Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

nån som känner igen sig

Skriv svar

Till forum

  • Min morsa är ett otillfredställt barn i en vuxen kvinnas kropp. Hon har bara rättigheter, ingen självkänsla, ingen tillit till andra eller sig själv, ingen som helst förståelse för regler och gränser i livet, socialt inkompetent, som ett barn i humor och och samtal.

    Detta kan ta sig i uttryck på följande vis:

    Att hon jämt och ständigt tror att man går bakom ryggen på henne, ljuger för henne, att hon för minsta lilla sak känner sig trampad på eller felbehandlad. och konsekvenserna av detta blir att hon börjar älta och tjata på en i dagar eller ibland i veckor ända tills hon känner sig lugn. DEt spelar ingen som helst roll vad man säger och gör i dessa lägen, man kan skrika, gråta eller be på sina knän att hon ska sluta, men ingenting biter, hon maler på helt maniskt och är helt okänslig för andras känslor och integritet.

    Hennes bristande empati visar sig ständigt. T.ex När man vill vara ifred så respektear hon inte det om hon vill ha sällskap.Vill hon ha uppmärksamhet så stör hon och gör vad som helst för att få det.

    Som person är hon hysterisk, teatral och omogen. Hon är helt splittrad, kan inte fokusera på en sak i taget, kan aldrig koppla av. I samtal så hoppar hon från det ena till det andra, innehållet i samtalen är ofta menlösa, ytliga och barnsliga. Det blir liksom aldrig nånting sagt, utan bara en massa tomt korkat prat.

    Hon saknar helt känslan för humor, ironi. När nåt är roligt för henne så är det väldigt tydligt, enkelt, och då kan hon prata om och skratta åt skämtet jätte länge.
    Hon saknar all form avv social kompetens, har ingen känsla för va man säger och inte säger till andra. Hon har inga vänner och har fått byta arbetsplats flera gånger då det inte fungerat med arbetskamraterna.

    Jag vad ska jag säga, det var de jag kom på sähär nu på stört, finns säkert en massa mer saker att säga.
    Är det nån som känner igen sig, skulle vara skönt att få veta det isf.


    Christian
    Christian
    03 nov 2010 17:54

  • Tack för den, Precis vad jag behövde se just nu i min process.......
    TACK TACK TACK!!!
    mia
    04 nov 2010 11:41

  • menar du det du skrev eller var du ironisk
    christian
    05 nov 2010 19:22

  • Jag känner igen min egen mamma i varje mening.
    Emma
    07 nov 2010 15:23

  • Jag känner igen mig själv OCH min mamma.
    Livets paradoxer som går att jobba med/på...
    Man säger ju att man inte vill bli lik sin mamma och så är man "just like your mother", som en psykiater sa till mig en gång...
    Men jag är MEDVETEN och jobbar på att vara en bra människa...
    Kram
    mia
    08 nov 2010 22:43

  • Jag känner igen mig själv OCH min mamma.
    Livets paradoxer som går att jobba med/på...
    Man säger ju att man inte vill bli lik sin mamma och så är man "just like your mother", som en psykiater sa till mig en gång...
    Men jag är MEDVETEN och jobbar på att vara en bra människa...
    Kram
    mia
    08 nov 2010 22:43

  • Det finns många som har det som du. Vi har det lika dant här hemma, det är en pest att leva med vår mamma. En kompis sa till mig en gång att min mamma är som en omogen 15åring. Det var jobbigt att höra.. Jag tycker synd om henne för jag vet att hon är sjuk, men börjar tvivla på om jag verkligen älskar henne.. Längtar tills jag har pengar och kan flytta, det ska bli så skönt

    kämpa på!
    anonym
    23 nov 2010 22:17

  • Jag känner igen mig i så mycket i din berättelse. Det är tufft att växa upp och vara beroende av en vuxen människa som visar sig vara känslokall, nyckfull och beter sig som ett litet barn själv. Det är ensamt när allt ser sådär hyfsat ut utåt men ingen utomstående förstår vilket helvete man lever i som barn. Man är aldrig säker på någonting och elaka ord och smällar kommer titt som tätt. Befrielsen kommer när man en dag accepterar att det rör sig om psykisk ohälsa och kan se sin mamma från ett nytt perspektiv. Efter vreden kommer sedan sorgen att man aldrig haft en mamma. Sorgen går aldrig bort helt men det går faktiskt att leva med den. Idag vill jag tänka på roligare saker och skrattar mer.
    Anneli
    25 feb 2011 16:51

  • Hej Min mamma har psykiska problem och jag vet inte varför. Min uppväxt var hård oftast ingen mat hemma ingen kärlek i luften. Man har förstått tidigt att man hade inte ett tryggt hem. Min mamma blev hysterisk för lilla minsta och skyllde på oss för hon stressa upp sig i onödan för vardagliga rutiner hon inte klara av det kändes alltid som man gjorde fel. hon tycker man var löjlig när man grät och var ledsen för man hade mardrömmar på natten. Jag hade en farsa som inte ville helt plötsligt träffa en mera vi hade nära kontakt.. mamma och pappa skilde sig när jag var 5år. så hade dom delad vårdnad. Tyvärr ville mamma inte det. Min pappa var inte bättre själv heller han svek en gång på gång lova massa sacker och kom aldrig på skol avslutning. Sen träffa mamma en ny man och han var gubbsjuk mot mig upp i tånåren tafsa på mig och sa att (du är inte min dotter så jag kan göra vad jag vill med dig.) Idag vill jag våga säga vad jag har upplevt från min barndom till min mamma för hon verkar tro all var så bra. Hur ska man kunna gå till väga och säga det till dem?
    Marika
    03 aug 2015 14:55

  • Hej Marika! Tappa inte modet. Skriv ett brev till din mamma fr. din upplevelse, tankar och känslor men var försiktig att anklaga henne då kommer hon med sina förklaringar som kan bli orsaken till konflikt mellan er. Om du bedömer att din mamma har förmåga att vilja förstå din situation kommer hon försöka reda ut genom kommunikation med dig. Beskriv i brevet att du vill din mamma skall veta vad som hänt. Hoppas din mamma kommer förstå varför du i vissa situationer visade svårighet med samspel med andra. Du undrar kanske hur jag vet om det? jag bara gissar :-) Lycka till !
    Maria
    02 sep 2015 11:01

  • Är det någon som har någon bokstavskombination på denna psykiska sjukdom?
    Hade varit intressant att få fram fler likheter till detta beteende och hur man ska behandla en sådan person utan att själv bli sjuk.
    Frida
    24 sep 2018 20:30

  • Nedanstående är tankar och funderingar, jag har inget bra svar att ge trots att jag själv ställt mig frågan. Så se det som utläggning om vad det kan vara (eventuellt eller så pladdrar jag bara).

    - -

    Det är en personlighetsstörning som egentligen inte har ett riktigt namn. Trots det skulle jag vilja beteckna det som en sjukdom.

    Kriteriet för en sjukdom är att det innebär en allvarlig fara för liv, hälsa och förstånd. Sen får man dela upp det i om det är botbart, behandlingsbart eller övergående.

    Trots att jag har en närstående med exakt samma beteende som Christian beskriver så har jag inte hittat rätt symptombeskrivning trots ett livslångt letande.

    Jag behöver inte etiketten eller namnet egentligen, men jag behöver ett avslut för att jag inte kan vistas i närheten av henne längre, samt övriga närstående som skyddar henne.

    Beteendet är farligt, man blir alltid indragen i våld och hotfulla situationer. Men det värsta är att stressen äter upp dig inifrån, man blir förr eller senare utbränd.

    Personlighetstypen ligger mitt emellan schizofreni och bipolaritet och bara det är oförenligt. Vetenskapen accepterar i nuläget inte några övergångstillstånd.

    Men i mina tankebanor så tänker jag varför inte? Endokrina sjukdomar kan kanske ge svaret på gåtan i framtiden.

    Sjukdomar som HIV och AIDS har ju en gemensam orsak, så kanske är det så enkelt att sjukdomen finns i personens immunförsvar, alternativt hormonbalans?

    Jag menar inte att det är ett virus eller att det smittar, men två sjukdomar med samma orsak kan ha två olika symptombilder utifrån hur mottaglig man är.

    Det är få förunnat att följa en person från vaggan till graven och få läser faktalitteratur och accepterar i allmänhet att personen avviker från standarden, även om symptombilden varierar så drar man inga nya slutsatser.

    Varför skulle man göra det? Man ränner inte efter personer med ett anteckningsblock om det inte ingår i yrkesvalet, dessutom synar man inte närstående i sömmarna om man kan undvika det.

    När jag inte fann några svar kallade jag personen ”tvångsneurotiker” utifrån det kompulsiva inre tvånget att ljuga och den neurotiska läggningen. Nu finns inte det ordet, men psykiatriker använder det ibland för att deras ”hitta-på-ord” inte ligger lika bra på tungan.

    Om vi struntar i etiketten och koncentrerar oss på orsaken (konspirationsteoretiker är en del av sjukdomen och man vill ju inte vara likadan). Så kan vi lära oss en hel del av personlighetsstörningen.

    Någon form av identitetskris ligger i botten, bara mytomanin skapar försvarsreaktioner, så blandningen av manliga och kvinnliga störningar borde orsaka kaos i världsbilden de vill leva upp till.

    Två eller fler oförenliga förebilder kan ge en symptombild som döljer sjukdomen. Dissociativ identitetsstörning (DID) förekommer ofta bland deras förebilder.

    En förlorad könsidentitet tar sig ofta uttryck i tvångstankar, handlingar med mera, för att vägen genom en förvandling är lång och mödosam.

    Bilden att beteendet bottnar i trauma, felaktig terapi och medicinering tror jag är riktig. Att inte veta vilket kön man tillhör skapar en större olust och försvarsbenägenhet.


    Att leva upp till ”blandförebilder” kräver att man tvingar ihop pusselbitarna med våld och ett idogt hamrande, att hela tiden stoppa fyrkantiga klossar i runda hål måste vara enormt enerverande.

    Jag vet att min närstående lider av försenad utveckling. Allt går långsamt, misslyckanden tornar upp sig och den sociala kretsen är oförstående genom hela barndomen.

    Lösningen är hotelser, lögner och envishet. Inte i lärandet utan i responsen från omgivningen. En halvtimmes bölande och skrikande ger dig alltid rätt.

    Ingen vill kännas vid att det är ”fel” på ungen utan de täcker hellre upp beteendet. Orsaken till den negativa hjälpsamheten beror på skuldkänslor och en känsla av ottillräcklighet.

    Att inte våga berätta att röster, syner eller andra hallucinationer förekommer gör att de inte får hjälp. Utifrån har de samma skräckupplevelser som schizofrena personer, men de öppnar sig inte tillräckligt för att man skall få en bild hur allvarligt det är.

    Som vuxna kan de avslöja både psykotiska perioder och pendla mellan depressioner och maniska perioder. Som närstående blir man ytterst förvirrad av hopkoket av personligheter.

    Inget tyder på att det är en persons sjukdomsbild. Det verkar som de samverkar med sina förebilder och inre övertygelser. Det finns få personer som har ett mer komplext beteende.

    Alla känner någon, men få känner fler än en åt gången. Därför tror jag att det är flera personlighetsstörningar som bottnar i en gemensam sjukdom (vilken den nu är).

    Vetenskapen accepterar inte mer än en sjukdom åt gången eller att insjuknadsgraden kan variera, så det lär dröja innan de hittar en förenkling eller en gemensam synlig orsak.

    Kriteriet för att ha en personlighetsstörning är:

    1. Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.

    2. Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt och inte en följd av annan psykisk ohälsa.

    3. Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.

    4. Beteendemönstret började under barndomen.

    5. Störningen leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).

    6. Störningen skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.

    När man har kroppsliga fel oavsett karaktär, så accepterar man att vissa symptom saknas och att det finns könsbundna skillnader. Vi är inte identiska, varken kroppsligt eller mentalt. Inte ens tvillingar utvecklar samma symptom, så det är inte undra på att utvecklingen stått stilla.

    Inte ens beskrivningen att vissa saknar klarhet att de är ”avvikande” och andra inser att de har problem att jobba med är en motsats. I takt med stigande ålder ökar medvetenheten och om man får vård (vanligtvis för något annat) så dämpas tvånget att hålla upp en felfri fasad.

    Tvånget och lögnerna är något de lagt sig till med för att verka normala och de har också ”fanatiska” komplex i sin strävan att efterlikna sina idoler. Rädslan för avslöjanden driver dem till brottsliga handlingar och de förföljer folk, driver de nästan till vansinne för att hindra dem från att skvallra.

    Precis som sina idoler stjäl de material och kunskaper för att imponera på andra. De kan vara kreativa, men har inte tålamod att jobba dubbelt så länge som andra utan tar hellre de genvägar. Värst drabbade blir de som de kopierar, eftersom att släppa fram dem innebär ett avslöjande.

    Hysteriska är nog lite missvisande då de i botten drivs av rädsla. Skrikandet, napoleonkomplexet och så vidare är strategier de har utvecklat genom påverkan. Som Dr Jekyll and Hyde måste de använda respektive sida, förebild och anlag oförändrade eftersom de inte skapat personligheterna själva. Ondskan är ett verktyg de fått i gåva, i deras värld är de alltid goda.

    Även om de är narcissistiska i sina handlingar så är de ytterst självsvaga. Beteendet kommer från att de tvingar ihop egenskaper relaterade till kön, ålder och andra oförenliga självbilder. Precis som en golfboll är de så hårt sammanpressade att minsta skada i ytskiktet får dem att explodera.

    Vi andra imiterar det vi själva liknar, som en träning inför vuxenlivet eller bara försöker och misslyckas tills man har rätt färdigheter. Att inte ens fundera över ”varför” gör att man försenas märkbart och beter sig omoget (det finns ingen eftertanke).

    Om man stirrar sig blind på att de ”matchar” halva psykologiboken med alla sina symptom. Ena dagen psykotiska, andra dagen normala och tredje dagen perioder av Münchhausens syndrom, samtliga kluster i DSM-IV-TR osv. så borde man förstå att det är ett personlighetsgalleri och ingen specifik sjukdom. Ingen kan bockas av i ett helt psykologilexikon.

    Förmodligen är det en utvecklingssjukdom som bottnar i personens hormonbalans eller grundas redan i moderlivet. I så fall borde man ge det ett namn och ändelsen syndrom. På det bara alla doktorer, det luktar nobelpris om ni knäcker koden.

    Själv är jag bara sorgsen, för att ingen har gjort något, ingen förstår hennes symptom och något inom mig säger att om det upptäcks tidigt, är fullt botbart inom en överskådlig framtid. Vi går mot en spännande tid då man kan ge dem lindring och rädda alla som hamnar i vägen för deras tvångsmässiga beteende. Så varför inte ge sig ut i verkligheten och leta efter referenser?

    Det är inte de anhöriga som skall ställa frågor, vi förlitar oss på vården. Behöver ni bidrag till forskningen bidrar jag gärna med donationer, ni kan få hela dödsboet om ni vill. Jag vill inte lämna framtida generationer med samma problem jag själv har gått igenom.
    Snart utbränd
    25 sep 2018 15:41

  • När man ställer frågor till psykologerna på psykologiguiden https://psykologiguiden.se brukar de vara noga med att säga att de varken kan eller får ställa diagnos utifrån en skriftlig berättelse, att man alltid måste träffa personen och titta på symptomen och situationen ur olika perspektiv.

    Det går helt enkelt inte att ställa en rättvis diagnos utifrån så lite fakta.

    Man måste också komma ihåg att de tidigare berättelserna här ovanför bara ger den anhöriges version. Personen själv har inte fått komma till tals.

    Det kan finnas massor med anledningar till att en person inte klarar av att förstå och bry sig om andra människor och att ta väl hand om sina barn:

    Det kan handla om att personen själv har varit med om traumatiska upplevelser, det kan handla om långvarig stress, det kan handla om brist på tillit, det kan handla om biverkningar av mediciner, det kan handla om att hela familjen har svårt att kommunicera med varandra på ett bra sätt, det kan handla om fysiska svårigheter som syn- och hörselnedsättning som gör att personen får panik och känner sig utestängd från kommunikationen, det kan förstås handla om psykiska sjukdomar också.

    Jag menar bara att man måste ha ett öppet sinne och försöka se bakom symtomen. Ofta går det att hitta bakomliggande orsaker till människors beteenden.

    Man kan tänka tvärt om istället när man ser på en person: om det var jag själv som var teatral, hysterisk, omogen och saknade empati vad skulle det kunna bero på då? Finns det kanske någon orsak, eller flera orsaker, till att jag verkar så okontaktbar? Kan det ha hänt mig någonting? Saknar jag verktyg att kommunicera, att lyssna och berätta, på ett bra sätt, och finns det något sätt att nå mig?

    När man är anhörig och särskilt barn ska man förstås inte behöva ta på sig rollen att förstå sin förälder. Det är alldeles för svårt. Du som barn har rätt att tänka på dig själv och dina egna behov. Vad behöver du i den här svåra situationen? Hur kan du skydda dig själv när din förälder kräver alldeles för mycket av dig? Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig så att du inte glömmer bort dig själv, dina egna känslor och behov?

    När man har en förälder som inte klarar av sitt föräldraskap är det extra viktigt att man söker stöd hos andra. Att man inte bär allting själv. Att man får hjälp av någon som ser och lyssnar på hur du känner och upplever. Och att du får försöka tar hand om dig själv på bästa sätt, eftersom din förälder inte klarar av det.

    Du har rätt att tänka på dig själv, även om din förälder är sjuk.

    K.
    26 sep 2018 10:02

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.