Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hej

Skriv svar

Till forum

  • Jag är en tjej på 23 år som känner mig lite nervös och lite rädd. Min mamma beter sig på ett ganska jobbigt och läskigt sätt just nu.. min morfar fick rätt svårt att gå för några veckor sen, han hade fått nån stroke. Han har varit på sjukhus men nu är han hemma hos mormor. Han kan inte gå ut själv elr jag tror inte han kan gå ut alls, men till saken nu då. Min mamma har varit där och hjälpt till i några veckor och hon beter sig så konstigt, jag antar att hon är orolig för morfar men hon låter sur på mig utan anledning och det skrämmer mig väldigt mycket för jag vågar inte prata med mamma just nu elr nåt. Vad ska jag göra? Känner mig väldigt skraj.
    Anna
    28 aug 2017 09:38

  • Ditt brev är för kort för att ge ett bra svar, men det som lyser igenom är din osäkerhet och rädsla. Något jag personligen tycker att man alltid skall ta på stort allvar. Jag hade hoppats på att någon skulle känna igen sig i din situation, men ge det lite tid, det är säkert någon som svarar.

    Läs gärna om Stroke och liknande sjukdomar, då har du något att föra in samtalet på om det är spänt mellan dig och din mamma. Orsaken till hennes humör handlar nog om något helt annat, men kunskap är en bra avledning om hon tappar humöret. Du kan ställa frågor som flyttar fokus från dig som person och bryta hennes tankebanor.

    Personlighetsförändringar kan mycket väl utlösas av trauman. Dessutom brukar anhöriga dela en del av de symptom som den drabbade kan ha, i synnerhet de som bottnar i stress och depressioner. Nära anhöriga kan reagera olika, men stress som flyttar personen utanför den normala tankevärlden kan innebära:

    1. En fientlig eller misstrogen inställning till omvärlden.
    2. Social tillbakadragenhet.
    3. Tomhetskänslor och hopplöshet.
    4. En kronisk upplevelse av att ständigt befinna sig under hot.
    5. Främlingskänsla.

    Normalt sett försvinner de här känslorna, men vissa har svårt att hantera dem på grund av underliggande problematik. Anpassningsstörning är också ett ord du kan slå upp för att komma vidare. Jag skriver lite som en träskalle nu för att du skall känna igen dig på nätet, vill du ha mer vardaglig information finns det broschyrer att ladda ned speciellt avsedda för anhöriga.

    Kom ihåg att det som hänt är inte ditt fel. Kunskap och magkänsla kan ta dig genom det mesta, men försök att hitta någon att prata med som du litar på. Min magkänsla säger att hon döljer något, så ditt bästa försvar är att ta bort hotbilden, att vara motsatsen till nyfiken och bygga upp en trygghetsmodell.

    Att föreställa sig det värsta scenariot först är normalt även utan en inbillad hotbild. Det gör oss mer förberedda känslomässigt. Det frigör också energi till handling när det behövs, eftersom stora hot får personer att frysa och inte vara till någon större hjälp överhuvudtaget. Så i praktiken går tankarna i rätt ordning. Det är alltid bättre att tänka först och handla sen (ren självbevarelsedrift).

    Utvecklingen har gett oss tre grundsystem för belöning, hotbild och trygghet. Belöningshormonet dopamin utlöses när vi tar risker, som att utforska nya områden. Stresshormonet kortisol för flykt och försvar. Trygghetshormonet oxytocin som lindrar stress och har en lugnande effekt.

    Så det man kan göra är att få kroppen att producera mer oxytocin. Inom vården får man det genom den mänskliga omvårdnaden. Men idag är sjukhus löpande band och det mesta flyttas över på anhöriga. I hemmet har du inte utvilad personal som fluffar upp kudden och ger dig uppmuntran. Närstående är oftast en spegelbild av patienten, lika rädda och trötta.

    Irritationen och aggressiviteten har hormonella orsaker, något man gärna får berätta. Men då kanske med betoning på traumat kroppen utsätts för med tomhet och overklighetskänsla. Ingen vill höra att de överdriver även om det är exakt det de gör. Säg hellre att det är normalt och att det finns hjälp att få. Anhörigstöd är inte bara ekonomisk hjälp utan kan vara information och samtal.

    Undrar hon hur du kan veta det så säg att du läst om stroke, men även om Alzheimers och andra hjärnsjukdomar för att de tar upp samma sak. Att patientens tillstånd direkt och indirekt påverkar de anhörigas känslor. Läs lite innan, de är lättare att styra samtalet då.

    Om din morfar sagt eller gjort något på grund av sin sjukdom, vanligtvis förlora tålamodet, så brukar de flesta försöka ändå hårdare och möts av mer irritation eftersom patienten egentligen vill skärma av sig från det som händer.

    Det är inte okej att du mår dåligt! Undvik konfrontationer helt. Om hon är fullproppad med stresshormoner så beter hon sig inte rationellt. Går det så prata med henne. Gärna om att det tar tid för alla att anpassa sig till den nya situationen. Det betyder även dig! Ta inte åt dig eller låt henne stänga dig ute. Det är din släkting också och du har rätt att höra hur det går för honom.
    Ove
    29 aug 2017 19:21

  • Hej. Måste skriva en till sak som besvärar mig rätt mycket. Jag har haft en jobbigt svår barndom. Min styvpappa var inte en sån snäll person, han kunde vara väldigt våldsam person, säga massa dumma saker till mig och så kunde han slänga massa saker i vägen. Jag var jätte rädd för honom i flera år( han bor inte hemma längre och vi har ingen kontakt mer) men jag var väldigt skakig när jag skulle gå hem efter skolan( hade inte så snälla vänner där heller) jag blev rätt påverkad av hans dumma ord och blir alltid rädd nu när nån blir arg på mig elr om nån säger nåt elakt. Jag vågar ibland inte prata med mina kompisar elr släkten för jag är rädd att dom ska svara otrevligt:-( vad ska jag göra för att få bort den här rädslan? Jag tänker jämt på min barndom när nån blir arg på mig. Jag vill ju inte vara rädf för mina vänner liksom.
    Anna
    31 aug 2017 15:55

  • Det du har är komplex traumatisering eller komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Post står för efter, alltså efter traumat så finns kvardröjande symptom, som ångest, rädsla och minnen du inte till fullo förstår. Vardagssvenska; det blir för rörigt för att man skall kunna säga exakt vad det är man är rädd för. Det finns för många tillfällen att välja på.

    Oftast beror det på barndomstrauman som vanvård, brist på omsorg eller övergrepp, upprepad misshandel eller andra typer av våld. Att bevittna våld kan ofta vara mer traumatiskt än att själv vara utsatt, det beror på din relation till offret.

    Att tillståndet innehåller ett D för disorder (störning) behöver du inte bry dig om. Att reagera på stress är full naturligt och att D:et hamnade där beror på att det var hemvändande soldater som först uppmärksammades av läkarvetenskapen.

    Att utsätta andra människor för våld under tvång är ingen sjukdom, det är ett moraliskt problem om man inte ser en anledning till våldet, alltså befinner sig under ett direkt hot. Något moderna krig alltid gör genom att skada människor på håll utan att man någonsin ser fienden sikta på en själv.

    Komplext står för oöverskådligt. Det är så enkelt att man inte kan hitta orsaken till att man mår dåligt. Man kan ha blivit övertalad att leta fel på sig själv genom mobbing eller att man fångar upp andras osäkerhet och uppfattar den som sin egen.

    Traumatiserade personer är hyperkänsliga för allt som är dåligt. De behövde det för sin överlevnad, för att kunna gå undan innan de utsätts för våld. Men att alltid vara på sin vakt bryter ned kroppen eftersom man har så mycket adrenalin och kortisol för att kunna fly eller försvara sig.

    Det gör att man är för alert och vaken. Har svårt att sova, varva ned och organen som lever, hjärta och lungor fortare tröttas ut. Levern värmer ditt blod och tar hand restprodukter precis som njurarna. Hjärtat pumpar mer blod och slits ut i förtid.

    Det är jätteviktigt att så fort som möjligt hitta ett botemedel. Enkelt förklarat att hitta din inre ro. En annan anledning är att stressymtom drar till sig elaka personer. Din ovilja till våld och konflikter gör dig till ett tacksamt offer för mobbing. Ingen mobbar om de riskerar att få stryk. De väljer offer som redan mår dåligt, har dålig självkänsla eller inte får försvara sig för sina lärare eller föräldrar.

    Tänk på att PTSD inte är en sjukdom, men något som från början var positivt har tagit över ditt liv. Jag har funderat en del över det och en förklaring är att så länge du lider känner sig ingen manad att ta till strid. Man kanske drar på sig elaka människor för att de är enklare att hantera än de människor man fruktar mest (exempelvis närstående).

    Jag är man och beter mig likadant, fast jag kan sopa mattan med mina motståndare och ge dem stryk. Det enda som stoppar mig är vetskapen om att det bara skulle bli så mycket värre och att jag inte vill vara som mina förövare, elak och totalt sjuk i huvudet. Jag gillar att vara snäll mot alla människor och vägrar att byta sida vad som än händer.

    Jag flyttade mycket i min barndom och lärde mig att jag inte behövde mina vänner. Det är relativt enkelt att få nya även om det kan ta lite tid. Det viktigaste jag har lärt mig är att jag inte behöver familjen heller. Den ger mig inga alternativ. Jag måste ta de vänner de har godkänt annars blir det bråk och jag får inte ens välja flickvän själv fast jag är vuxen (helsjukt).

    Läs om narcissistiska personer på nätet. De är vardagspsykopater som beter sig normalt så länge andra gör som de vill. Om man säger ifrån eller har en annan åsikt än dem blir de skogstokiga och skriker eller i värsta fall börjar slåss.

    De flesta som har missbruksproblem eller psykiska problem har mer eller mindre av de här dragen. En del härmar bara för att de tycker psykopater är som idoler för dem. Det finns ett system i deras beteende och umgänge så det lönar sig att lära sig mer om dem. Även mobbare hör till den gruppen (de ser upp till sina ledare).

    Det finns lite mer information på hemsidan vuxnabarn.nu och de tar även upp komplex traumatisering. Tänk på att sidan skötts av och riktar sig till vuxna med barndomsproblem så den är lite färgad av deras känslor. Därför kan det vara bra att titta på olika källor.

    Du kan bli av med din rädsla med olika terapiformer. Alla bygger på olika former av distraktion, om man kan frigöra de kroppsliga reaktioner från tanken kan du lättare hitta de bitar som gör dig hämmad socialt och skapar oro. Det är dina tidiga känslor och reaktioner som spökar :)

    Det är helt normalt, den reaktion som ledde till din överlevnad laddas i din överlevnadsprofil. Ibland kan det ge komiska reaktioner. Jag vet en kille som flydde från ett knivöverfall på en stulen trehjuling. Han var under chock och reagerade som första gången han överlevde ett liknande trauma. Hans primitiva delar av hjärnan bortsåg från att det är onaturligt att lyssna på en treåring.

    Inte ens psykologer förstår det här (det hör till hjärnforskningen). Så de låste in honom. Det är vanligt att skuldbelägga offren och klassa dem som svaga. Trauman skyddar dig inte från trauman i framtiden men bygger upp överlevnadsmodeller. Bortsett från flykten så fungerade allt. Han var en av få som slapp skador helt och hållet för att han såg faran långt innan någon annan gjorde det.

    Var glad över din känslighet. Men försök hitta någon att prata med (ta risken), se om du kan få terapi exempelvis KBT eller desensibilitetsträning alltså att minska din känslighet mot inlärda tankebilder så att du inte känner fysisk (äkta) smärta under hot exempelvis.

    En del av dina kroppsliga reaktioner är där för att du vant dig vid våld, man är mer rädd för att stöta sig med en person än riktigt våld. Efter ett tag gör anspänningen att du får ont redan vid löfte om våld (det är inte normalt att inte fly i sådana situationer så kroppen säger ifrån).

    Nu har brevet blivit alldeles för långt. Så leta upp information på nätet, din kommun eller landsting har mer information om var du kan få hjälp. EMDR, så kallad desensibilisering, som används för att behandla PTSD kanske finns hos dig. Det är en form av terapi med samtal kombinerat med ögonrörelseträning.

    Antagligen fungerar det tack vare att ögonen rör sig som under REM-sömn och man kommer åt djupare liggande känslor. Det skall ha väldigt positiv effekt sägs det. Man bör nog tillägga att samtalsterapi ofta är fullt tillräckligt. Men om man har svårt att minnas behövs lite extra hjälp av terapeuten.

    Lycka till nu och tänk på att enkla saker som att säga snälla saker till dig själv framför spegeln kan göra stor skillnad. Människor med PTSD har svårt att ta till sig komplimanger, så ge och få komplimanger gör att man är mer tillfreds (det ökar din sociala självkänsla).
    Ove
    31 aug 2017 19:00

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.