Det du har är komplex traumatisering eller komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Post står för efter, alltså efter traumat så finns kvardröjande symptom, som ångest, rädsla och minnen du inte till fullo förstår. Vardagssvenska; det blir för rörigt för att man skall kunna säga exakt vad det är man är rädd för. Det finns för många tillfällen att välja på.
Oftast beror det på barndomstrauman som vanvård, brist på omsorg eller övergrepp, upprepad misshandel eller andra typer av våld. Att bevittna våld kan ofta vara mer traumatiskt än att själv vara utsatt, det beror på din relation till offret.
Att tillståndet innehåller ett D för disorder (störning) behöver du inte bry dig om. Att reagera på stress är full naturligt och att D:et hamnade där beror på att det var hemvändande soldater som först uppmärksammades av läkarvetenskapen.
Att utsätta andra människor för våld under tvång är ingen sjukdom, det är ett moraliskt problem om man inte ser en anledning till våldet, alltså befinner sig under ett direkt hot. Något moderna krig alltid gör genom att skada människor på håll utan att man någonsin ser fienden sikta på en själv.
Komplext står för oöverskådligt. Det är så enkelt att man inte kan hitta orsaken till att man mår dåligt. Man kan ha blivit övertalad att leta fel på sig själv genom mobbing eller att man fångar upp andras osäkerhet och uppfattar den som sin egen.
Traumatiserade personer är hyperkänsliga för allt som är dåligt. De behövde det för sin överlevnad, för att kunna gå undan innan de utsätts för våld. Men att alltid vara på sin vakt bryter ned kroppen eftersom man har så mycket adrenalin och kortisol för att kunna fly eller försvara sig.
Det gör att man är för alert och vaken. Har svårt att sova, varva ned och organen som lever, hjärta och lungor fortare tröttas ut. Levern värmer ditt blod och tar hand restprodukter precis som njurarna. Hjärtat pumpar mer blod och slits ut i förtid.
Det är jätteviktigt att så fort som möjligt hitta ett botemedel. Enkelt förklarat att hitta din inre ro. En annan anledning är att stressymtom drar till sig elaka personer. Din ovilja till våld och konflikter gör dig till ett tacksamt offer för mobbing. Ingen mobbar om de riskerar att få stryk. De väljer offer som redan mår dåligt, har dålig självkänsla eller inte får försvara sig för sina lärare eller föräldrar.
Tänk på att PTSD inte är en sjukdom, men något som från början var positivt har tagit över ditt liv. Jag har funderat en del över det och en förklaring är att så länge du lider känner sig ingen manad att ta till strid. Man kanske drar på sig elaka människor för att de är enklare att hantera än de människor man fruktar mest (exempelvis närstående).
Jag är man och beter mig likadant, fast jag kan sopa mattan med mina motståndare och ge dem stryk. Det enda som stoppar mig är vetskapen om att det bara skulle bli så mycket värre och att jag inte vill vara som mina förövare, elak och totalt sjuk i huvudet. Jag gillar att vara snäll mot alla människor och vägrar att byta sida vad som än händer.
Jag flyttade mycket i min barndom och lärde mig att jag inte behövde mina vänner. Det är relativt enkelt att få nya även om det kan ta lite tid. Det viktigaste jag har lärt mig är att jag inte behöver familjen heller. Den ger mig inga alternativ. Jag måste ta de vänner de har godkänt annars blir det bråk och jag får inte ens välja flickvän själv fast jag är vuxen (helsjukt).
Läs om narcissistiska personer på nätet. De är vardagspsykopater som beter sig normalt så länge andra gör som de vill. Om man säger ifrån eller har en annan åsikt än dem blir de skogstokiga och skriker eller i värsta fall börjar slåss.
De flesta som har missbruksproblem eller psykiska problem har mer eller mindre av de här dragen. En del härmar bara för att de tycker psykopater är som idoler för dem. Det finns ett system i deras beteende och umgänge så det lönar sig att lära sig mer om dem. Även mobbare hör till den gruppen (de ser upp till sina ledare).
Det finns lite mer information på hemsidan vuxnabarn.nu och de tar även upp komplex traumatisering. Tänk på att sidan skötts av och riktar sig till vuxna med barndomsproblem så den är lite färgad av deras känslor. Därför kan det vara bra att titta på olika källor.
Du kan bli av med din rädsla med olika terapiformer. Alla bygger på olika former av distraktion, om man kan frigöra de kroppsliga reaktioner från tanken kan du lättare hitta de bitar som gör dig hämmad socialt och skapar oro. Det är dina tidiga känslor och reaktioner som spökar :)
Det är helt normalt, den reaktion som ledde till din överlevnad laddas i din överlevnadsprofil. Ibland kan det ge komiska reaktioner. Jag vet en kille som flydde från ett knivöverfall på en stulen trehjuling. Han var under chock och reagerade som första gången han överlevde ett liknande trauma. Hans primitiva delar av hjärnan bortsåg från att det är onaturligt att lyssna på en treåring.
Inte ens psykologer förstår det här (det hör till hjärnforskningen). Så de låste in honom. Det är vanligt att skuldbelägga offren och klassa dem som svaga. Trauman skyddar dig inte från trauman i framtiden men bygger upp överlevnadsmodeller. Bortsett från flykten så fungerade allt. Han var en av få som slapp skador helt och hållet för att han såg faran långt innan någon annan gjorde det.
Var glad över din känslighet. Men försök hitta någon att prata med (ta risken), se om du kan få terapi exempelvis KBT eller desensibilitetsträning alltså att minska din känslighet mot inlärda tankebilder så att du inte känner fysisk (äkta) smärta under hot exempelvis.
En del av dina kroppsliga reaktioner är där för att du vant dig vid våld, man är mer rädd för att stöta sig med en person än riktigt våld. Efter ett tag gör anspänningen att du får ont redan vid löfte om våld (det är inte normalt att inte fly i sådana situationer så kroppen säger ifrån).
Nu har brevet blivit alldeles för långt. Så leta upp information på nätet, din kommun eller landsting har mer information om var du kan få hjälp. EMDR, så kallad desensibilisering, som används för att behandla PTSD kanske finns hos dig. Det är en form av terapi med samtal kombinerat med ögonrörelseträning.
Antagligen fungerar det tack vare att ögonen rör sig som under REM-sömn och man kommer åt djupare liggande känslor. Det skall ha väldigt positiv effekt sägs det. Man bör nog tillägga att samtalsterapi ofta är fullt tillräckligt. Men om man har svårt att minnas behövs lite extra hjälp av terapeuten.
Lycka till nu och tänk på att enkla saker som att säga snälla saker till dig själv framför spegeln kan göra stor skillnad. Människor med PTSD har svårt att ta till sig komplimanger, så ge och få komplimanger gör att man är mer tillfreds (det ökar din sociala självkänsla).
Ove
31 aug 2017 19:00