psykvården åt helvete

Skriv svar

Till forum

• Min mamma har drabbats av psykos två gånger. Och dom gångerna har varit dom absolut värsta stunderna i mitt liv.
  
  Första gången hade jag precis fyllt 15 år. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut, så jag förstod inte riktigt vad det var som gjorde att jag helt plötsligt inte kunde känna igen min egna mamma. Hon var så ortoligt rädd för allt och alla, vilket resulterade till att hon låg vaken hela nätterna och oroade sig. Det slutade med att hon inte vågade bo kvar i sin lägenhet p.g.a rädslan/inblildningar. Jag kämpade varje dag för att säga emot hennes inbldningar. Och få henne att förstå att dom inte var sanna. Så en dag när jag var i skolan fick jag ett samtal av pappa som sa att mamma hade åkt in på psyk. Jag började stor gråta.
  Att hälsa på mamma på psyk var det värsta jag visste. Jag kännde inte igen henne alls. Det var inte samma goa och glada mamma. Ibland sket jag i att ens gå in till henne för att jag tyckte det var så otroligt jobbigt.
  
  Efter två veckor skickades hon hem. Även fast hon inte kände sig redo. Jag och min syster fick flytta hem och ta hand om henne själva. Jag förlåter ALDRIG psykiatrivården för det dom gjorde mot mig och min syster. Vi fick bokstavligen talat agera "extra mmmor" till vår egna mamma. På nätterna fick jag ligga bredvid henne och trösta henne medans hon grät sig själv till sömns. Ja, hon var verkligen som ett skrämt litet barn. Och på daganra fick jag klistra på ett leende till skolan. Hon ringde mig flera gånger med gråten i halsen när jag var ute och bad mig komma hem. Jag ville inget annat än att bara vara ute med mina kompisar och glömma allt just då. Men räddslan för att hon skulle göra nått dumt mot sig själv var för stor. Den tiden hade jag inte mycket fritid. Skyndade mig alltid hem för att se till så att mamma var okej.
  
  Nej, så idag känner jag inget annat än HAT mot psykvården i sverige. Låta två barn få ta hand om sin egna mamma?! Helt sjukt! Dom gjorde verkligen den tuffa perioden ännu tuffare för mig... Förlåter dom aldrig!
  
  Vill också tacka för en sjuuukt bra sida. Jag blev så glad (och rörd) när jag hittade den. Jag känner igen mig i så många historier. Och nu VET jag att jag INTE är ensam för första gången.

  Postat av: anonym
  03 dec 2009 18:57
  
  
• Ja, Tack, jag tycker oxå det är en bra sida detta.
  När jag nu läser ditt inslag, kommer kommentarer o svar till mig.
  Jag har alltid, och ja, fortfarande, men jag tränar, att inte
  AVBRYTA DEN SOM BERÄTTAR. Jag kan behålla det innom mig för nu är det SUNT.
  Jag har livserfarenhet och vågat ta emot hjälp. Först desperat och med sjukdomsvinst. Men nu KÄNNER JAG SKILLNADEN!
  Verktygen jag fått i de olika metoderna o min egen mognad gör allting mycket lättare trots lite oro o ångest ibland kvar.
  
  Livet är en livslång skola för vårt inre liv så vi kan hantera det yttre som händer oss.
  Det är ok o naturligt med de olika jobbiga känslor som vi får tampas med och det går att bearbeta så de blir till ljusare delar. Vi har ju allt inom oss, alla sidor. Allt är övergående.
  Vi är påverkade av vuxna som fastnat i sina trauman. Vi försöker hjälpa, vi tar på oss, vi mår dåligt. Allt kan vända till nåt bra o positivt.
  Vi är inga offer!!!
  Upplysning, medvetande och lev här o nu.
  Kram

  Postat av: många namn
  04 dec 2009 11:01
  
  
• Jag förstår dig precis! Jag har fått ta hand om min mamma sen jag var liten och psykvården /myndigheterna verkar ju inte bry sig ett dugg. Åt helvete med dom som du säger!

  Postat av: Binta
  09 dec 2009 14:40
  
  
• Psykvården är katastrof, speciellt för vuxna. Man har slutat vårda folk och i dag är det mer änn förvaring för psyksjuka o inte så mycke mer. Finns viss hjälp att få men inte får man den när man behöver den gäller både för anhöriga och den drabbade. Dom är väldigt dåliga främst på att informera anhöriga om vad en psykisk sjukdom verkligen är och hur det påverkar en människa, bara det kan ju hjälpa otroligt mycke o göra det lättare att hantera. Kan förstå det är frustrerande som barn att som du säger vara mamma till sin egen mamma men ser ofta ut så idag tyvärr.

  Postat av: Bruteforce
  11 dec 2009 15:06
  
  
• Ny TV-serie ikväll 19/1 2010 om
  De Sju Dödssynderna.
  Något att tänka på.
  Livet är en Paradox.
  Allt är Ett i slutändan.
  Det finns Hjälp, det finns Hopp.
  Kram o Lycka.

  Postat av: medmänniska
  19 jan 2010 17:04
  
  
• hat leder till mord .
  dålig psykvård , jag håller med . ;)

  Postat av: Caligula
  21 jan 2010 07:31
  
  
• Hejsan anonym
  Jag är verkligen ledsen över den dåliga erfarenheten du fått av psykiatrin.
  Jag jobbar inom psykiatrin,psykosvården här i stan. Vi släpper aldrig hem en patient som inte har trygga hemförhållanden,en sysselsättning om dom inte verkligen vill. För enligt lag har vi ingen möjlighet att säga nej till hemgång och dom inte är under tvångsvård. Sedan när patienten åkt hem har vi täta uppföljningar med hembesök,och hjälp med praktiska saker som te.x ordna en godeman,samtals kontakt,medicin. När patienten har åkt hem så ligger det stora ansvaret hos social psykiatrin (kommunen)så egentligen så är det kommunen du ska vara arg på inte oss. Jag vill verkligen verkligen beklaga den smärta du och din syster fått utstå. INGET barn ska behöva växa upp i förtid,barn ska få vara barn.
  Jag valde denna arbetsplats för jag har själv vart väldigt sjuk och nu vill jag bara ge tillbaka det jag själv en gång fick. Hoppas mina ord kunde hjälpa lite. Många varma stora kramar till dig och din syster

  Postat av: Mizztie
  04 feb 2010 20:30
  
  
• Såååå sorgligt att läsa om att alla skyller allting på någon annan!!!
  Fenomemet är den samma och det finns en lösning. OCH den måste man ha mognat till att inse o förstå. Det kan ju ta ett helt människoliv.
  Jag tackar i alla fall för alla inslag jag får läsa så jag kan se hela mitt liv i hela sitt perspektiv.
  Det finns HOPP.

  Postat av: TACKSAM
  05 feb 2010 10:18
  
  
• Min mamma ville inte ens hem och under hela den här tiden fick vi ETT samtal med personalen från hemmet. inget mer. så dålig stil. ursh ska sluta prata om det här nu, blir bara sur!

  Postat av: svar till till mizztie
  19 feb 2010 14:14
  
  
• Jag vet inte hur många gånger vi har försökt att ringa till psykvården för att de ska ta in vår mamma som lider av schizofreni och bipolärt syndrom. Det svar man får är "så länge hon inte skadar sig själv så finns det ingen anledning till att ta in henne". Jag är så jäkla rädd att hon ska ta livet av sig. Hon hade sagt tidigare att om en sjuksyster eller läkare kommer till vårat hus igen så tar hon livet av sig, tror ni psykvården ens hade dokumenterat detta? Nejdå, en kvinnas liv verkar inte alls vara viktigt alls.. Hon påpekar väldigt ofta att hennes liv inte är värt att leva eftersom ingen tar henne på allvar. Läkarna brydde sig inte alls av biverkningarna hon fick av medicinen utan de tvingae i henne allt och hon kunde inte göra något annat än att sitta eftersom kroppen var så stel. Hon var ju psykiskt frisk (ja nästan iallafall), men inte fysiskt.
  
  Jag kan inte minnas hur många gånger hon varit in, detta har pågått sedan jag gick i lågstadiet (fyller 22 i år) men ändå skickar de hem henne då hon inte ens är redo.
  
  Senast blev hon tvångsinskriven och det skedde inte förrän min systers chef (en helt utomstående människa) ringer in, tänka sig att då familjen ringer femtioelva gånger så är det ingen som bryr sig. Så mycket för psykvården alltså..

  Postat av: Elin
  15 mar 2010 17:28
  
  
• Jag håller med om att psykiatrin är ssååå j-la skitdålig! Det är ju ett skämt att människor som kravlar på den absoluta botten av sina liv ska få utsättas av det kalla institutionella klimatet. Både min mamma och bror har varit inlagda. Min bror med tvångsvård. INGEN av gångerna som jag har varit och hälsat på har jag fått höra någonting om nån form av stöd över huvud taget. Jag var tvungen att be om en förklaring från en av skötarna för att höra hur det låg till med min bror som var helt psykotisk.
  
  Det jag behövde som mest då var en kort beskrivning av läget, en klapp på axeln eller kanske "vi förstår att det är svårt" men bara en liten kylig nick är det man får när ens bror hållen på att mentalt sjunka bort och förintas. Tänk vad många människor som de kunde rädda från att historien ska upprea sig, och ännu en anhörig insjuknar också.
  Jag blir väldigt ledsen och arg när jag tänker på allas vår utsatthet som anhöriga på psyket. Det kunde vara så mycket bättre med så enkla medel.
  
  Jag känner igen mig i det jag läser. Ingen ska behöva bära någon annans liv.

  Postat av: det är inte bara jag, vi är fler
  30 mar 2010 22:24
  
  
• Psyk-vården är den hemskaste som finns av alla sorter.
  Den fugerar helt enkelt inte.
  
  Min mamma har jag och min syster tagit hand om, det gör vi fortfarande fast vi har sagt åt dem att hjälpa oss. De ville inte ens säga att hon hade psykos!?
  Är inte det ett måste?!
  Psyk-vården säger att de inte kan säga något FÖR ATT min mamma måste hålla med om det och de måste fråga henne först. FRÅGA IN MY ASS!
  De gör INGETING!
  
  VAAAD MÅSTE VI GÖRA FÖR ATT DE SKA FÖRSTÅ ATT DE ÄR JOBBIGT?
  ATT DE KRÄVER PÅ VÅRA LIV!!! VI ÄR INTE UTBILDADE TILL DETTA!
  
  Som sagt de är verkligen till ingen nytta.

  Postat av: anonym
  07 apr 2010 22:36
  
  
• Fråga mej!!!
  Min mors vilja sitter nu instängd fem trappor upp i sin etta för att hon inte vill se hur hon egentligen mår. Hissen skall repareras i sex veckor! Till 15 maj.
  Hon påstår sig klara sig själv och det är inte med mindre än med min o mina döttrars s k hjälp hittills. Hon räknar fortfarande kallt med min hjälp att jag skall hämta henne, trots att jag nu själv hamnat på sjukhus med hjärtproblem. Biståndshandläggare är inkopplad men eftersom inte min mor själv säger vad för sorts hjälp hon behöver för hon tjatar sitt mantra att hon klarar sig själv, Vilket hon alltså INTE gör.
  Jag är slut o mina döttrar oroar sig oxå nu och ville att hon ska få hjälp att flytta in på äldraboende.
  
  Jag vill bara säga att såhär långt har det gått i vår dyssfunktionella familj när FLODHÄSTEN är störst.
  Kärlek o trygghet till döds.
  Mor har inte förmågan att TA EMOT nåt, så hur mycket vi än har gjort för henne är det inte nog o nu vet jag inte hur det blir.
  Hon låste ut hemhjälpen förut men nu är hon väl tvungen släppa in maten i alla fall. Flickorna får klättra fem smala trappor upp och ja, det är ju deras jobb.
  Men jag orkar inte vara någons ÅSNA längre..... om ni förstår...
  
  Så visst hänger det psykiska o fysiska ihop...
  
  Det finns andra sätt än att skylla på andra o skälla på andra.
  Ta hand om dig själv. Låt det börja med dej själv.
  Svårt kanske att förstå men börjar man kommer resten av sig självt.
  
  I än thär!!!

  Postat av: Jag som min mor inte ens gav ett eget namn
  09 apr 2010 09:56
  
  
• Mhm, psyk-vården bryr sig ibland verkligen inte. Jag hade knappt varit på sjukhus, men när mamma åkte in för depression, brydde sig knappt någon. Jag skyller inte på dem, men seriöst, ni tar ju det jobbet för att ni bryr er om andra? Och vill hjälpa andra?
  Så varför har ni inte kommit fram till något resultat?...
  Min mamma mår fortfarande lika dåligt, säger inget, och ingen gör något.

  Postat av: T.o.h.r.u.
  12 maj 2010 11:29
  
  
• Alla måste väl nå sin egen botten, som dom säger...

  Postat av: imbge
  13 maj 2010 21:36
  
  
• Det värsta jag varit med om var när jag var ca 11-12 år. Min mamma var jätte sjuk (DID) och tillslut fick vi mobila teamet (noa som jag tror dom heter nu) att komma. Dom gav min mamma en spruta och gick sen till dörren. Innan dom gick tittade dom på mig och sa "så tar du hand om mamma nu". Jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv.
  
  Gången efter när dom kom, så fanns det inga platser på psyk och dom tänkte lämna henne igen, då blockerade jag dörren, gick ner på mina knän och grät och bad.
  Då tog dom henne med sig och hon fick sova i matsalen på psyk.
  Att man ska behöva böja sig för dessa människor för att få dom att göra sitt jobb. Det var ett förnedrande ögonblick i mitt liv, och jag känner ångesten så fort jag tänker på den dagen!
  
  Jag hatar verkligen psykiatrin!

  Postat av: Leigh
  06 jun 2010 22:54
  
  
• Jag håller med det du skrev att dom sa att - "så tar du hand om mamma nu" !!!
  Det påminner mig om en tid vid min skillsmässa och min dotter var sju år och det vär en väninna till mig som sa till min dotter att HON skulle ta hand om MIG!!!
  Vad är det för nåt????!!!
  Jag har i hela mitt liv och har bitar kvar själv kämpat med att vara utsatt för min mors dåliga psykiska mående.
  Det är min f-b plikt att se till att JAG själv mår bra så jag är nåt värdefullt att umgås med.
  
  Jag har kommit långt så jag ser till att bara omge mig med människor jag själv mår bra av och numer kan jag träffa min mor och sätta gränser till henne.
  Kroppen minns ju så det är inte lätt men det finns verktyg, hopp o hjälp att få.
  Konsten är att kunna ta emot.
  
  Kram o lycka till...

  Postat av: mia
  07 jun 2010 11:08
  
  
• Vem hatar inte psykiatrin. Psykiatrin är det största jävla misslyckande jag har varit med om!

  Postat av: Magnus
  07 jun 2010 21:59