer och mer påmind. Vi är en familj på 5 personer, två vuxna och tre barn. Jag fyller i år 17, min Lillasyster 15 och en Lillebror som snart blir 5. Jag är sedan sept-09 sjukskriven pågrund av utbrändhet och depression, något som kom då jag tvingades, som 14 åring kliva in i rollen som mamma


    Av att själv vara deprimerad och utbränd inser jag hur mycket mina föräldrar ändå kämpar. Jag vill inte säga att jag lider extremt av mina föräldrars sjukdom, jag kan på ett sätt förstå dem, hur deras situation är då jag själv befinner mig i den. Men det är svårt att hitta en jämn balans, hur mycket är sjukdomen och hur mycket är deras rätta jag...

    Jag tror att man alltid måste sätta sig själv i första rum för att kunna se alla andra i "rätt" ljus,´och jag vill bara säga till er som lever med sjuka föräldrar hur starka ni är, för det är inte bara den sjuke de påverkar, de påverkar oss, deras omgivning, samtidigt som vi vet med oss, att detta är inget de valt. Ni är starka, och ni är underbara, keep on going!
    Josefine
    31 jan 2010 05:58

  • När jag var liten sa de vuxna åt mig att jag skulle tänka på barnen i afrika,
    Nu ska vi tänka på barnen i haiti.
    Fenomenet kommer alltid att finnas...........
    Som sagt, börja med dig själv är ett bra sätt att uthärda.
    ia
    01 feb 2010 18:05

  • Föräldrar har aldrig rätt att begära av sina barn att de ska ta hand om dem, ens om de inte vet om själva att det är det de begär. Barn måste får vara barn, har rätt att få vara barn, för att växa sig friska och starka. Kom ihåg det.

    Det är inte att överge sin förälder att ta hand om sig själv, att låta sig själv få vara viktig och finnas.
    Det är vad din förälder hade önskat för din räkning om de bara varit friska, varit hela och fått den omvårdnad de behövde när de var små. Tror du inte det?

    Älska dig själv, helt enkelt. Lika mycket som du älskar dina föräldrar. Och ta hand om dig. Mycket, mycket mer än du tagit hand om en sjukdom.
    Och kom ihåg att det aldrig, aldrig ska vara ett barns ansvar att ta hand om sina föräldrar.


    Jag vet att verkligheten ofta inte ser ut som den borde. Du kanske inte får det stöd som du behöver. Inte dina föräldrar heller. Försök hitta hjälp! Ring Bris, besök kuratorn- du är värd all hjälp du kan skaffa dig.

    Och kom ihåg att framtiden kan se ljus ut: du kommer att bli vuxen. Det kan faktiskt bli lättare. Skaffa så mycket hjälp du kan bara!

    KRAM
    Kajsa
    09 feb 2010 15:42

  • Det är verkligen en tröst att känna igen sig i era berättelser. Min mamma har varit sjuk i c:a 8-9 år, hon har social fobi, ångest och depression. Hon sköter ändå hemmet bra eftersom hon är sjukskriven och bara går hemma men det har varit fruktansvärt jobbigt alla dessa år, med skrik och bråk VARENDA dag och JAG som har fått agera jämt, min pappa tror inte på att de tar in henne på psyket eftersom hon inte är tillräckligt sjuk. Jag pratade med psykvården men de ville bara kalla till familjesamtal, vilket aldrig blev av och efter det har de inte hört av sig. Inte ens när jag ringde polisen i somras blev det någon ändring på hur det är här hemma, de bara kom och sa att hon skulle sköta sina mediciner, trots att de såg hur hon klöst och rivit både mig och min pappa blodiga. Skämdes så himla mycket när jag var yngre, vågade knappt ta hem vänner eller ens svara i telefon. Jag vet inte om hon någonsin kommer bli bättre, hon är för frisk för att tas in men för sjuk för att kunna arbeta och hantera sin ångest, trots mediciner.

    Ibland känns det precis som att man är för påverkad av deras beteende, jag har nog känt mig tom och ensam inombords hela livet och jag har aldrig haft en vuxen att lita på till 100 %, trots att jag ändå pratat med ganska många vuxna. Men förhoppningsvis kommer det ändå komma en vändpunkt någon gång, och jag vill INTE bli som hon, jag håller med Maria om att vi inte är våra föräldrar. Däremot har jag en lillebror som jag inte vet hur jag ska kunna lämna här när jag börjar på universitet och vad ska hända med mamma? Och hur ska min bror må? Jag vet inte just nu.

    Kämpa vidare och glöm inte att ni är värdefulla och ta inte på er skulden för hur era föräldrar mår, även om det är svårt, jag vet. Stor kram!!
    Ingela
    01 mar 2010 21:21

  • Tack för insändaren senast o alla de andra.
    Det känns som om jag kan följa mina känslor o rapportera om förändringarna i bearbetningen (blev krångligt)... men......
    Senaste rapporteringen inom mig är att efter min senaste träff med min mor kändes det som om jag kunnat släppa så pass mycket på hennes beteenden och jag lyckades stå kvar i mig själv att jag efter dagens slut kunde känna mig nöjd med min dag.
    Både natten innan och natten efter träffen med mor min sov jag uruselt.
    Natten efter fick jag en kuslig känsla som stickningar i armar o hela kroppen.

    När jag då tänkte att JAG KAN INTE VARA DEN SOM OUMBÄRLIGT ENSAM BARA VARA DEN SOM HJÄLPER MIN MOR ATT KOMMA UNDAN MED DET VAD HON SJÄLV STÄLLER TILL MED OCH SEDAN SOM HON SKYLLER IFRÅN SIG O GNÄLLER OM ATT INTE DET HÄR HELLER BLEV BRA.

    Nu har hon ställt till med vatteskador i lägenheten och DÄR KAN JAG TYDLILGT SE ATT DÄR HAR JAG INGEN SOM HELST DELTAGANDE. Det hjälpte mig att frigöra mig från symbioskänslan från henne. Det finns andra som kan ta vid och som blir insläppta i hennes hemligheter nu när hon denna gång inte kan låsa fastighetsskötaren mm ute som hon gjort med hemhjälp mm flera gånger........

    Never ending story.......
    mia
    02 mar 2010 13:03

  • Hej på er alla!

    Jag heter Grace och jag växte upp med en mamma som var och är psykisk sjuk hon är mycket värre idag än då hon levde med mig och min bror.
    I vårat hem ingick misshandel åde psykiskt och fysiskt med alla möjliga verktyg som sladdar m.m.
    Hon torterade mig från då jag var liten fram tills jag rymde hem ifrån genom att låta mig stå i flera timmar på ett och samma ställe, felet kunde vara att jag flyttat på något obetydligt någon centimeter från var det skulle stå.
    I perioder så pratade hon inte med mig hon kunde ställa min bror framför mig och jämföra mig med hur dålig och kall jag var och hur känslig och omtänksam han var.

    Jag stack hemifrån när jag var 18 år ,tog mitt pick o pack och drog iväg utan att veta vart jag skulle ta vägen, gick gata upp och gata ner i stan(Göteborg) där jag då bodde, och tänkte att jag får antingen såva på gatan eller söka mig till någon frikyrka och berätta om min situation.
    Jag fick nämligen inte tag på min kompis som jag hade bra kontakt med.
    Men det ordnade sig efter många timmars ringanden på tele automaten så svarade hon, där fick jag bo i ca:3 veckor.
    När jag ser tillbaks på mitt liv så ser jag en osäker flicka och tjej och kvinna.
    Det var inte fören tre barn senare som jag förstod att jag inte var i kontakt med mig själv.
    Jag gick runt och hade ständigt dåligt samvete över allt och alla och kunde aldrig slappna av.
    Jag utbildade mig till mentalskötare jag var så naiv jag trodde att jag skulle kunna hjälpa min mamma, idag ångrar jag mig och vill helst inte vara i närheten av människor med psykiska sjukdomar, inte för att jag ser min mamma i dem men jag klarar helt enkelt inte av dem.
    Innan så tvingade jag mig till att ständigt hjälpa människor det var så synd om alla stackars människor.
    Men idag har jag valt att säga nej nej till allt och jag har väl blivit kall i sinnet vet ej men orkar inte ta hand om människor som mår dåligt även fast jag vet att en del är i behov av att en människa lyssnar på dem.
    Tyvärr är det just detta att jag har haft otur de människor med problem har haft samma sorts beteende som min mamma.
    Idag är jag 35 år under tiden som mina barn var små så var jag arg och besviken på min familjesituation medans andra kunde berätta om hur dras mammaor stöttade dem osv som mammaor som är normala bör göra så var hon som hon var och sämre skulle hon bli.
    Jag kan sakna en mamma fortfarande men inte den mamman som är min mamma.
    Nu när hon har blivit sämre och sämre så har hon börjat att ringa till mig, hon vill ha hjälp med att skaffa en lägenhet hon bor ute på gatan nu och såver där hon kan sova.
    Men idag orkar jag inte med henne.
    Jag har hjälpt henne förut men nu är det slut jag har börjat inse att hennes problem är hennes inte mitt.
    När hon har fått en lägenhet så har hon alltid ställt till det för omgivningen det kan ha varit en granne som haft ful frisyr enligt henne, då ska hon givetvis tracka denna grannen det är då förstås fel på grannen inte på henne.
    Tillslut så orkar hon inte bo kvar på stället längre så hon lämnar bara stället utan att planera och räknar kallt med att hon samma dag sa kunna få en ny lägenhet.

    Jag måste säga ärligt jag schäms över henne får hon ser ut som en bagladi.
    Hade hon bara velat ta emot hjälp för det har hon blivit erbjuden tro mig så hade jag givetvis stöttat henne.
    Det enda dåliga samvetet som jag har är att jag facktiskt inte har något dåligt samvete.
    Jag har en man som hon aldrig har axepterat vi har varit lyckligt gifta i snart 12 år. Hon tål inte barnbarnens namn de heter han eller hon.
    Jag klarar helt enkelt enkelt inte av henne och jag brukar tänka som man sår får man skörda.
    Även min bror har försökt att hjälpa henne men det höll på att kosta honom äcktenskapet, jag kan säga som sådant att det är ingen mamma eller pappa värt och särskilt om de är i denna tillstånd som min mamma är i .
    Min mamma är inte svensk och mentaliteten är annorlunda bland utländska människor, de so en gång i tiden hade sporadisk kontakt med henne har oftast lagt skulden på mig, jag som barn ska givetvis vara skyldig att ta hand om henne oavsett vad.
    Hade någon sagt detta idag så hade jag slagit bak ut men som ung och osäker som jag då var höll jag mina ord inom mig.
    Så om det finns några här som har invandrar bakgrund så strunta i vad de andra vuxna säger, be att de istället går och tar hand om din pappa och mamma istället för att riva upp större hål i era hjärtan.
    Jag är kristen och i Bibeln så står det i 2:a mos 24"Det är därför som en man/kvinna lämnar sin far och sin mor och förenar sig med sin hustru/man........
    Vilket innebär att ingen är skyldig att ta hand om den äldre generationen och särskilt inte vid sådana situationer.
    Det enda jag kan säga är att även då man lyckas flytta hemifrån och livet ser ut att ordna sig så har man en lång väg att gå, idag ångrar jag mig att jag inte sökte hjälp vet ej om det hade gott fortare då men det är först nu som jag änner mig fri och varje dag så upptäcker jag nya sidor hos mig som jag inte trodde att jag hade då menar jag bra sidor.
    Ge inte upp utan kämpa på.
    Mvh:Grace
    Grace
    27 maj 2010 19:19

  • Tack Grace för din berättelse!
    Känns som en sammanfattning av mitt liv o vad jag skrivit in hit till Forum under några år nu i olika namn t o m för att det känns pinsamt.
    Nu har jag bearbetat så mycket att jag känner det känns skönt att bara läsa om alla inläggen här och inte behöva svaara. Alla får ändå svar och VI HAR ALLA SVAR INOM OSS ÄNDÅ, BARA VI HAR TÅLAMOD ATT LÅTA LIVET ORDNA DET FÖR OSS, BARA VI GÖR VÅR EGEN DEL. DET ÄR INTE EGOISKTISKT ATT TA HAND OM SIG SJÄLV.
    TALA OM FÖR VEDER BÖRANDE OCH LÅT VEDERBÖRANDE SJÄLV TA HAND OM KÄNSLAN OCH GÖR VAD DEN VILL MED SINA REAKTIONER. LITA PÅ ATT DOM FAKTISKT ÖVERLEVER.

    ALLT LIGGER JU I GUDS HÄNDER.
    Maria
    01 jun 2010 09:56

  • tack kajsa för ditt inlägg. jag grät när jag läste det. Grace med. och alla andra inlägg hjälper helt enormt. Jag har en mamma som är psykiskt sjuk sen några år tillbaka. vet inte hur länge-allt känns så diffust. hon har rökt hasch länge och jag tror hon fått psykos. det hände för länge sen fast jag har liksom bara förträngt det och börjat bearbeta nu. det har känts som jag inte har en mamma mer. Hon är liksom inte "hemma". Hon är kall mot mig och avvisande och hatisk. ibland är det som att hon kommer fram sen försvinner hon igen. jag bor inte hemma mer och när jag kommer hem och hälsar på är det som attt jag inte finns. eller mer att hon verkar arg över att se mig. hon pratar högt med sig själv och det mesta är hatiska saker. hon vill döda sina syskon. hon frågar ut mig om saker som hänt flera år sen. det är så hemskt att se henne så för jag ser hur hon är som fånge i sin egen kropp. hon bor nu hos min pappa. de har varit separerade länge och nu bor de bara ihop för mamma blev utsläng från lgh:n. Min pappa är också deppig mycket och har tagit heroin sen jag föddes . han var fri från det sen fick han återfall för några månader sen. nu ör han "frisk"-jag hoppas han orkar. min mamma drack när jag var liten och verkar inte ha orkat. det som känns hemskt är att mamma var så kärleksfull när vi var små. mamma spelade gitarr, ja och min syster sjöng. hon gav oss massage och lagade mat och massa annat kärleksfullt. och sen bara var hon borta.

    jag går nu till en kurator. ingen har hjälpt under vår uppväxt. ingen vuxen har funnits som stöd. ingen utifrån heller. jag har varit förälder till föräldrarna. känner enorm skuld inte finnas där och ta hand om de-fast mindre nu än innan.

    nu håller jag på att "lära" mig att se mig själv, älska mig själv och se mina behov. det är jätte ovant och jätte jobbigt. jag har ångest och varit deprimerad. jag har utvecklat en miljard beteendestörningar som jag nu försöker bli fri från. det är hemskt jobbigt fast nödvändigt. Jag är snart 27 min syster tre år yngre, min mamma är mindre kall mot henne-vilket känts jätte jobbigt att då inte ta det personligt. fast det är det ändå som sägs-att inte ta det personligt... jag har så mycket obearbetat sorg inom mig. känns som stryptag för halsen, svårt att andas ner i magen-vill kunna andas igen.

    tillit till livet och det som sker. och kom till mig häromdagen att jag bråkat med de ónda tankarna som dykt upp-fast då bråkar jag ju med mig själv och det blir krig inuti. istället krama om tankarna och sig själv.

    vi får lov att ta emot det bra. vi förtjänar det bästa och enbart det bästa. ljuset och kärleken övervinner allt.
    Julia
    02 jun 2010 17:36

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.