Nedanstående är tankar och funderingar, jag har inget bra svar att ge trots att jag själv ställt mig frågan. Så se det som utläggning om vad det kan vara (eventuellt eller så pladdrar jag bara).
- -
Det är en personlighetsstörning som egentligen inte har ett riktigt namn. Trots det skulle jag vilja beteckna det som en sjukdom.
Kriteriet för en sjukdom är att det innebär en allvarlig fara för liv, hälsa och förstånd. Sen får man dela upp det i om det är botbart, behandlingsbart eller övergående.
Trots att jag har en närstående med exakt samma beteende som Christian beskriver så har jag inte hittat rätt symptombeskrivning trots ett livslångt letande.
Jag behöver inte etiketten eller namnet egentligen, men jag behöver ett avslut för att jag inte kan vistas i närheten av henne längre, samt övriga närstående som skyddar henne.
Beteendet är farligt, man blir alltid indragen i våld och hotfulla situationer. Men det värsta är att stressen äter upp dig inifrån, man blir förr eller senare utbränd.
Personlighetstypen ligger mitt emellan schizofreni och bipolaritet och bara det är oförenligt. Vetenskapen accepterar i nuläget inte några övergångstillstånd.
Men i mina tankebanor så tänker jag varför inte? Endokrina sjukdomar kan kanske ge svaret på gåtan i framtiden.
Sjukdomar som HIV och AIDS har ju en gemensam orsak, så kanske är det så enkelt att sjukdomen finns i personens immunförsvar, alternativt hormonbalans?
Jag menar inte att det är ett virus eller att det smittar, men två sjukdomar med samma orsak kan ha två olika symptombilder utifrån hur mottaglig man är.
Det är få förunnat att följa en person från vaggan till graven och få läser faktalitteratur och accepterar i allmänhet att personen avviker från standarden, även om symptombilden varierar så drar man inga nya slutsatser.
Varför skulle man göra det? Man ränner inte efter personer med ett anteckningsblock om det inte ingår i yrkesvalet, dessutom synar man inte närstående i sömmarna om man kan undvika det.
När jag inte fann några svar kallade jag personen ”tvångsneurotiker” utifrån det kompulsiva inre tvånget att ljuga och den neurotiska läggningen. Nu finns inte det ordet, men psykiatriker använder det ibland för att deras ”hitta-på-ord” inte ligger lika bra på tungan.
Om vi struntar i etiketten och koncentrerar oss på orsaken (konspirationsteoretiker är en del av sjukdomen och man vill ju inte vara likadan). Så kan vi lära oss en hel del av personlighetsstörningen.
Någon form av identitetskris ligger i botten, bara mytomanin skapar försvarsreaktioner, så blandningen av manliga och kvinnliga störningar borde orsaka kaos i världsbilden de vill leva upp till.
Två eller fler oförenliga förebilder kan ge en symptombild som döljer sjukdomen. Dissociativ identitetsstörning (DID) förekommer ofta bland deras förebilder.
En förlorad könsidentitet tar sig ofta uttryck i tvångstankar, handlingar med mera, för att vägen genom en förvandling är lång och mödosam.
Bilden att beteendet bottnar i trauma, felaktig terapi och medicinering tror jag är riktig. Att inte veta vilket kön man tillhör skapar en större olust och försvarsbenägenhet.
Att leva upp till ”blandförebilder” kräver att man tvingar ihop pusselbitarna med våld och ett idogt hamrande, att hela tiden stoppa fyrkantiga klossar i runda hål måste vara enormt enerverande.
Jag vet att min närstående lider av försenad utveckling. Allt går långsamt, misslyckanden tornar upp sig och den sociala kretsen är oförstående genom hela barndomen.
Lösningen är hotelser, lögner och envishet. Inte i lärandet utan i responsen från omgivningen. En halvtimmes bölande och skrikande ger dig alltid rätt.
Ingen vill kännas vid att det är ”fel” på ungen utan de täcker hellre upp beteendet. Orsaken till den negativa hjälpsamheten beror på skuldkänslor och en känsla av ottillräcklighet.
Att inte våga berätta att röster, syner eller andra hallucinationer förekommer gör att de inte får hjälp. Utifrån har de samma skräckupplevelser som schizofrena personer, men de öppnar sig inte tillräckligt för att man skall få en bild hur allvarligt det är.
Som vuxna kan de avslöja både psykotiska perioder och pendla mellan depressioner och maniska perioder. Som närstående blir man ytterst förvirrad av hopkoket av personligheter.
Inget tyder på att det är en persons sjukdomsbild. Det verkar som de samverkar med sina förebilder och inre övertygelser. Det finns få personer som har ett mer komplext beteende.
Alla känner någon, men få känner fler än en åt gången. Därför tror jag att det är flera personlighetsstörningar som bottnar i en gemensam sjukdom (vilken den nu är).
Vetenskapen accepterar inte mer än en sjukdom åt gången eller att insjuknadsgraden kan variera, så det lär dröja innan de hittar en förenkling eller en gemensam synlig orsak.
Kriteriet för att ha en personlighetsstörning är:
1. Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.
2. Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt och inte en följd av annan psykisk ohälsa.
3. Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.
4. Beteendemönstret började under barndomen.
5. Störningen leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).
6. Störningen skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.
När man har kroppsliga fel oavsett karaktär, så accepterar man att vissa symptom saknas och att det finns könsbundna skillnader. Vi är inte identiska, varken kroppsligt eller mentalt. Inte ens tvillingar utvecklar samma symptom, så det är inte undra på att utvecklingen stått stilla.
Inte ens beskrivningen att vissa saknar klarhet att de är ”avvikande” och andra inser att de har problem att jobba med är en motsats. I takt med stigande ålder ökar medvetenheten och om man får vård (vanligtvis för något annat) så dämpas tvånget att hålla upp en felfri fasad.
Tvånget och lögnerna är något de lagt sig till med för att verka normala och de har också ”fanatiska” komplex i sin strävan att efterlikna sina idoler. Rädslan för avslöjanden driver dem till brottsliga handlingar och de förföljer folk, driver de nästan till vansinne för att hindra dem från att skvallra.
Precis som sina idoler stjäl de material och kunskaper för att imponera på andra. De kan vara kreativa, men har inte tålamod att jobba dubbelt så länge som andra utan tar hellre de genvägar. Värst drabbade blir de som de kopierar, eftersom att släppa fram dem innebär ett avslöjande.
Hysteriska är nog lite missvisande då de i botten drivs av rädsla. Skrikandet, napoleonkomplexet och så vidare är strategier de har utvecklat genom påverkan. Som Dr Jekyll and Hyde måste de använda respektive sida, förebild och anlag oförändrade eftersom de inte skapat personligheterna själva. Ondskan är ett verktyg de fått i gåva, i deras värld är de alltid goda.
Även om de är narcissistiska i sina handlingar så är de ytterst självsvaga. Beteendet kommer från att de tvingar ihop egenskaper relaterade till kön, ålder och andra oförenliga självbilder. Precis som en golfboll är de så hårt sammanpressade att minsta skada i ytskiktet får dem att explodera.
Vi andra imiterar det vi själva liknar, som en träning inför vuxenlivet eller bara försöker och misslyckas tills man har rätt färdigheter. Att inte ens fundera över ”varför” gör att man försenas märkbart och beter sig omoget (det finns ingen eftertanke).
Om man stirrar sig blind på att de ”matchar” halva psykologiboken med alla sina symptom. Ena dagen psykotiska, andra dagen normala och tredje dagen perioder av Münchhausens syndrom, samtliga kluster i DSM-IV-TR osv. så borde man förstå att det är ett personlighetsgalleri och ingen specifik sjukdom. Ingen kan bockas av i ett helt psykologilexikon.
Förmodligen är det en utvecklingssjukdom som bottnar i personens hormonbalans eller grundas redan i moderlivet. I så fall borde man ge det ett namn och ändelsen syndrom. På det bara alla doktorer, det luktar nobelpris om ni knäcker koden.
Själv är jag bara sorgsen, för att ingen har gjort något, ingen förstår hennes symptom och något inom mig säger att om det upptäcks tidigt, är fullt botbart inom en överskådlig framtid. Vi går mot en spännande tid då man kan ge dem lindring och rädda alla som hamnar i vägen för deras tvångsmässiga beteende. Så varför inte ge sig ut i verkligheten och leta efter referenser?
Det är inte de anhöriga som skall ställa frågor, vi förlitar oss på vården. Behöver ni bidrag till forskningen bidrar jag gärna med donationer, ni kan få hela dödsboet om ni vill. Jag vill inte lämna framtida generationer med samma problem jag själv har gått igenom.
Snart utbränd
25 sep 2018 15:41