Min pappa är psykiskt sjuk och alkoholist, min storasyster har samma psykiska sjukdom och min mamma är ärrad av livet tillsammans med min pappa. Jag kan sammanfatta min barndom med ordet ensam, men värst av allt var att alla år av att hålla allt inom sig och aldrig tala om det med någon inte ens min mamma och syster. Jag fick en depression som varade i 10 år och jag är fortfarande bara en skugga av vad jag skulle kunna vara MEN jag har lärt mig något som jag vill säga till er som skrivit;
Lär er allt om era föräldrars sjukdom, läs på denna hemsida, sjukvårdsupplysningen mm. Kunskap ger styrka och möjligheten att identifiera monstret man är rädd för. Rikta ilskan mot sjukdomen.
Vi är INTE våra föräldrar. Vi har rättigheten och möjligheten att skapa våra egna liv, personligheter och hälsa. Bär inte era föräldrars sjukdom, det är deras skyldighet att ta ansvar för sin hälsa och att vara föräldrar. Dom VALDE det ansvaret när dom blev föräldrar, låt dom ta det!!!
Säg ifrån - våga tala om hur ni mår! Efteråt kommer ni veta att ni åtminstone stod upp för er själva. Det värsta i livet är känslan av att ens eget jag inte ens stod på ens egen sida. Utifrån det det vill jag av egen erfarenhet säga att; våga ta er igen rädslan av att förråda era föräldrar och bryta hemligheten om familjen! Vad kan vara värre än det ni redan genomlevt? Jo, att känna som ni känner för resten av livet. Den största rädslan är för rädslan självt! Ring BRIS, tala med skolkuratorn, det kanske finns stödföreningar i er stad för barn till psykiskt sjuka? Tala med en VUXEN som kan hjälpa er till handling.
Om ni lider av depression och ångest - sök hjälp! Ja, ni har skitdåliga erfarenheter av vården som inte hjälpt er och era föräldrar. Ta vara på den erfarenheten, nu vet ni vad ni behöver för hjälp, vad ni vill ha för hjälp, vad man inte ska göra och kanske vad man ska göra. Återigen skaffa er medicinsk kunskap om psykisk sjukdom och ta kontakt och säg rakt ut - jag fick inte hjälp som barn, ni är skyldig mig vård nu som vuxen. Låt vården ta konsekvensen för sitt eget bristfälliga handlande. Låt dom inte komma undan genom att sitta hemma och må dåligt och inte vara till besvär. Kräv rätt vård! NI FÖRTJÄNAR DET!
Glöm aldrig att ni räknas också, ni kommer bli vuxna och leva era liv på egen hand vare sig ni vill eller inte. Gör allt ni kan för att den tiden ska vara värd att leva, för NI är värda att leva det bästa livet ni kan skapa för er själva!!!
Maria
21 jan 2010 11:42