När jag var ungefär 12 år gammal förstod jag att min mamma har bulimi, en dag föll helt enkelt alla bitar på plats. Att inse detta var väldigt jobbigt och jag försökte hjälpa henne. Jag kan absolut inte säga att jag gjorde mitt allra bästa men jag försökte prata med henne. Jag kan för övrigt tillägga att jag aldrig haft en särskilt nära relation med någon av mina föräldrar, vi har i princip aldrig pratat om känslor och det gjorde det helt enkelt bara svårare för mig att hjälpa henne. I alla fall tiden gick och hon fortsätta svälta sig själv och träna överdrivet mycket, för att sedan hetsäta och ja.. Hon mådde i allmänhet väldigt dåligt under denna tidpunkt, något jag märkte på så vis att hon drack väldigt mycket och ofta kom och pratade med mig när hon var så full att hon inte ens kunde stå upp. Jag blev väldigt arg på henne och istället för att stötta henne frös jag ut henne eftersom jag helt enkelt inte orkade.
En gång var jag borta över helgen hos en kompis, när jag kom hem fick jag reda på att hon var på sjukhuset. Båd hon och min pappa sa att hon hade ramlat och då blivit nojig för att eventuellt skadat sig och därför åkt in. Men grejen var den att hon låg inlagd ett par dagar och när vi hälsade på henne var hon på någon slags psykiatrisk avdelning, hon var alltså inte skadad. När vi skulle skjutsa hem henne var hon helt förändrad, hon skrek och betedde sig på ett vis jag aldrig sett henne göra. Jag som ändå var rätt ung blev jätterädd för henne just där och då. Jag vet alltså inte varför hon var där eller vad som hände, om hon faktiskt ramlade på riktigt?
Efter denna händelse började hon i alla fall gå till en psykolog två gånger i veckan, något som inte direkt hjälpte. Med tiden har hon då och då i perioder varit sängliggandes, det är en sådan period nu. Jag hör henne gå upp och ta en massa tabletter, sömn och antidepressiva tror jag. Hon har inte pratat med mig varken igår eller idag och har inte heller jobbat. Igår morse hörde jag henne slänga ut till min pappa att hon är deprimerad. Det har jag ju förstått och så men det känns bara så konstigt... Fan, nu hörde jag henne ta två tabletter till, jag förstår ju själv att det inte är bra, blir så stressad.
Jag är irriterad på min pappa för att han inte gör något bortsett från att låsas om det. Jag är dock ännu mer irriterad på mig själv för att jag inte hjälper henne, jag är verkligen värdelös. Grejen med det hela är ju att hon större delen av tiden verkar helt "normal", hon handlar, lagar mat, jobbar och umgås med sina syskon mm. Därför tänker jag att jag hela tiden överdriver. Det som avslöjar hennes mående i de bra perioderna är att hon som sagt var tycks ha bulimi, äter laxeringsmedel och dricker mer än vad jag tror är vanligt. Det värsta är att hon passar på att göra ovanstående när min pappa inte är hemma, hon är helt enkelt väldigt bra på att dölja det, eller är det jag som misstolkar?
Vet inte ens varför jag skriver detta, men det känns lite skönt. Förstår att säkert ingen orkade läsa, men om någon gör det för personen gärna skriva om den har något tips eller liknande, tack på förhand! hoppas du får en bra dag
hej
28 jan 2020 20:54