Samma här
Jag är också fantastisk! Har sjuk mamma, pappa, syster. På så sätt har man familjen emot sig då dom trivs bäst runt andra sjuka, där deras egna tillkortakommanden syns minst och de friska utgör ett hot krävs ett enormt mod för att överleva. Jag har kämpat rätt så bra för det tar ett helt liv att få den där självkänslan som gör att man till slut förstår (inte bara känner) att man inte är sjuk själv, inte bär skulden, inte behöver ta någon pålagd börda. Ville bara säga det. :D /hoppet och envisheten kvar men rädd, lessen och vilsen emellanåt...
Sessan
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]