Min pappa är manodeprassiv. Det började när jag bara var några år gammal så jag har aldrig sett honom på samma sätt som mina syskon, han var ju fortfarande frisk när de växte upp.

Allt började med att hans föräldrahem skulle säljas och det blev ett jävla liv. Till saken hör också att min pappas pappa var manodeprassiv och var inlagd långa perioder. Det var ingen lätt uppväxt pappa hade. På en bohuslänsk bonngård med stränga föräldrar och med hans pappa.
Efter boupptäckningen blev pappa som sagt dålig men han vägrade läggas in eftersom han inte ville att vi skulle få det som han. Men ibland kan man ju undra om inte det skulle vara bättre...

Åren gick och pappa var nere i sin gråa grop dag ut och dag in. Mamma försökte hjälpa honom men han blev värre och värre mot henne. Anklagade henne och försökte bryta ner henne. Men för vår skull var hon kvar. Kanske älskade hon honom fortfarande?
Då bodde bara min 8 år äldre bror kvar hemma och jag. Jag har glömt mycket från den tiden men jag minns alla tvivel och rädslorna.

Min bror flyttade hemmifrån och kvar bodde jag, ensam med mamma och en pappa vars dagar bestod av jobbet och se på tv. De enda riktiga lyckodagarna på hela året var julen då alla kom hem och vi firade med våra sedan många år invanda traditioner. Men efter några dagar var även de slut.

Jag minns den speciella dagen så jäkla tydligt. Iallafall de sekunderna. Jag stod i vår hall och hörde mamma och pappa gräla. Något som de gjorde ofta. Jag kände rädslan i varanda del av kroppen. Så kom orden "Jag har köpt en lägenhet". Badrumsdörren smällde och det blev dödstyst. Jag minns mamma stå helt stilla framför den stängda dörren och bara stirra helt chockat. Pappa hade sagt det. Utan en enda förvarning! Mitt liv kastades ner i en svart grop som såg helt omöjlig ut att ta sig ur. Det var några dagar innan jul och pappa flyttade till lägenheten direkt den kvällen. Den julen var förstörd! Mina syskon kom hem senare och vi satt alla i soffan och grät. Det har inte varit många gånger jag sett dom gråta men då grät dom!

Den våren var det jag och mamma. Vi hade det ganska trevligt och även om det blev jobbigt att berätta för mina vänner så var det faktiskt ganska skönt hemma. Det var inga risker för bråk och skrik ovh det var lugnt. Jag kommer aldrig att glömma mina och mammas hetsätande av godis hem från affären. Det var en skön vana och den gav mig ro och den gav mamma en bärhjälp...
Pappa och jag hade inte mycket kontakt under den tiden. Han ringde sällan och när han väl gjorde det ville jag inte prata med honom. Det var också så att han blev arg på mig och skällde ut mig när jag ringde honom. Men jag orkade inte. Jag ville inte ens åka utanför hans lägenhet...

Pappa mådde väl förjävligt hela den våren. Men det känner jag ingen ånger för, det var rätt åt han. Han var ofta ute på krogen men jag vet inte om han var otrogen mot mamma under den tiden. Det är inget jag vill veta heller.

Han kom hem och började bo i huset under försommaren igen. Jag har aldrig förstått hur mamma orkade. Jag kommer alltid tycka hon är en av de mest enastående människor jag känt och jag är stolt över att hon är min mor. Utan henne skulle det aldrig gått så bra för mig som det faktiskt gjort. Hon är en otroligt stark människa och pappa ska vara glad att han har henne trots allt.

Den sommaren var urladdad. Luften var ren även om det nog förigick en del jag aldrig förstod.

Pappa hade alltid drickit lite för mycket öl, inte så lite heller, och åren efter hans lilla tripp fram och tillbaka började han dricka mer.
Det är inte roligt, att aldrig kunna ha kompisar hemma en fredagkväll för att man inte vet om ens pappa är packad. Även om han kanske inte var en renodlad alkoholist som drack starksprit var han faktiskt en alkoholberoende som inte kunde leva utan öl.
Det var otroligt jobbigt!

Jag har aldrig riktigt kunnat lita på min pappa, jovisst jag älskar honom över allt annat på pappavis, men hans odelaktighet i min barndom har alltid gett honom en liten svart prick i protokollet. Jag vet ju hur han är när han är den gamla, goa pappsen. Han har faktiskt haft sina stunder. Men alla tvivel gör mig forfarande ledsen och arg på mig själv för så vill jag ju inte känna!

Rädslan är också ett av mina problem. Den kommer alltid när luften är spänd av aggressioner, när alkoholen kommer fram och när tvivlen återfinner sig.
Ska dom skiljas? Min största rädsla! Jag vet inte varför, men jag hatar det. Varje bråk infinner sig tanken. Ska dom? Ska dom göra det? Jag vet att det kanske hade varit det bästa, men med tanke på att kontakten försvann den där våren har jag väl varit rädd att vi skulle förlora kontakten helt om de skulle skiljas.
Spriten också. Ångesten varje gång den ställs på tv-bordet. Den är obeskrivbar! En ångest som sakta letar sig in i varenda förbannade vrå i kroppen. Ändå kommer den så snabbt du inte hinner tänka! Dessa två hemska känslor har haft en riktigt bra grund att gro på och nu är det svårt att få bort dom. Jag känner till och med ångest när jag hör mina vänner prata om deras föräldrar som tagit ett glas för mycket på nyår. Visst de kan skratta åt det, men de vet inte hur det käns när alkoholen tar tag i en som ligger dem varmt om hjärtat.

För mig har det börjat gå bättre. Jag har bättre kompisar nu. Såna som är lite mer lika mig. Och till hösten ska jag börja på gymnasiet. Det ska bli underbart att få träffa nya människor! Både känslomässigt och socialt...
Jag har min fotboll, mina vänner där, min mamma, min pappa och inte minst mina syskon. De har också varit ett otroligt stort stöd för mig när jag behövt prata.
Inte minst min systers pojkvän som också är manodepressiv. Inte lika länge, men han har också haft det tufft. Det känns skönt att prata med någon som vet lite mer och som man kan lite på, för det kan jag verkligen. Han är det bästa som kunde hända min syster!

Vi börjar se ljuset i hålet nu. Efter 10 mörkgrå år. Pappa mår bättre, han har ett nytt jobb, han börjar komma till mer insikt i sig själv och framför allt, han har tagit hand om spriten! Han har inte drickit en jäkla sofiero på 5 veckor och inte någon annan sort heller. Men det är den blå burken som ger mig mest kalla kårar.
Han har också slutat snusa och jag är så förbannat glad! Jag vet att förändringar som dessa tar lång tid men som sagt, vi ser åtminstonde slutet även om det är långt bort. Vi har sålt huset också. Det satt så många hemska minnen i väggarna där och badrumsdörren gav mig mardrömmar. Vår nya lägenhet är fräsch och helt utan tidigare minnen, bilder och tankar. Visst kommer det inte att ändra allt men det är ett steg...

Jag känner mig bättre nu än någonsin, på hemmafronten iallafall. Bråken är ju fortfarande där och jag tar fortfarnade på mig skulden för dem och rädslan kommer varje gång men det känns annorlunda. Som en ny kraft har kommit . Sen kanske det inte är toppen ute i kärlekslivet och tonårslivet men det hör ju till... Och pappa är inte lika jävlig mot mamma längre. Ett av mina stora glädjeämnen, än om lite sorgsamt. Det hade ju inte behövat bli såhär...

Ett tips till alla som känt sig lika hopplösa som jag gjorde under 10 år, för det är just så man känner, hopplöshet.
Prata, prata, prata! Jag har haft åtskilliga timmar snack med min mamma, försökt förklara mina känslor och få ordning på tankarna.
Jag minns en gånga att jag skrev i min dagbok " det är en miljon tankar i min hjärna. Dom bara snurrar omkring och jag får aldrig ordning på dom. Om jag bara kunde ta ut en, tänka på tanken, lösa den, diskutera den och sortera den skulle det vara mycket enklare" och man kan faktiskt göra det. Om man pratar! Vare sig det är ett syskon, en förälder, mormor, farfar, lärare, kurator, tränare, kompis, kanske till och med en väns föräldrar så prata.
Få ut dina känslor, försök sätta ord på dem så känns det mycket lättare efteråt, inte minst i skallen...

Så mitt råd är: PRATA, PRATA; PRATA OCH SÄTT ORD PÅ DINA KÄNSLOR! ÄVEN OM DET ÄR HOPPLÖST, PRATA!