levt med en manodepressiv mamma

Skriv svar

Till forum

• Hej,
  
  Jag har växt upp med en manodepressiv mamma. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och är idag 25 år.
  
  Min mammas sjukdom har aldrig varit någonting som vi pratat öppet om i min familj. Det var först för några år sedan jag fick veta att min mamma är manodepressiv. Det jag minns från min barndom är att hon kunde vakna upp på natten och vara tvungen att åka in till sjukhuset. Jag har även fått höra från en äldre kusin att hon kunde få ångestattacker i butiker osv. Hon har också ett beteende där hon söker efter saker som kan användas emot en för att hon ska kunna tycka synd om sig själv därför är man tvungen att noga tänka igenom vad man säger eller gör.
  
  Jag har på senare tid känt lust att reda ut mina funderingar om detta. Eftersom jag själv känner dåligt självförtroende och nästan alltid känt mig onormal i sociala sammanhang, vet aldrig vad jag ska prata om och saknar totalt spontanitet. Eftersom min strävan som barn har varit att tillfredställa min mamma och göra henne nöjd. Märker jag att detta beteende följt med till min nuvarande ålder och hur jag beter mig mot andra människor. Känner mig också alltid väldigt trött och stressad när jag ska vara social och är rädd för att personen ska tycka att jag är tråkig. Jag saknar självkännedom och jag vet knappt vem jag är eller vad jag tycker. Jag är även rädd för att jag ärvt sjukdomen.
  
  Jag skyller min dåliga självförtroende på min mamma som jag känner aldrig gett mig någon moderlig bekräftelse. Idag när vi träffas kramar jag henne men tycker att det känns obekvämt.
  
  När jag var mindre och vi hade gäster hemma minns jag att min mamma brukade fråga mig om skolan och smeka mig på håret. Dessa minnesbilder är väldigt störande för mig eftersom min mamma i dessa situationer ville ge bilden av den perfekta mamman till sina gäster och där föddes också mitt nuvarande egna behov av att bli omtyckt av andra och att för att bli det måste jag spela ett spel eller anpassa mig efter den andre personen.
  
  Hoppas att det kanske finns någon där ute som kan ge mig råd? eller någon med liknande erfarenheter med en förälder som inte haft så starka manodepressiva uttryck att samtala med. Skriv till mig om du vill.

  Postat av: hej
  12 nov 2011 03:24
  
  
• Hej!
  
  Jag kanske inte är den som kan ge dej råd, men vill säga att du inte är ensam. Jag har växt upp med en mamma med borderline med kraftiga humörsvängningar, sexuellt utsvävande och skuldbeläggande på sin omgivning. Eftersom hennes omgivning var liten var det jag som hennes barn som fick bära skulden och skammen. Ingen i släkten har pratat om detta, som barn märkte jag bara att andra tyckte att mamma var konstig. Jag har varit min mammas förälder i många avseenden och hela mitt liv varit den som hjälpt, stöttat, lugnat, medlat och försökt resonera med min mor. Det här är ganska obearbetat hos mej, jag är 35 år idag och har egen familj. Jag har distanserat mej från min barndom och från min mamma för att hon inte ska kunna göra mej illa igen och tryckt tillbaka den stora sorgen att bli sviken av sin förälder.
  
  Men det börjar bubbla upp, jag orkar inte mer! När man som jag är van att axla hela ansvaret, inte litar fullt på någon, gärna hjälper till "nä men inte ska väl du, det fixar jag!" och aldrig är nöjd med mina prestationer utan ständigt borde kunna göra lite mer så ligger utbrändheten nära. För mina barns skull och mitt äktenskap vill jag börja bearbeta och förändra så att jag inte överför mina bekymmer till dem. Och jag vill må bättre. För mej tror jag att det innebär det att jag måste känna att jag duger som jag är, lägga ned ribban, våga släppa in folk nära, ta risken att bli sårad! Och jag måste släppa ut sorgen, ilskan och besvikelsen att blivit berövad en mamma, en förebild, som stöttar och visar vägen.
  
  Jag försöker leta upp en stödgrupp till vuxna med föräldrar med psykisk ohälsa, har hittat AnBo i Stockholm. Om någon har andra tips, tar jag tacksamt emot detta.
  
  Hoppas att du hittar hjälp att växa. Svagheter kan bli styrkor!
  
  Varma kramar till dej.

  Postat av: M
  14 nov 2011 12:47