Någon som känner igen sig?
Jag har min mamma som är psykiskt sjuk sen innan jag föddes. Min mamma och pappa har hela tiden varit gifta.
Eftersom min pappa levet med min mamma, ja ca. halva sitt liv, märker jag att han är inne i hennes sjukdom så att säga. Mår hon dåligt så gör han m.m. Han försvarar henne jämt, även då hon har fel. Hon lider av allvarlig svarstjuka, så han har noll socialt umgänge. Men han verkar tycka att det är okej och är nöjd med att endast umgås med henne. Utanför sitt jobb.. Och så vi barn då.
Det som oroar mig är att mina föräldrar blir inte yngre..Vad händer om min mamma skulle gå bort..tar mit pappa sitt liv då eller tvärtom..?
De är så starkt beroende av varandra och jag undrar om det är sunt eller inte?
De ska jämt vara med varandra och det är kaske bra. Men deras förhållande är oerhört intensivt och starkt..
Som liten uppplevde jag många jobbiga gräl, svartsjukegräl mestadels, från min mammas håll. De slutade oftast med att mamma tömde skåpet på porslin och pappa stack iväg med bilen..Men var inte borta länge och sen fortsatte grälen då han kom tillbaka..De blandade även in oss barn. Frågade oss där vi satt och lekte vem vi älskade mest och vem
vi ville bo hos. Något jag i dag vet inte är rätt. Jag minns än idag den ångest jag kände som barn bl.a ibland satt jag brevid pappa då han satt helt apatisk o tittade
på då mamma slängde sönder allt porslin. Jag var barfota och jag minns att pappa fick lyfta mig en bit över sen så jag inte skulla få det i fötterna..
Minns även mina födelsedagar, även där starkt ångestfyllda, då jag ibland brukade bli fysiskt slagen av min mamma iom att hon kände sån stress.. Men det lyckligaste minnet av en födelsedag jag har är då jag tror jag skulle fylla 5 år. Då hade pappa tagit med mig ut istället, för att skona mig från mamma antar jag, och jag fick gunga..Pappa var bara min pappa då och inte som det brukade, att jag kom i andra eller tredje hand iom mammas barnsliga beteende och svartsjuka mot mig.
En kontaktfamilj hade inte suttit fel.. Att de hade fått fixat mina fördelsedagar exempelvis för att mamma skulle slippa pressen..Men nej..Minns tyvärr min barndom som jobbig och svart, men även med en del ljusglimtar..Men jag gömde mig ibaldn i bilen, nere i källaren m.m..Saatt även nere i trappuppgången ända tills någon, oftast pappa kom och hämtade mig o vart jättearg för att jag suttit där..Ifrågasatte varför?`Ja, varför..jag ville ju slippa höra deras bråk eller att de skulle tvinga mig att välja sida..
P.g.a mina föräldrars intensiva äkteskap så är jag rädd för giftermål, skaffa barn och även att gå in i ett samboförhållande..Att bli sådär pass beroende av en annan människa skrämmer mig. Är jag onormal? Jag vet inte. Kanke jag borde börja i någon sorts terapi..
Förvirrad eller nått
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]