Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Pappa.

Skriv svar

Till forum

  • Min pappa var alkolist, han dog för 7 år sedan och jag var bara 10 år gammal jag tänker fortfarande på honom varje dag och gråter ofta för att jag saknar honom. Det med att tiden läker alla sår tror jag inte riktigt på, 7 år efter gör det fortfarande lika ont i kroppen att prata om honom! Känns som om det bara är jag som känner så för att jag har vänner som förlorat deras föräldrar som kan prata om dom hur lätt som helst och inte vilja gråta varje gång. Finns det någon annan som känner som mig?

    Min pappa hade druckit enda sen han va 12 och han dog i 50-års åldern och det tar jävligt mycket på kroppen, skulle gissa på att han experimenterat med droger också. Mamma berätta för mig redan när jag va liten att pappa drack så jag visste ju om det och märkte de på honom så när han dog var det väldigt plötsligt men jag kan inte säga att jag blev chockad riktigt eftersom jag vet att man kan dö om man dricker för mycket, speciellt i perioder. Kommer ihåg när de berätta för mig att pappa dog, kunde knappt andas och alla försökte hålla i mig så jag inte skulle springa iväg det var seriöst den värsta dagen i mitt liv.

    Pappa var inte välkommen hem när han var full vilket jag är tacksam för att hon ville inte att jag skulle se honom sådär men jag såg ändå alltid honom ute sitta o supa på en bänk.

    Mycket negativt jag skrivit nu men han var VÄRLDENS BÄSTA PAPPA när han var nykter de e helt sjukt man kan inte tro att de är samma person, han var verkligen genom snäll och gjorde alltid aktiviteter med mig.

    Massa negativa saker han hänt i mitt liv sen dess men skulle behöva skriva en hel bok om jag ville inkludera allt.

    Iallafall så saknar jag dig så mycket pappa att jag får ont i hjärtat, orkar inte gråta mer. Älskar dig!!
    En förkrossad tjej
    20 jul 2017 09:43

  • Min pappa hade liknande bakgrund och dog i samma ålder. Att jag inte känner samma förlust som dig beror delvis på min ålder (jag var äldre när det hände) och för att relationen var så ansträngd att den mestadels var dålig. Alla kan inte känna likadant helt enkelt för att de inte är samma personer.

    Jag har en yngre släkting som känner likadant som dig, men jag har förstått att hon blev så ledsen på grund av hennes skuldkänslor. Hon hade lovat att komma på besök, höra av sig och liknande, men som små barn gör i den åldern så glömde hon bort det. De kan ju inte själva åka runt överallt och måste be om tillåtelse och så vidare. Så även om de vill mycket så rinner det ofta ut i sanden.

    Ingen går runt och tänker på att människor kan dö (speciellt inte barn). Så de får ofta skam och skuldkänslor när det händer något. Jag har själv varit nära och dö, så jag vet hur tillgjorda människors syn är på vad som är viktigt i livet. Man minns ofta inte så mycket, det är mest en känsla man bär inom sig. Det är inte alls så viktigt med brutna löften eller fel man begått i livet som man föreställer sig.

    De band man har med sina medmänniskor går mer på djupet och bryts inte av enskilda felsteg. Men man kan se sitt liv passera i revy precis som de säger. Jag minns hur viktig jag var för människor redan som spädbarn (jo jag vet att det låter konstigt). Man var en källa till glädje och även en motivation för de som var less på livet att kämpa vidare. Småsaker betyder mycket, stora saker nästan ingenting.

    Man är inte ansvarig för andras liv, bara sitt eget. Men man påverkar mer än man tror och man lämnar mer efter sig än man kan föreställa sig. Man kan lära sig exakt lika mycket av andras fel som av deras framgångar. Så det är faktiskt korkat att försöka glömma andras felsteg.

    Jag har ingen aning vad som händer sen (det har nog ingen). Men jag kan intyga att folk ljuger för dig. Man springer inte runt som på andeprogrammen på teven (varför skulle man göra det?). Ingen är arg på dig och ingen har dött av sanningen. Du kan visst ta upp det dåliga, det försämrar inte på något sätt din kärlek (ärlighet är viktig för att kunna känna kärlek fullt ut).

    Sorg är något väldigt personligt, vi har alla olika sätt att bearbeta den. Du har varit tvungen att vänta ut en period i ditt liv när du har tid och möjlighet att sörja på ditt sätt. Små barn har inte den lyxen. De skall hinna med skola, kompisar och att växa med allt det innebär. Känn ingen skuld för den tid som du har förlorat, det är helt naturligt.

    Ta vara på de små stunderna, de är större än du kan föreställa dig. Precis som guldkorn är de mer värda än sanden de ligger i. Det är dina kunskaper du skall använda i framtiden. Det spelar ingen roll vad andra säger. Man vet själv bäst och vad som är viktigt här i livet. Låt dem tro att det är en ny platteve om det roar dem, eller att ha en flaggstång högre än grannens. Snacka om att de skall bli förvånade när de lägger näsan i vädret.

    Kom ihåg att de leenden du möts av i din barndom beror på dig. Det är du som stod för lusten att visa dig världen, ta med dig på utflykt och se hur glad du blev. Man behöver inte vara speciell i de vuxnas ögon, man är det för att man är den man är. Vuxna, föräldrar och närstående tål att bli bortglömda, de vet hur det är att vara liten.

    Men det kan vara enormt frustrerande att inte kunna bidra till barndomen, därför är vissa förbittrade. Det beror inte på dig utan på deras drömmar som inte blir uppfyllda. Det är lätt att tolka vuxnas besvikelse som att man på något sätt skulle vara inblandad. Oavsett hur din pappa mådde så hade ni en gemensam historia ni båda kunde värdesätta.

    Jag vet hur det känns att få hjärtat krossat. Min pappa satt också på en bänk och drack och jag hade velat sjunka igenom jorden och försvinna. Idag kan jag se på det med humor och det gör inte ont längre. Jag ser honom som en komplicerad människa, varken bättre eller sämre än andra (det finns så många som är likadana) och är mer fokuserad på mina känslor. Jag sörjde tills jag inte orkade längre och fick ny kraft efteråt. Det är inte jordens undergång, det bara känns så.
    V
    07 aug 2017 12:38

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.