Igår var det ett år sen min pappa fick en psykos, en riktig psykos alltså. Absolut inte en narkoman psykos eller så:S. Ett år sen jag rymde hemifrån, och den dagen då allt startade...Då allting bara brast, och jag hamnade i något form av vakuum, en bubbla som omslöt mig, och inte lät mig se min omvärld. Första gången i livet jag mådde riktigt jävla dåligt, jag bangade rakt in i väggen, och ville bara ta livet av mig och dö bort...Nog för att han haft fler psykoser, men det blev för mkt! Jag sa ifrån...Äntligen! Men det blev ett jävla liv hemma för det. Jag fick minnsan inte sova hos vem jag ville osvosv...Lång historia. Nu har pappa sina dalar och berg, då har alla i familjen det likadant. Jag hoppas varje dag att han inte ska få en psykos, för den slår om snabbare än sol gör till åska. Totalt sett så anförtrodde jag mig under detta till en församlingspedagog, och två kuratorer. Nu har jag istället vänt mig till skolsköterskan på skolan min, hänvisad till en kurator, som när det kommer till kritan inte var riktigt bra den heller. Efter att ha anförtrott mig åt flera olika personer, med olika yrken. Så har jag kommit fram till att det känns bästa att prata med skolsköterskan, även fast hon inte har en utbildning inom det? så är hon kompentent nog att VÅGA ställa frågor, våga intressera sig och verkligen bry sig på en proffesionell nivå...Så mitt råd: Prata med vem du vill. Testa andra om det inte känns bra med den första du pratar med. Yrket hos personen har egentligen ingen betydelse, det är personen i fråga. Det har jag kommit fram till...Så nöjd dig inte med en, sök en annan att prata med om det inte känns bra. Jag vet vart jag är välkommen att prata hädanefter, och det känns tryggt...