Min mamma var psykisk sjuk och har under tiden jag levt fått 3 psykoser och hon var bipolär, men hon insåg aldrig att hon var sjuk och vägrade därför ta någon medicin. Mamma fick första psykosen när jag var ca 7 år och då förstod jag inte så mycket vad som hände jag längtade mest efter henne när hon var på sjukhus. Men den andra fick hon när jag var 10 och efter den hade jag svårt att lita på henne då hon hade lovat att hon aldrig skulle få en psykos igen, jag kunde inte riktigt förlåta henne och var alltid rädd att hon skulle få igen. Men just som jag trodde att allt var okej fick hon en igen, i somras när ja var 16 år kom vi hem från pappa och hon hade fått en psykos och efter den fick jag nog. Jag blev skitarg och bråkade hela tiden och kunde knappt kolla på henne. Jag skrek på henne att ta sina mediciner och ville inte förloda henne. Men sista dagen hon levde sa jag förlåt till henne, och jag tänkte att jag ger henne en chans till, hon är trots allt min mamma och någon gång måste hon väl inse, hon kanske bara behöver lite hjälp och fem timmar efter får jag ett samtal om att hon lagt sig framför spåret. hon är död.
Och imorgon skulle hon fyllt 50 år.
Jag vet inte om jag någonsin kommer förlåta min mamma för att lämna tre underbara barn och sina föräldrar. Men jag älskar samtidigt min mamma.
Allt ät så svårt, alla känslor och livet.
Någon som varit med om likanande eller har någon förälder som tagit sitt liv? har ni kunnat förloda eran förälder? och hur tar man sig igeom det?
Anonym
04 apr 2017 23:12