mamma skyller på mig

Skriv svar

Till forum

• Min mamma dricker och är deprimerad. Hon vill inte söka hjälp för hon har jobbat i vården och skulle skämmas. Hon skyller sin deprision på mig hon fick den isamband med att hon blev med barn och fick sparken. Hon kan inte få egna vänner och har alltid velat att jag ska vara hennes vän och att jag ska bli kompis med andra barn som har mammor som hon vill vara kompis med. Jag har blivit kompis med barnen men det har inte hjälp för hon blir inte vän med mammorna för de tycker att hon är konstig. När jag började högstadiet så blev jag tafsad på av min klasslärare och efter det(några veckor senare) så blev jag misshandlad av en elev. Jag slutade att gå till skolan då och min mamma mådde sämre. Både min storebror och min pappa tycker att detta är mitt fel. Mamma säger att jag har blivit psykisk sjuk, hon har tagit mig till olika utredningar. Psykologerna säger att inget är fel på mig. Genom åren så har hon ändå nästan fått mig att tro att deet är mig det är fel på. Hon har sagt att hon önskar att jag ska dö så att hennes lidande tar slut. Min pappa vet att det inte är mitt fel men han försvarar mig inte. Hon har anklagat honnom för incest fast han är oskyldig. Hon använder mig för att få vård för sina psykiska problem, om hon behöver "prata av sig" så är typ jag sjuk. Jag har blivit som en syndabock som får ta hela familjens problem.

  Postat av: felizan
  26 dec 2009 00:55
  
  
• Såhär hade jag när jag var liten. Skillnaden var att jag inte kunde få skriva av mig såhär till ett Forum. Jag var rädd och visste inte att jag kunde säga nåt o berätta för någon, jag visste inte till vem. Visste inte ens att det var nåt fel, bara att jag alltid kände mig gnällig o att mina föräldrar oxå sa det till mig. att: -GNÄLL INTE SÅDÄR!!!
  Jag var nervös o hade ont i magen och när jag började rycka i hela kroppen lades jag in på sjukhus och där hitta dom inga fel på mig, annat än att jag hade ont i magen och var nervös. När doktorn frågade mig om mina föräldrar slår mig sa jag NEJ för att jag var bara så rädd för att mamma skulle slå mig ännu mer! Suck...

  Postat av: maria
  28 dec 2009 11:22
  
  
• Våga berätta, rädda dig själv. Inget du gör blir avgörande för hennes liv.
  Ta vara på det lilla som du har kvar av din barndom<3

  Postat av: Lisa
  28 jan 2012 23:55
  
  
• Det tog mig 60 år att ta mig ur!!!
  Hur har det gått för dig, felizan?
  Kram till dig...

  Postat av: maria
  21 apr 2012 10:00
  
  
• Fokusera på positiva bra saker så blir det till bra energier. Jag har själv slösat bort mitt liv på att va besatt av hur min mor beter sig. Skulle jag göra om nåt så skulle jag så fort som möjligt skaffa mig ett eget liv!!!
  Nu har jag det men är bara halv för så mycket trötthet har förstört, jag har låtit det!!! ufff....
  Var rädd om dig,
  kram

  Postat av: mia
  23 apr 2012 15:51