Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Kanske bipolär mamma

Skriv svar

Till forum

  • Min mamma har så länge jag och min bror kan minnas hamnat i typ "down-perioder" då hon blir helt galen och elak mot oss barn. Vi har båda växt upp med en rädsla för när dessa perioder ska komma och gör alltid allt vi kan för att förhindra att dom kommer. Allt vi kan innebär att vi hjälper henne med ALLT.. när jag fortfarande bodde hemma så tvättade, städade, lagade mat osv så ofta jag kunde bara för att jag visste att om jag gör det så har hon inget att bli arg över. Men när hon kommer i sina Flen-perioder så skriker hon alltid att man är världens sämsta, man hjälper aldrig till och hon hoppas att hon har nån sjukdom typ cancer så att hon dör "och när jag är död så ska ni se att då kommer ni förstå och uppskatta mig och sakna mig".
    Jag och min bor misstänker att hon är bipolär men varje gång vi har försökt få henne att söka hjälp så blir hon bara mer arg för då tror hon att vi tycker att hon är ett psykfall. Jag har pratas med min ena morbror som berättade att hon har varit såhär hela livet. "down-perioderna kommer oftare och oftare och det börjar bli för jobbigt för oss men när hon mår bra så är hon väääärldens bästa mamma som vi inte klarar oss utan, hur ska man få henne att söka hjälp?
    22 och 30 år
    08 jun 2017 05:02

  • Det du kan göra är att prata i jag-form och sätta dina egna gränser. Prata med henne i de perioder då hon är ”väääärldens bästa mamma” som du skriver. Berätta lugnt för henne om att hon ibland skriker till dig och din bror och vad det gör med er. Anklaga inte, utan berätta bara neutralt. Hon är förmodligen inte så medveten om att hon gör så här mot er ibland, och behöver kanske bli uppmärksammad på det. Men det är alltså viktigt att du berättar lugnt och sakligt under en period då hon mår tillräckligt bra för att kunna lyssna.

    Det du också kan göra är att lyssna lugnt och noga på hur hon tänker och känner om sin situation. Fråga henne hur hon mår. Innerst inne kanske hon känner att hon behöver hjälp. Och hon vet nog själv vilken hjälp hon vågar ta emot just nu.

    Det kan ju finnas skäl till att din mamma inte vill träffa en läkare och få en diagnos. Hon kanske är rädd. Och det är i så fall inte så konstigt. Det är svårt att lägga sitt liv i någon annans händer, och lita på att den andra personen/läkaren vet vad den gör.

    De allra allra flesta läkare är mycket kunniga, ödmjuka och lyhörda, och gör verkligen ett bra jobb och ser varje patient och har en bra dialog med personen. Men även en läkare kan ju vara stressad, kanske inte orka lyssna och till och med dra förhastade slutsatser om saker och ting. Och ibland styr ekonomin mera än det verkliga behovet vilken hjälp en person får. Så det är alltid bra att ha ett visst mått av skepsis mot vården.

    Du kanske kan säga till din mamma att du ser att hon behöver hjälp, och fråga henne vilken slags hjälp hon skulle vilja ha? Ofta finns svaret hos personen själv. Det är ju bara din mamma som vet vilken hjälp hon i nuläget skulle våga och vilja ta emot. Börja där. Berätta att du ser att hon inte mår bra, och fråga henne vad hon skulle behöva för att må bättre.

    Har hon kanske andra svårigheter i vardagen också? Har hon ett jobb tex? Har hon vänner omkring sig? Att vara ensam om dagarna och inte ha några vänner kan ju för vemsomhelst göra att man blir deprimerad och orolig. Och ofta får man ju en dålig ekonomi också om man inte kan jobba.

    Ekonomi, att ha något att göra om dagarna och att ha vänner är viktiga saker som påverkar väldigt mycket hur vi mår. Och allt det här blir ju ännu svårare när man är psykiskt sjuk i perioder. Men ni kanske kan börja där, förändra någonting där.

    Din mamma behöver ju antagligen träffa en läkare, men innan hon är redo för det behöver hon kanske stöd av en bra vän tex? Finns det någon vuxen person som din mamma känner förtroende för som skulle kunna stötta din mamma lite extra under en period, och kanske så småningom - när din mamma känner sig redo för det - följa med henne till en läkare?

    Ja, detta var bara lite tankar. Det du kan göra är att tydligt och lugnt sätta dina egna gränser. Ta inte emot mer skit. Du kan ta en paus från din mamma och låta henne vara ifred, och be henne låta dig vara ifred om hon är jobbig mot dig.

    Du har inte ansvar för din mamma – det är viktigt att komma ihåg det. Däremot har du ansvar för dig själv att se till att du själv mår bra. Och då behöver du sätta dina egna gränser, för att stå upp för att kunna ta hand om dig själv.


    Ps Det här är ett hopklipp av svar jag skrivit tidigare här på Kuling. Jag har kallat mig Karolina, Lina, och K. men egentligen heter jag någonting helt annat.
    Karolina
    14 jul 2017 11:10

  • Enligt min erfarenhet så är det inte sjukdomen som gör dem elaka (jag skall förklara längre ned i svaret). Snarare balanserar ”snällheten” ut den elaka sidan. Så det som verkar vara godhet är mer en fråga om inställsamhet. Ingen är genomdålig, det är inte så jag menar.

    Otillräcklighet och osäkerhet gör att människor använder sig av försvarsmurar. Vissa blir elaka för att dölja en svaghet de känner på insidan. Utbrott och våld är inte socialt accepterat, så ”snällhet och duglighet” är lika mycket för omgivningens som för er skull. Lite som blomsterbuketter och chokladaskar som misshandlande män kör med. De är ju ”omtänksamma och snälla”, ”missförstådda” osv. De slätar över allt våld med ursäkter och ”kärleksgåvor”.

    Beteendet grundläggs i barndomen, man skall ”respektera” deras vilja och låta dem få som de vill för husfridens skull. Ofta har deras föräldrar eller far-/morföräldrar deras beteende och har en låg tröskel för konflikter och skyller på huvudvärk mm. Inget är ”uttänkt” utan det formas av omgivningen.

    Blanda aldrig ihop inställsamhet med kärlek. Äkta kärlek kostar inget och man behöver inte ”vara” på ett visst sätt för att få kärlek, det räcker bra med att vara den man är utan ”tjänster”. Jag blir alltid misstänksam när barn öser beröm över sina föräldrar, barn som har allt tar föräldrarna för givet och tackar bara som hastigast för komplimanger eller gåvor.

    Förslag eller diagnoser från anhöriga om sjukdomar tas aldrig emot positivt. Lika lite som anhöriga uppskattar frasen ”hur man mår” eftersom man vet vad som kommer efter. Ett negativt påstående. Den som är sjuk måste själv få ha sitt Eureka ("Jag har funnit det") som kommer inifrån. Normalt sett händer det aldrig då det är så stigmatiserat så de låser sig.

    Det är ingen nyhet att andra ser galenheten utifrån, det är de närmaste som upptäcker det gradvis, alla andra uppfattar det som att få en träsko i huvudet. Vissa blir chockade och säger saker de inte borde (man måste vara diplomatisk när man pratar om sjukdomar). Prova att koncentrera er på symptom exempelvis depression och säg ”det kan inte vara bra för dig” eller långa vak utan sömn osv. Prata inte om att gå till doktorn på en gång, låt det komma från henne.

    Bäst är att inte göra någonting. Inte rädda situationer, fixa problem osv. Finns inga skyddsnät så rycker samhället in och bedömer situationen. Då är ni befriade från ansvar för det hon eventuellt ställer till med.

    Nu till det utlovade svaret. Snälla personer, ställer till det omedvetet under sina sjukdomsperioder. De har naturligtvis försvarsstrategier också, exempelvis förnekelse och glömmer gärna bort saker och skyller ifrån sig. Men de målar inte upp närstående som ansvariga utan snarare tvärtom försöker vara vän med omgivningen. De saknar inte skam, men fabricerar hellre ihop sanslösa historier som skall förklara det inträffade.

    Det finns inga sjuka tvåsidiga personer, antingen är de jävliga rätt igenom eller bara jävliga för att de inte kan kontrollera sina impulser och hallucinationer. Det är som med droger, är de elaka påverkade så är de vanligtvis elaka personer. Går någon tvärtemot sin personlighet så är det enstaka händelser som växt fram ur situationen.

    Naturligtvis finns det undantag, jag är inte här för att döma någon. Fast spelar ut ”dödskortet” gör bara starkt narcissistiska personer. Det är en dödssynd att hota någon på det viset. Barn eller vuxna, så säger man inte (förtäckta anspelningar på självmord) för det går inte att försvara sig emot det eller låta bli att oroa sig för det. Ingen skall behöva leva under hot, någonsin!
    Peter
    04 aug 2017 08:59

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.