Orkar inte med min familj

Skriv svar

Till forum

• Hej!
  Jag läste en liknande tråd som var postad 2011 och tänkte att jag skulle vilja ta upp ämnet igen. Jag 21 och har en väldigt komplicerad relation till min familj och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hur har man en hälsosam relation som vuxen till sina föräldrar som är sjuka?
  
  Uppväxten var dålig, jag och mina syskon växte upp i misär, mamma fick raseriutbrott och slog oss barn och pappa slog mamma. Som barn skulle vi vara väluppfostrade, ha på oss och se ut exakt som mamma tyckte och det var en självklarhet att vi skulle ha toppbetyg betyg, vi skulle vara perfekta trots att allting var kaos hemma. Mamma har aldrig velat gå iväg till psykiatrin och är i förnekelse kring hur sjuk hon faktiskt är, men någonting är det, hennes beteenden då är långt ifrån friskt och hennes beteenden nu är också långt ifrån friskt.
  
  Jag flyttade ut som artonåring så fort som jag hittade ett arbete och relationen till min mamma är väldigt dålig i nuläget. Hon ringer mig nästan varje dag och jag är hennes emotionella stöd precis som jag varit sedan jag varit liten. Jag har alltid behövt lyssna på alla hennes problem, trösta henne när hon gråtit och jag har behövt lyssna för annars blir hon arg alternativt ger mig skuldkänslor. Hennes samtal är fruktansvärda, JAG ORKAR INTE. Vi pratar i 3-4 timmar varje gång och trots att jag upprepade gånger säger att jag inte har tid eller ork så når det inte fram alternativt så ger hon mig känslor och säger saker som: Ja jag ska inte störa, förlåt m.m
  
  Hon bor med min pappa som i perioder är våldsam och hon har inget socialt kontaktverk varken i form av familj eller vänner, mina syskon har knappt någon kontakt med henne så jag vet att jag är hennes enda stöd och ja typ kurator. Hon skriker, gråter och är elak omvartannat i samtalen, det är som en bergochdalbana.
  
  Jag klarar inte detta mer. Jag klarar inte att prata med henne varje dag och heller inte ens en gång i veckan, jag blir helt slut men när jag inte har någon kontakt alls så äter det dåliga samvetet upp mig och hon är så elak mot mig och trycker ner mig så mycket. Jag vill att hon ska kunna prata med mig om det som händer med pappa och sin oro etc, jag vill finnas där för henne för jag vet att ingen annan gör det men som sagt, det sliter på mig något enormt.Jag mår psykiskt dåligt och är så trött att jag håller på att somna mitt på dagen efter ett samtal med min mamma. Hon har lovat att hon ska gå till en kurator nu i augusti men jag tror henne inte. Vad ska jag göra? Hjälp!!

  Postat av: Anonym anka
  08 aug 2020 21:50
  
  
• Hej Anonyma anka!
  
  Ge ansvaret till någon annan. Det är inte ditt ansvar att rädda din mamma. Prata med en kvinnojour, de kanske kan ge dig och din mamma råd och stöd. Eller prata med någon annan professionell person som du känner förtroende för.
  
  Svårigheten är att en annan människa, din mamma, aldrig kan tvingas att söka hjälp, samtidigt som hon tvingar dig att finnas där för henne.
  
  Om hon inte vill ta emot hjälp från andra människor så kan du inte tvinga henne till det. Men hon kan egentligen inte tvinga dig att hjälpa henne heller. Du måste sätta gränser. Du måste släppa ansvaret som du känner för henne. Svårt men sant.
  
  Ett sätt är att leta upp olika kanaler där hon kan få hjälp: t.ex. kvinnojour, diakon, kurator. Ta själv kontakt med någon som du tror kan hjälpa din mamma. Prata med dem tills du får förtroende för dem. Fråga vad de kan hjälpa din mamma med. Fråga igen och igen, tills du känner att du vet och förstår hur de kan hjälpa din mamma. När du känner dig trygg med dessa kontakter så kan du helt enkelt tala om för din mamma att de här personerna och organisationerna finns. Ge henne telefonnummer och mejl, och ge henne adressen till hemsidorna så att hon kan läsa på själv i lugn och ro.
  
  Sedan säger du klart och tydligt men samtidigt vänligt att nu behöver du vara ifred ett tag, men att du älskar henne och hoppas att hon vågar hämta hjälp. Att hon måste börja ta hand om sig själv, och vara rädd om sig själv. Precis som du också behöver.
  
  Och nu det viktigaste: sedan stänger du av telefonen. Du kan blockera henne, eller låta bli att svara när hon ringer eller smsar. Se till att mejlen kommer in i en mapp som du inte behöver se, och att de öppnas automatiskt där så att du inte ser när hon mejlar dig. Ett byt mejl och telefonnummer. Gör det som passar dig bäst, men se till att få en paus från din mammas kontaktförsök.
  
  Skaffa dig ett eget utrymme. Det är jättesvårt. Du behöver antagligen prata med en kurator eller annan stödperson själv för att orka sätta de här gränserna mot din mamma. Men det är viktigt att du sätter gränser. Att du tar en paus från din mamma. För att ni i slutänden alla ska må bra.
  
  Du skriver att du är helt slut. Det är allvar. Du kan inte ha det så här längre. Du måste själv förändra din situation genom att sätta gränser. Det kan kännas grymt och du kan bli orolig över hur din mamma mår och har det. Men hur har du det? Hur mår du? Du har faktiskt rätt att lyssna på dig själv, och ta ansvar för det du själv behöver. Det är så viktigt. Lyssna på ditt eget rop på hjälp. Du är viktig.
  
  Det är bra att du skriver hit. Det är ett första steg. Men du behöver också hämta hjälp närmare dig själv, där du bor. Se till att ta kontakt med någon som kan stödja dig i att sätta gränser mot din älskade mamma. Både hon och du behöver att du säger ifrån och att du verkligen vågar sätta dina gränser.
  
  Du har rätt att ta hand om dig själv och ditt eget liv. Du kan inte vara ett så stort stöd för din mamma som du varit hittills. Det är ohållbart. Ingen klarar det i längden. Du skriver själv: "Jag klarar inte detta mer. /.../ jag blir helt slut". Det är viktigt att du lyssnar på det.
  
  
  Jag önskar att du får styrka att sätta de gränser du behöver. Du har rätt till det. Och även om din mamma ger dig oro, ångest och skuldkänslor när du sätter de här gränserna så ska du försöka att inte lyssna på det. För det kommer att bli bra för din mamma också om du sätter dina egna gränser. Det kommer hjälpa henne. Hon kommer att tacka dig en dag för att du satte en gräns. För att du fick henne att förstå att hon inte kan ge ansvaret till dig. När du sätter dina gränser, och låter bli att coacha och stödja din mamma hela tiden så kommer hon tvingas att ta itu med sin egen situation. Hon behöver lämna en situation där hon blir misshandlad. Hon behöver professionellt stöd. Men om du finns där hela tiden och stöttar din mamma så "hjälper" du henne bara att orka stå ut i en destruktiv situation. Hon kommer att stanna kvar längre och bli slagen längre, om du fortsätter att finnas där för henne.
  
  Därför kommer det bli bra för alla om du sätter dina gränser, och ger dig själv den vila och återhämtning som du behöver.

  Postat av: K.
  17 aug 2020 09:50
  
  
• Hej igen,
  
  Jag vill också ge dig feedback och säga att det inte är okej att slå sina barn eller sin partner. Det är olagligt. Det är inget man ska behöva acceptera.
  
  Att din mamma har slagit dig vid upprepade tillfällen är en tillräcklig anledning till att du har rätt att stänga dörren för henne, när du känner att du behöver det. Hon har ingen rätt att förvänta sig hjälp av dig. Hon får be andra människor om hjälp istället.
  
  Var rädd om dig, och tänk på dig själv. Bry dig om dig själv. Och våga sätt gränser. Du har rätt att göra det. Det kommer att bli bra för alla, i slutänden.

  Postat av: K.
  17 aug 2020 23:03
  
  
• Hej igen Anonym anka,
  
  Jag tänkte på det jag skrev att du skulle stänga av (eller byta eller blockera) telefon och mejl och låta bli att svara din mamma.
  
  Om du tror att det blir för svårt för henne att hantera ett tvärt och långvarigt avbrott i er kontakt så skulle du kunna ta det i etapper istället.
  
  Säg t.ex. att du enbart kommer att prata med henne en gång i veckan, eller varannan vecka, för att sedan successivt glesa ut era samtal.
  
  Och det viktigaste: sedan håller du på detta, oavsett om hon hotar dig eller ger dig dåligt samvete. Du behöver vara ståndaktig i det läget, och inte ge efter. Annars är du tillbaka i samma situation igen.
  
  Men det bästa är om du helt kan ge över ansvaret till henne själv, att du slutar svara helt och hållet, och att hon får ta kontakt med någon av de kontakter som du gett henne adress och telefonnummer till. För du behöver verkligen en ordentlig paus från detta, så att du kan återhämta dig och få möjlighet att ta hand om dig själv och ditt liv.
  
  Pröva dig fram, och gör det som känns rätt för dig.

  Postat av: K.
  20 aug 2020 18:48