Jag känner igen mig själv mycket i din ansträngning att skapa balans. Jag gjorde det själv tidigare, men nu har jag gett upp totalt. Men på något sätt känns det som en nystart, att äntligen få forma mitt liv utifrån mina egna mål.
Bra skrivet själv Maja! Du har fångat kärnan på problemet.
Jag hade en schizofren pappa och en bipolär mamma, så inget fungerade. Som tur var var de sällan sjuka samtidigt efter skilsmässan, innan var de totalt synkade. Jag bodde hos mina morföräldrar tills allt lugnat ned sig. Enda någotsånär normala perioden i mitt liv.
Min mamma hade en dissociativ identitetsstörning (DID) som gjorde att hon bytte personligheter flera gånger om dagen. Jag lärde mig snart att locka fram de yngre personligheterna som var snällare. Mina syskon däremot fick alltid henne att plocka fram de med knytnävarna.
Det bekom dem inte så mycket eftersom det var jag som var slagpåsen, och nej - jag har fortfarande inte förlåtit dem. Men jag har alltid behandlat dem vänligt med hänsyn till barnen.
Idag märks inte personligheterna lika mycket. Till skillnad mot vanliga multipla personlighetsstörningar så förändrar de inte utseende lika mycket, svängningar kommer för ofta för att det skall likna teveserien ”United states of Tara” med smink och klädbyten och det är definitivt inte lika roligt att se på.
Som du säger så hämmas intelligensen av sjukdomar, hon har mödosamt klättrat till en 17-årings nivå, så myndig i ordets rätta bemärkelse blir hon aldrig. Men det bevisar att den tidigare förväntade 12-årsnivån har ökat med fem år tack vare att barnen (okej jag då) gör ett bra jobb. Trots att det inte är deras ansvarsområde.
Jag tror fullt och fast att beteendet är inducerat, jag menar orsakat, av felaktig vård. Det gick att se överspel och vilka personer gestalterna byggde på, men med tiden försvann medvetenheten helt och hållet. Möjligheten att ändra tillståndet försvann och med det lugnet inombords.
Jag skriver inte detta för jämförelse, bara för att få folk att förstå att inget är kontrollerbart så länge det finns andra människor. Det finns alltid någon som är beredd att förstöra det du bygger upp och människor som orsakar kriser i rent oförstånd.
Värst är så kallade ”vanliga” människor. De kan inte förstå att orsak har en verkan eller att paragrafrytteri kan skapa en butterfly-effekt som leder till en tornado. Säg den handläggare som förstår att deras krav på en förståndshandikappad person kan leda till familjevåld.
Det är enormt befriande att få tala öppet om det, kanske hitta bakgrunden till deras oresonlighet. Innerst inne vet man att man har gjort ett bra jobb. Man kan inte mäta sina egna framgångar, men att se att man överträffat vården säger alltid något.
Vanligtvis blir det fel anhöriga som lämnar fel förklaringar. Återigen av oförstånd eller inblandning, men knappast medvetet. Man måste vara en del av hushållet för att veta vad det rör sig om. Man skall inte ta åt sig eller leta syndabockar. Oavsett om man väljer litteraturen eller personligt stöd för att lindra minnena, så skall man försöka gå från offer till åskådare.
Jag följer jättegärna tråden om ni håller den igång, men jag känner inte att jag tillför något. Ville bara ge uppmuntran för samtalet, den bästa friskvården. Avdramatisera och väg inte problemen som stora eller små. Även den minsta sten kan fälla en oxe (tuva och lass går också bra).
Jag tror barn och ungdomar är rädda att ge sig in i diskussionen. Speciellt om man pratar om problem på en högre nivå, men jag vet av egen erfarenhet att man mår väldigt bra av att vuxna sätter ord till alla typer av känslor. Det är så svårt att beskriva dem när man är ovan att tala om dem.
Albin
25 sep 2017 10:20