Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

vaneföreställningar hos min man

Skriv svar

Till forum

  • Hejsan
    Jag undrar hur ni som anhörig till en drabbad person hanterar det. Jag har i ett halvår kämpat för att stå pall som fru till min man som rasat och har sina fantasier om olika saker, bland annat att jag skulle ha affär med hans bästa vän, att han levt detta liv innan, han minns inte saker fast han är med och pratar. Det är tufft som hans intelligens fallit till ålder 5-6 år. Han har noll motivation utan svarar bara det som låter bra men har ingen vikt bakom sina ord. Han är u för andra gången på psyk och nu ska de göra mr. Hur gör ni för att orka och hur länge tar det oftast innan en vaneföreställning "slutar"?
    galenfru
    12 aug 2016 20:24

  • Hej! Tråkigt att ingen svarat. Men här är jag! Jo, min mor är liknande. Vanföreställningar, ser spöken, vägrar gå in i hus pga "onda andar" där (Även om hon tjatat om att hälsa på i månader.). Glömmer namn och blandar ihop folk och djur. Pratar för sig själv och sina döda släktingar. Tror att min bror hatar honom medans vi båda bara försöker få vett i henne. Blivit dum. Eller som du sa: intelligensen har fallit.

    Tyvärr ganska destruktiv person att vara kring. Jag gör så att jag har lite distans och när vi väl hörs så uppmuntrar jag till förbättring och står på mig för min sak när hon tar på sig offerkoftan. Uppmuntrar saker hon gjort bra(försöker aktivt styra konversationer så de inte spårar i nån vanföreställning eller galet son slutar med självmordshot eller liknande från henne till slut) och föregår med gott exempel är det enda jag känner jag kan göra tyvärr.
    Silly
    14 sep 2016 00:31

  • Har personen fått nya mediciner? Gå igenom vilka mediciner personer har och titta på vilka biverkningar medicinerna kan ge.

    Kanske har personen fått fel medicin, eller fel dos av medicinerna? Kanske samverkar medicinerna på ett sätt som det inte var tänkt.

    En del mediciner kan tyvärr ibland ge biverkningar så att personen blir sämre. Detta är viktigt att kolla upp. Be om ett samtal med den ansvariga läkaren och berätta hur du upplever hans försämring.

    Du kan också kontakta läkemedelsupplysningen https://lakemedelsverket.se/lmu och rådgöra med dem så att du är lite påläst, innan du talar med den ansvariga läkaren.
    .
    15 jul 2017 11:40

  • Jag svarar enbart för att förstärka svaren tidigare.

    Det är inte mycket man kan göra som anhörig annat än att stå för normaliteten i behandlingen. Normalitet verkar både som kompass och skyddsnät för den intagne.

    Man kan i viss mån också se till att behandlingen fungerar genom att bidra till miljön på avdelningen. Det med enkla medel, se till att lämna oror och farhågor hemma. Känner ni er rädda eller osäkra låt personalen veta det så de kan hjälpa er (hålla ett öga på er).

    Människan är ett flockdjur, vill en fly så vill alla det. Depressioner är rena pesthärden med nästan 100 procents smittsamhet. Som tur är kan trygghet och välbehövlig entusiasm väga upp nackdelarna. Entusiasm är ett underbart verktyg, men kan också vara ett gissel, jag skall förklara närmare.

    Utan kompassen (normalitet) så är entusiasm bara ett annat ord för manier. En psykiskt sjuk person behöver guidning, något en glad nyutexaminerad mentalskötare kanske inte alltid tänker på. Utan ett gott stöd från anhöriga brukar tillfrisknande personer krascha utan vägledning. En mycket vanlig anledning till övermedicinering (man försöker kompensera beteendet).

    Vad är då guidning? I grund och botten, var er själva. Fast den lugna trygga typen ni brukar vara när ni känner att ni kontrollerar situationen. Om man inte kan leva upp till den rollen? Egentligen betyder det inget, man behöver ladda batterierna i alla fall och ta ledigt från anhörigrollen.

    Är ingen hemma lär de inte sakna besöken heller. Ni vet vad jag menar, man ser personen djupt i ögonen och hittar inget. Händer det så gå hem och ägna er åt något meningsfullt så länge. Kan du inte nå personen så kan du inte, låt personalen göra det de får betalt för. Ta hand om din närstående.

    Du kan bidra till dina anhörigas sociala liv på avdelningen genom att vara trevlig. Säg hej till dem som söker ögonkontakt med dig. Flockbeteendet igen, många saknar en god kontakt med egna anhöriga och intresserar sig för besökarna, ni har blivit ett samtalsämne. Artighet räcker bra, ni vill inte röra till ert eget liv, bara se till att ge era närstående några pluspoäng.

    Tänk på att gränserna mellan sjukdomar är flytande. Det stärks också av senare forskning. Risken för feldiagnoser är stor så håll ögon och öron öppna ifall ni ser en förändring. Om de svarar dåligt på behandling och medicinering så begär en ny utredning.

    Små saker betyder mycket. Samtal när personen är kontaktbar. Guidning jag pratade om tidigare. Jag bad en schizofren bekant gör en ”bucket list” över tio saker han ville göra men inte hade hunnit ta sig för ännu. Först på listan stod, ”åka till Andromedagalaxen”, sist stod ”fixa koloniträdgården”. Som svar vände jag listan upp och ned och sa ”ta alltid det enklaste först, annars blir ingenting gjort”. Att säga emot tjänar inget till, de vill inte lyssna om de inte är på det humöret.

    Allt man gör är att putta dem i rätt riktning. Det kan ta tid och man lär sig språk och tonfall med tiden. Att de svarar snäsigt kan vara positivt, om de är ”hemma” uppskattar de inte den barnsliga ton man använder när de inte svarar på tilltal (den är till för att signalera vänskap, att man inte är farlig). Byt bara röst och prata som vanligt, de glömmer snabbt om de får föra samtalet.

    Se till att det de läser eller gör är så normalt som möjligt. Man förvånas ibland av utbudet på avdelningen. Om allt de har att läsa är nazistisk, religiös eller historisk propaganda så förstärks deras vanföreställningar. Ingen tänker på att något så harmlöst som en bibel eller ett Tintin-album med stötande innehåll kan vara skadligt. Lika lite som att Alfapet med bara konsonanter inte går att spela med och historieböcker med människooffer inte hör hemma i bokhyllan.

    Ta med lämpligare tidningar och böcker hemifrån som du kan avvara. Personalen blir fort hemmablinda och tänker inte på sånt som besökare kan finna obehagligt. De hör värre saker från patienterna. Allt som bryter tristessen och vardagen är bra för patienterna. Det blir en stor uppsluppenhet om man kommer med en låda pinnglass i sommarvärmen.

    Gör sånt som känns naturligt och rådgör med personalen. De vet vad de uppskattar som grupp betraktat. Själv kan du vara deras ögon och säga till om något fel begåtts. Använd en hövlig ton och säg det på ett sätt du skulle vilja bli rättad. Jag upptäckte en patient som var senildement bland patienterna och bad en vårdare ta upp det med de andra.

    Det är enormt frustrerande när man gör sitt bästa och inget fungerar. Ingen förstod varför patienten betedde sig så galet när inget annat stämde. Långvården är enormt belastade men förstår den typen av patienter mycket bättre, de är vana vid ett infantilt beteende. Säg inte ifrån om det inte behövs, det räcker när allt står på ända och du vet av erfarenhet att de felbedömt situationen.

    Det är viktigt att man vet gränsen mellan deras och eget åtagande. Ta inte på dig för mycket och håll dig undan när du behöver hitta tillbaka till ditt normala jag. Normalitet är din största tillgång och styrka för att hjälpa din anhörige. Var rädd om ditt förstånd och låt personalen ta den delen du inte klarar av. Du behöver bara vara observant, ingen behöver ett helgon i tagelskjorta.
    Laban
    10 aug 2017 13:47

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.