Hej.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
I 20 år har jag levt, större delen av mitt liv har jag bott med min älskade, sjuka mamma.
Jag var 12 när jag anlände till mitt första familjehem, utan att kunna det svenska språket. Jag hade precis kommit till Sverige från Tyskland. Jag lärde mig språket snabbt eftersom tyska liknar det svenska språket en hel del. Jag förstod inte i början att min mamma faktist var/är sjuk. För hon förnekade, än idag, att hon är sjuk. Min verklighet var, i ärlighetens namn, helt jävla skev. Vem skulle jag tro på? Min älskade fina mamma eller soctanten som jag hade träffat i 5 minuter? Men eftersom min mamma inte fanns i närheten fick jag tid att reflektera över vad jag själv tyckte och kände. Och det, mina vänner, är inte det enklaste. Vem är jag och vad kände jag? För allt jag visste och kände till var alla de saker som min mamma berättade för mig. Hon hade ett hjärngrepp om mig som jag själv inte såg. Åren gick, jag kämpade på och flyttade från mitt sista familjehem veckan innan min 18års dag. Idag bor jag ihop med min sambo och jobbar som barnskötare. Jag är omgiven av riktigt fina människor och älskar det livet jag själv har byggt upp.
Det är just då, i samma sekund som jag tillåter mig själv att känna så, som det smäller till. Ångesten, alla dessa obehagliga jävla känslor som man bara inte blir av med, för att de sitter långt in i ryggmärgen. Min fina lilla mamma. Det är hon som ställer till det i mitt vardags paradis. Det är henne jag saknar och jag skulle offra mer än mycket för att hon ska bli den där mamman hon en gång var. För att vi ska funka, ha en normal relation som alla andra människor. Jag älskar henne samtidigt som jag känner ett otroligt hat för den människan hon blivit idag. Vi ses nästan aldrig, pratar aldrig i telefon (hon har ingen) och jag fylls av oro vissa dagar. Jag blir så orolig att jag spyr, oron äter upp mig inifrån.
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här och skriver detta, för det känns hopplöst.
Jag undrar om det är någon här som har en "normal" relation till sin psykisktsjuke förälder? Eller någon som har hittat tillbaka till sin mamma/pappa? Är det någon som har haft styrkan att kunna förlåta sin förälder för alla de sjuka jävla upplevelser?
Em
12 jan 2016 19:50