Jag känner mig inte ensam längre. Ni har varit ett bra stöd. Och jag har insett att jag inte är ensam om detta.

Men tyvärr hände det inte så mycke med socialen. Jag var och anmälde min mor för socialen som till en början verkligen känndes som att dom skulle hjälpa. Men tyvärr blev det inget med någon hjälp. Hon fick två av sina vänner att följa med och intyga att det var lögn allt vi sagt och eftersom jag varit depressiv i flera år fick hon det att se ut som om det var jag som behövde all hjälp.

Min mor har en massa olika tabletter hit och dit men om hon tar dessa är en annan fråga?

Nu har vi ingen kontakt men jag känner ett sådant ansvar över min lille bror. Mår han bra? Har han mat så han slipper gå hungrig? Blir han som vi mobbade i skolan pga hur han lever? Min lilla syster har helt kopplat bort mor men jag har problem att bara kunna snöra av henne då min far inte finns känns hon som så viktig i mitt liv.

Men jag tror jag börjar inse att jag inte kan hjälpa henne mer utan måste på något vis bara se till att min bror hamnar på ett annat bättre ställe, så han inte gör samma misstag som vi. Att ge henne pengar och stöd av olika slag är inte att hjälpa, utan att förstöra för oss själva ännu mer.