Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Det finns inget ”värre”

Skriv svar

Till forum

  • Eftersom det kommer upp ibland. Jo, en del har haft det svårt, på en skala från 1-10 så kan man säga att andra har haft det ”värre”. Men som tur är räknar man inte på det viset!

    Allting beror på omständigheterna, hur du mår, hur gammal du är och hur mycket du vet om livet, problemet och samhället i stort.

    Vad man skall använda som måttstock är dina känslor. Individuellt (var för sig) är vi väldigt olika som människor. Vi reagerar alla olika.

    En del, sådana som mig exempelvis, har hög erfarenhet av våld. Jag kan bedöma i förväg om jag svävar i livsfara eller inte.

    Barn i synnerhet har inte den förmånen. Deras erfarenhet och kunskaper om våld räcker inte till. De kommer alltid att tycka det är mer traumatiskt än det är för mig.

    Så var det för mig också! Någon gång i livet har vi alla haft det normalt. Annars hade vi inte mått dåligt. Men utan jämförelsen hade man nog varit en väldigt elak person.

    Ju lyckligare man har varit, desto mer saknar man det. Man blir ”sjuk” av längtan. Normalitet skapar balans i livet och är ett mål vi alla vill nå.

    Bokstavssjukdomar beror på yttre påverkan, utan sällskap av andra människor kan vi inte få dem. Jag pratar i genomsnitt, för vissa kan ha dolda problem ingen rår över.

    Dyslexi, ADHD är fina namn för dålig skolgång eller andra ”störningar” under uppväxten. Jag har en del av dem, men har slutat att ta på mig skulden.

    Skuldfrågan är ett bra exempel varför det har varit tyst på forumet. Outtalat verkar det vara ett av de största problemen. Man kanske inte behöver ventilera sin situation om man löst frågan med skulden.

    Förhoppningsvis är det så, oron att forumet har blivit för ”vuxet” tror jag inte på. Barn är selektiva och läser fler och äldre trådar än vi vuxna orkar med.

    Däremot tror jag sidan behöver en ”makeover”, utvecklingen går snabbt och med det ges en större chans att nå ut till de man vill nå. Taggar och breadcrumbs (länkar som talar om var man är) skapar bättre ordning. Vanliga frågor, chatt och forum täcker områden som ”bråttom, orolig och frågvis”.

    Vuxna kan ge distans (avstånd) till frågor om skuld och ansvar. Om något pågått så länge någon kan komma ihåg - så kan man inte vara skyldig och man kan inte ta ansvar för det man inte rår över.

    Om man är barn alltså, vi vuxna har ett gemensamt ansvar att informera och föregå med gott exempel. För att göra det måste vi skriva så vi når dem.

    Förklara att inte sväva i direkt fara inte alls är ”mindre” eller ger färre sår. Om jag ger ett exempel. Att bli inlåst i ett trångt utrymme kan ge dig skador för livet. Rädsla för att bli instängd (klaustrofobi) är ett allvarligt tillstånd. Att inte ens kunna åka hiss är ett hinder i vardagen.

    Att bli utsatt för samma sak med ett stort mått av våld gör dig ibland så arg att man inte drabbas av panikkänslor. Olika situationer triggar olika försvarsreaktioner.

    Att hata människor som begår våldsbrott är helt normalt. Om man inte slösar tid på att ruva på hämnd och nöjer sig med att de inte fick det de var ute efter (din rädsla) så är man en vinnare och det kommer att gå bra för dig i livet.

    Gör om ilska till beslutsamhet (jag skall visa dem) så är du lika mycket vinnarskalle som de som sysslar med idrott. Men gör inte tävlan till en livsstil. Familj och vänner är mer värdefullt (det är ensamt på toppen).

    Tyck ALDRIG att DITT problem är för litet, för värdelöst och så vidare. Om du lider av det så är det minst lika stort som andras problem.

    Dessutom är det inte vad du säger i terapisoffan som betyder något. ”Min syster stal min docka” handlar mer om att vara åsidosatt, inte lyssnad på och bli orätt behandlad. Alltså är inte början på historien lika viktig som hur den slutar.

    Om man sammanfattar det; ”hur kan de göra något sådant?” och ”varför mig?”. Helt berättigade frågor, vill man ha något så frågar man väl först? Som terapeut skall man fråga ”hur länge har detta pågått?”. Inte hänga upp sig på att det första traumat var bagatellartat. Det handlar som sagt om känslor. Ju mindre man är, desto starkare upplever man nya känslor.

    Enskilda trauman som händer en gång i livet, komplex traumatisering som kan vara upprepade handlingar mot en oskyddad individ (person) och post traumatisk stress som är senarelagd stress efter en eller flera farofyllda händelser exempelvis krig är jämförbara.

    Vi skall helst inte diskutera vad som vad värst utan bara ta de drabbade under våra vingar och beskydda dem, lyssna på dem och vårda dem. Inte skuldbelägga dem för att de reagerar och mäta reaktionerna i förhållande till orsaken (något vi sällan kan sätta oss in i eller förstå fullt ut).

    Alla har rätt till vård som gynnar dem. Är det familjeproblem, ge dem en psykolog med rätt inriktning. Är det flyktingar, ge dem en psykolog med rätt bakgrund som förstår traumatiseringen. Om sista händelsen var den som fick bägaren att rinna över, ge dem rätt handledning att följa trauma efter trauma bakåt tills man hittar den egentliga orsaken.

    Vad man inte skall göra är att bagatellisera eller avfärda. Man känner aldrig en person helt, inte ens i familjen. Det finns inga ”nanny cams” i era hem vad jag vet, barnen går i skola, dagis och har fritidsaktiviteter. Det finns miljontals tillfällen där trauman kan dyka upp, så sluta leka expert på dina barn omedelbart (du skadar dem bara).

    Trauman behöver som sagt inte vara allvarliga, men ofta är de nya, chockartade och om de är för svåra att hantera känslomässigt så glömmer man dem (selektiv amnesi). Känslorna behöver bytas ut så småningom så du fungerar normalt i din vardag.

    Vågar du inte gå och handla, åka rulltrappa eller något annat finns det alltid en orsak. Eller rättare sagt flera. Varje gång du förnedras så förvärras det ursprungliga traumat, var för sig är de oskadliga, tillsammans blir de handikappande. Det finns inga ”små” trauman.

    Skit i om du var en dålig förälder, varje tonårsförälder får oss att tappa hakan. ”Så gör man väl ändå inte”, samtidigt orkar de mer och ger barnen en rikare vardag. Så det handlar mycket om balans och att våga lyssna. Det enda barnen vill är att prata om problemen så de kan byta ut sina tidigare känslor mot nya. Som vuxna kan ni säkert ta varandra i hand och erkänna att ni båda är ”klantskallar”.

    Ledsen att brevet blev långt. Psykologi är ”komplext” som betyder svårtolkat eller stort och sammanfattat om man skall leka Wikipedia. De yngsta barnen har väl tappat tråden redan. Men min önskan är att vi vuxna som vill väl skall minnas våra känslor när vi svarar.

    Tack för uppskattningen jag har fått i forumet (det värmer). Tystnad kan tolkas som att ingen läser något, men i praktiken är det ofta tvärtom till och med när statistiken är dålig. Den räknar bara unika besök, inte om folk (jag menar människor) lusläser allt och har behållning av innehållet.
    Anders
    11 apr 2019 19:01

  • Hej igen!

    Tänkte att jag skulle ge fler exempel på att smått kan vara stort som en liten fördjupning.

    Barn till psykiskt sjuka föräldrar pratar gärna inte om problemen. De vet aldrig vad dagens triggerord (ord som utlöser händelsen) kommer att bli som gör att man blir slagen eller utskälld.

    Människor som hör röster eller har vanföreställningar rör ofta ihop tankarna med vad som sägs i verkligheten. Att bli slagen för något som var menat som ett skämt är aldrig roligt.

    Så hur blir man med en sådan uppväxt? Förmodligen tystlåten och försiktig i sina kontakter med vuxna. Man provar med småsaker och förväntar sig samma hysteri man är van vid.

    Som vuxen tjänar man på att lära sig kroppsspråk och lyssna till samtalsämnen barnen hela tiden undviker. Här i forumet finns många som har det mycket värre än de påstår.

    En orsak är tillvänjning, om våld är din vardag, var går gränsen för att söka hjälp? Förmodligen långt utöver vad en icke utsatt person klarar.

    Som jag sagt tidigare, dina känslor står i direkt proportion till dina tidigare erfarenheter och kunskaper. Precis som en person med kronisk smärta blir du snabbt avtrubbad.

    Periodvis går man på knäna av trötthet och ensamhet. Men man uppskattar glädje och frihet mer än alla andra som tar den för given och ses som en glad, öppen och trevlig person.

    Det är helt normalt att skicka ut blandade signaler, som ibland kan missleda andra. Dessutom trivs man bäst med andra som man slipper förklara sin situation för (andra drabbade) så man blir en klubb som söker tröst hos andra ”misslyckade”.

    Falskhet föder falskhet och man lurar sig själv lika mycket som undviker att lämna ut sig så att man återigen blir drabbad. Något som tystnadskulturen gladeligen utnyttjar.

    Ta emot barnens gåvor när de öppnar sig lite i taget. Det är väldigt befriande och stärkande att få berätta för någon som bara lyssnar. Svik aldrig förtroendet de ger dig som vuxen.

    Det är inte enkelt att skilja ut de som är normala om man vuxit upp med ”galningar”. Många måste vänta tills de blir vuxna med att få vara barn, eftersom ingen tar sig tid att lyssna.

    Många känner igen sig i att man krisar när det går bra. Bara en av många motsägelsefulla sanningar. Rent logiskt är det normalt, att bearbeta svåra saker när man är som starkast.

    Lite är ibland allt annat än bra och bara för att göra det komplicerat, ibland är det som är stort fullt normalt. Men det är som perspektiv fungerar, det beror på hur du betraktar något.

    När man är liten är alla jättar, när man ser tillbaka är allt så smått. Drömmar och minnen lär oss att se saker precis som de var, just då och inte från ovan eller utifrån.

    På gott och ont, att se och känna som när man var liten är alltid bra för empatin för barn. Att se saker utifrån eller från ovan är bra när man konfronteras med känslorna från när man var barn.

    Rädslorna vi har burit med oss genom åren är handikappande för en vuxen. Det är inte lätt att vara en beskyddare om man känner sig liten och panikslagen.

    Var glad om du känner så som vuxen, för med tiden går de känslorna över. Du blir starkare och modigare ju mer du accepterar dina gamla känslor.

    Kunskaperna du får kan du använda för att stötta ditt barn i med och motgångar. Du kan också se dem för vad de är, unika och värdefulla personer.

    Om du väljer att vara liten och förstorar dina problem så kan du inte hjälpa dem. Du kan heller inte se dig själv som den unika och värdefulla person du själv är.

    Sista jämförelsen. Du kan inte se svält och krig från rymden, bara en vacker och sårbar planet. Om du vänder på det, så är de minsta varelserna på jorden skrämmande monster i ett elektroniskt mikroskop.

    Tills du van dig vid dina rädslor och inser att allt har ett värde både stort och smått. Dina rädslor och dina motgångar har ett värde, precis som dina finaste känslor.

    Kunskapen håller oss vid liv, precis som när vi värnar om vår planet. Om människor engagerade sig lika mycket i frid och rättigheter för människor som vi gör för en hållbar planet skulle vi redan varit en god bit på väg mot att alla kunde få leva normalt, oavsett var vi föddes.

    Vi måste se allt i ett globalt perspektiv och börja med det lilla. Se människan bakom förfallet och utbilda dem. Om det inte är okej att slänga plast i havet, varför är det okej att plåga människor?

    Barn får inte ens lära sig sitt eget värde i skolan, hur skall de då kunna värdera något senare i livet? Vuxna tål inte att ifrågasättas, för att de är rädda att framstå som okunniga.

    Kunskap är inte medfött, det måste läras in. Så när jag ifrågasätter någons kunskaper så kritiserar jag deras skolgång, inte personen som saknar utbildning.

    Samarbete är det naturliga sättet att avslöja rena felaktigheter, det är därför vi utbildas och arbetar i grupp. Mycket av det du lär dig kommer från dina kamrater.

    Därför måste vi uppmuntra jämförelser, inte mäta våra krafter. Svag, stark, undergiven eller imponerande är apkonster, det hör inte hemma i ett socialt system.

    Demokrati är att låta alla ha en röst utan att mäta deras fysik. Jag ogillar uttryck som högkänslig som om det vore att fel att vara observant. Men om det är fel att se, så vore den blinde en kung.

    Ni är bra som ni är, man utbildar efter intresse och förutsättningar. Även om man är usel i gymnastik så har man rätt till en åsikt i ämnet.

    Jag tog idrott som exempel, för hela fenomenet bygger på att det finns fler åskådare än det finns utövare. Alla kan inte vara spelare, men alla kan vara en supporter.

    Att alla skall ha samma förutsättningar, ha samma fysik och samma mentalitet kanske duger till artificiell intelligens, men vi är inga robotar.

    Att alla skall passa in i industrin känns meningslöst när robotar är så mycket bättre. Utom på finmotorik, något som vi människor klarar bättre (tills vidare).

    Vår styrka är våra färdigheter och våra fel, våra tankar och känslor. Att vi inte duger är skrivet av en propagandamaskin. Få oss att känna oss mindre värda säljer allt från elektronikprylar till tvättmedel.

    Till och med att sälja vård ingen behöver (för sjukdomar vi etiketteras med för att vi inte passar in). Självklart behöver mången hjälp - men skuldbeläggning är inte medicin på något sätt.

    Du är inte känslig, idiot eller till besvär för att du mår dåligt. Vi vuxna betalar skatt för att vården skall hjälpa er och oss. Inte håna en person för magsmärtor, konstiga vanor eller hur stressen nu visar sig.

    Det är lätt att gradera från lätt till svår oro (till exempel). Men svårt att se var den kommer ifrån. Vissa tycker det är det hemskaste de varit med om, andra tycker att ”det får väl gå”. Men alla har samma rätt till vård.

    Jämför inte som ett mått, jämför för att dela med er. Som att delad sorg är halva sorgen och delad glädje är dubbla glädjen. Det mesta går att lösa med tålamod.
    Anders
    14 apr 2019 00:24

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.