precis nyhittad till detta forum som nästan verkar sänd från ovan (om man nu skulle tro på sådant där) och det känns som jag faktiskt skulle kunna dela med mig och att för första gången och bli förstådd av någon som faktiskt vet.
Jag är yngst i min familj (ung kvinna som fyller 18 om mindre än en månad) tillsammans med två syskon vars min syster har flyttat utomlands och min ännu äldre bror bor fortfarande kvar hemma med mig och min mamma som är den som är sjuk (schizofreni/schizoaffektions störning). Min mor blev diagnostiserad långt innan jag föddes och har legat inne för vård när jag var bara några år gammal, jag själv fick inte veta att min mamma var sjuk förräns jag fyllde 15(och alla andra visste tydligen om det)
I September förra året fick min mamma en psykos, veckan innan det verkligen bröt ut så märkte jag små förändringar i henne, associationsstörningar då hon började tala om hur siffror och livet hörde ihop. "1 är ett dåligt tal för det är ensamt och ojämt, medans två är bra för det är inte ensamt, talar man om sju ofta så betyder det att man är sjuk", "du blandar ihop 100-lappen och 500-lappen, men du tänker egentligen på pojkar". Jag som hade ingen aning om att hon var på väg in i en psykos, eller vad det innebar för den delen, gick till kuratorn på min skola som visste hur allt låg till sedan innan och genom mitt initiativ startade hon ett kontaktnät med min moster då jag sa att jag vill att hon ska få hjälp och läggas in, och gav även mig alternativ på tvångsinlägg om det skulle behövas, jag hade inte tillgång till min psykolog som jag vanligvis träffar en gång i veckan. Den kommande helgen är något som jag aldrig kommer att glömma, då hon hade gått fullt in i sin psykos. första natten kom hon upp varje timma och väckte mig, sa saker som jag vill glömma, tillslut gav jag upp med att ens försöka sova, hon sa att hon skulle ringa min morfar och min moster för hon var säker att något hade hänt, och hon skulle förändra världen. (jag hade tagit båda telefonerna för att ge dem en lugn natt) hon sa vid flera tillfällen "du är ingen hora, du vet om det va?" ett ord som jag aldrig hade hört min mamma yttra förut. (hon hade fått för sig att hon sa till mig att jag skulle gå och hora mig på gatan)
jag hade ingen aning om hur jag skulle agera mot allt detta då ingen har informerat varken mig eller min bror, och notera att det har ingen fortfarande ingen gjort.
dagen efter, tidigt på morgonen kom min mamma upp på mitt rum och sa att hon ville läggas in, något hon hade upprepat under veckan, men sedan ångrat sig. jag hade vänjat till henne att gå och prata med sin psykolog för jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon visade mig ett brev som hon hade skrivit till sin psykolog där det stod(bland annat) att hon ville bara dö, att hon ville göda min bror och äta honom till jul, och även att hon ville gifta sig med honom. Andra natten satt jag brevid henne i ett försök att hindra henne att gå upp, tvinga henne till att somna. hon berättade om hur hon hörde en röst men kan inte urskilja vad den sa, hon började gråta med tankarna om min mormor som dog i cancer för några år sedan, och jag hatar mig själv för att jag brydde mig inte. jag var helt apatisk, satt där och upprepade bara att hon måste sova så skulle det bli bättre och ignorerade faktumet att hennes mage kurrade. dagen efter träffade hon sin psykolog och blev akutinlagd i tre veckor och jag njöt av tiden hon var borta, jag och min bror klarade av hushållet helt galant och jag kom närmare min bror då vi umgicks. men fruktade dagen hon skulle återvända för den kvinnan var inte min mamma. Min morfar (som tidigare hade förnekat att hon behövdes läggas in och är fortfarande inget större stöd idag, även om han försöker) bestämde att vi skulle åka och besöka henne, något som jag eller min bror inte var redo för, men han sa att det spelade ingenroll, utan bara mamma blev glad. Som alla vet har inte alla sagor ett gott slut. hon kom hem i början av oktober, verkade helt drogad de första dagarna p.g.a den nya medcinen. åkte in strax efter nyår igen, och jag var fast hemma under hela mitt jullov. det var inte lika illa som innan utan bara utdraget och långsamt. precis som förra gången så var det jag som fick ta det mesta av det mentala ansvaret då min bror (bokstavligen) låste in sig på hans rum, något som han alltid har gjort, vilket gjorde mig någon som var lätt att komma åt. Just nu är min mamma symptomfri, men jag går runt och reagerar på allt hon säger som kan sticka ut från det normala och undrar om det är hennes sjukdom, hon är som en helt ny kvinna, och nu menar jag inte att det inte är bra att hon är "bra" igen, men det är obehagligt att det finns en sådan tydlig förändring. jag går runt hela tiden och undrar om hon kommer bli sjuk igen, Jag är rädd för ansvaret jag har fått ta och kommer få ta, att jag har fått växa upp snabbare än mina vänner, jag är rädd för framtiden då jag har inte lyckats behålla något sommarjobb eller prao p.g.a ångest och panikångest attacker.
Med stöd från min psykolog och skolkurator som kommer intyga att jag behöver det, så ska jag nu ta kontakt med soc och försöka få hjälp med att få ett eget boende och ekonomisk stöd och helt enkelt flytta hemifrån då min skolgång påverkas och mitt psyke. tar jag mig inte ur nu blir jag fast.
tack till er som orkade lyssna (läsa) en del av min historia, det känns oftast som om allt är helt värdelöst, som om ens själ är sliten och ens hjärta är trött, men ge ALDRIG upp. Och ta vara på de vänner som ni litar på och som ni kan prata med och även vuxna.
Maria
10 mar 2010 02:53