Hej igen!
Tänkte att jag skulle ge fler exempel på att smått kan vara stort som en liten fördjupning.
Barn till psykiskt sjuka föräldrar pratar gärna inte om problemen. De vet aldrig vad dagens triggerord (ord som utlöser händelsen) kommer att bli som gör att man blir slagen eller utskälld.
Människor som hör röster eller har vanföreställningar rör ofta ihop tankarna med vad som sägs i verkligheten. Att bli slagen för något som var menat som ett skämt är aldrig roligt.
Så hur blir man med en sådan uppväxt? Förmodligen tystlåten och försiktig i sina kontakter med vuxna. Man provar med småsaker och förväntar sig samma hysteri man är van vid.
Som vuxen tjänar man på att lära sig kroppsspråk och lyssna till samtalsämnen barnen hela tiden undviker. Här i forumet finns många som har det mycket värre än de påstår.
En orsak är tillvänjning, om våld är din vardag, var går gränsen för att söka hjälp? Förmodligen långt utöver vad en icke utsatt person klarar.
Som jag sagt tidigare, dina känslor står i direkt proportion till dina tidigare erfarenheter och kunskaper. Precis som en person med kronisk smärta blir du snabbt avtrubbad.
Periodvis går man på knäna av trötthet och ensamhet. Men man uppskattar glädje och frihet mer än alla andra som tar den för given och ses som en glad, öppen och trevlig person.
Det är helt normalt att skicka ut blandade signaler, som ibland kan missleda andra. Dessutom trivs man bäst med andra som man slipper förklara sin situation för (andra drabbade) så man blir en klubb som söker tröst hos andra ”misslyckade”.
Falskhet föder falskhet och man lurar sig själv lika mycket som undviker att lämna ut sig så att man återigen blir drabbad. Något som tystnadskulturen gladeligen utnyttjar.
Ta emot barnens gåvor när de öppnar sig lite i taget. Det är väldigt befriande och stärkande att få berätta för någon som bara lyssnar. Svik aldrig förtroendet de ger dig som vuxen.
Det är inte enkelt att skilja ut de som är normala om man vuxit upp med ”galningar”. Många måste vänta tills de blir vuxna med att få vara barn, eftersom ingen tar sig tid att lyssna.
Många känner igen sig i att man krisar när det går bra. Bara en av många motsägelsefulla sanningar. Rent logiskt är det normalt, att bearbeta svåra saker när man är som starkast.
Lite är ibland allt annat än bra och bara för att göra det komplicerat, ibland är det som är stort fullt normalt. Men det är som perspektiv fungerar, det beror på hur du betraktar något.
När man är liten är alla jättar, när man ser tillbaka är allt så smått. Drömmar och minnen lär oss att se saker precis som de var, just då och inte från ovan eller utifrån.
På gott och ont, att se och känna som när man var liten är alltid bra för empatin för barn. Att se saker utifrån eller från ovan är bra när man konfronteras med känslorna från när man var barn.
Rädslorna vi har burit med oss genom åren är handikappande för en vuxen. Det är inte lätt att vara en beskyddare om man känner sig liten och panikslagen.
Var glad om du känner så som vuxen, för med tiden går de känslorna över. Du blir starkare och modigare ju mer du accepterar dina gamla känslor.
Kunskaperna du får kan du använda för att stötta ditt barn i med och motgångar. Du kan också se dem för vad de är, unika och värdefulla personer.
Om du väljer att vara liten och förstorar dina problem så kan du inte hjälpa dem. Du kan heller inte se dig själv som den unika och värdefulla person du själv är.
Sista jämförelsen. Du kan inte se svält och krig från rymden, bara en vacker och sårbar planet. Om du vänder på det, så är de minsta varelserna på jorden skrämmande monster i ett elektroniskt mikroskop.
Tills du van dig vid dina rädslor och inser att allt har ett värde både stort och smått. Dina rädslor och dina motgångar har ett värde, precis som dina finaste känslor.
Kunskapen håller oss vid liv, precis som när vi värnar om vår planet. Om människor engagerade sig lika mycket i frid och rättigheter för människor som vi gör för en hållbar planet skulle vi redan varit en god bit på väg mot att alla kunde få leva normalt, oavsett var vi föddes.
Vi måste se allt i ett globalt perspektiv och börja med det lilla. Se människan bakom förfallet och utbilda dem. Om det inte är okej att slänga plast i havet, varför är det okej att plåga människor?
Barn får inte ens lära sig sitt eget värde i skolan, hur skall de då kunna värdera något senare i livet? Vuxna tål inte att ifrågasättas, för att de är rädda att framstå som okunniga.
Kunskap är inte medfött, det måste läras in. Så när jag ifrågasätter någons kunskaper så kritiserar jag deras skolgång, inte personen som saknar utbildning.
Samarbete är det naturliga sättet att avslöja rena felaktigheter, det är därför vi utbildas och arbetar i grupp. Mycket av det du lär dig kommer från dina kamrater.
Därför måste vi uppmuntra jämförelser, inte mäta våra krafter. Svag, stark, undergiven eller imponerande är apkonster, det hör inte hemma i ett socialt system.
Demokrati är att låta alla ha en röst utan att mäta deras fysik. Jag ogillar uttryck som högkänslig som om det vore att fel att vara observant. Men om det är fel att se, så vore den blinde en kung.
Ni är bra som ni är, man utbildar efter intresse och förutsättningar. Även om man är usel i gymnastik så har man rätt till en åsikt i ämnet.
Jag tog idrott som exempel, för hela fenomenet bygger på att det finns fler åskådare än det finns utövare. Alla kan inte vara spelare, men alla kan vara en supporter.
Att alla skall ha samma förutsättningar, ha samma fysik och samma mentalitet kanske duger till artificiell intelligens, men vi är inga robotar.
Att alla skall passa in i industrin känns meningslöst när robotar är så mycket bättre. Utom på finmotorik, något som vi människor klarar bättre (tills vidare).
Vår styrka är våra färdigheter och våra fel, våra tankar och känslor. Att vi inte duger är skrivet av en propagandamaskin. Få oss att känna oss mindre värda säljer allt från elektronikprylar till tvättmedel.
Till och med att sälja vård ingen behöver (för sjukdomar vi etiketteras med för att vi inte passar in). Självklart behöver mången hjälp - men skuldbeläggning är inte medicin på något sätt.
Du är inte känslig, idiot eller till besvär för att du mår dåligt. Vi vuxna betalar skatt för att vården skall hjälpa er och oss. Inte håna en person för magsmärtor, konstiga vanor eller hur stressen nu visar sig.
Det är lätt att gradera från lätt till svår oro (till exempel). Men svårt att se var den kommer ifrån. Vissa tycker det är det hemskaste de varit med om, andra tycker att ”det får väl gå”. Men alla har samma rätt till vård.
Jämför inte som ett mått, jämför för att dela med er. Som att delad sorg är halva sorgen och delad glädje är dubbla glädjen. Det mesta går att lösa med tålamod.
Anders
14 apr 2019 00:24