Som det har utvecklat sig i samhället, att från att inte prata om problem folk har, vare sig om det är diagnostiserat till sjukdom eller bara vanligt vardags-slit, SÅ HAR NÄSTAN ALLTING BLIVIT DIAGNOSTISERAT TILL SJUKDOM, I ALLA FALL BOKSTAVS- DIAGNOSER SOM Asberger, ADHD, Borderline, ManoDepressiv, mm mm...
Be din mor titta på Dr Phil på Tv4+. Om hon av en läkare ej fått någon diagnos har hon fortfarande sin förbannade plikt att vara en mor för dig, du är ju 15 år o går i skolan än. (På min tid, när jag var 15 hade jag kompisar som flyttat hemmifrån o jobba på sjukhus, men nuförtiden är allting så överbeskyddat samtidigt som de "skiter i barna"), det får man ju se på tv om hur dåligt socialförvaltningarna fungerar när barn är utsatta för misskötande föräldrar.
Jag "blev kvar" hemma hos en manipulerande mor, men hon växte själv upp under andra världskriget i Ungern, från det hon var 13 till hon var 19, med ryska soldater som mer eller mindre våldförde sig på dem. Därav är hon väldigt sjukt påverkad men hon är inte psykiskt sjuk, men tillräckligt elak att vara mor till en enda dotter, jag som fick ta emot all hennes uppdämda oro som utvecklats till elakhet, ironi, hon kränkte mig mycket och jag fastna känslomässigt.
Trots att jag försökte leva o göra som livet kräver, gifta mig o få barn, arbeta o sköta om känns allting nu bakvänt o tröttsamt. Jag var oxå en trött o irriterad mor till mina två flickor, men jag fick heller aldrig någon annan diagnos är posttraumatisk stress, vilket beyder att jag fått leva med min mors stress o skrik o gråt om hon inte får som hon vill. Och alltid sa hon till mig att det är mig det är fel på, för inget finns i hennes släkt. Nu när jag hos optikern fick veta att jag har ett övertryck på vänster öga o optikern fråga om vi har nån ögonsjukdom i släkten, fråga jag min mor o hon hoppa högt att NEJ, inte vi!!! Hon har kallat mig för hora när jag var ung och fram tills jag var 47 år, då min nuvarande man fick henne att tänka efter, men även det sa hon att det inte finns horeri i hennes släkt, man att jag är det. Jag har dock aldrig gått på gatan, men alltid sökt kärlek hos män, kanske, så jag vet inte, men nu har GUD förärat mig med en bra o schjyust man som jag gift om mig med och har det bra och har med min gamla mor så lite med att göra som möjligt.
Jag menar bara åt dig att låt det inte gå så långt som det gjort för mig. Stå på dig och tala om hur du känner. Sök hjälp om så behövs och berätta hur du känner. Om du känner att dom inte lyssnar på dig sök vidare, eller läs Dave Peltzers bok om Tonårngar som klarat sig ifrån elaka föräldrar t ex....
Var inte rädd - bara BERÄDD!!! Hon ska inte låta sitt dåliga mående gå ut över dig. Det borde lätta för henne oxå att tala ut om vad som är jobbigt för henne.
Kramisar till dig från en som varit där.....
M