Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Bipolär mamma

Skriv svar

Till forum

  • Hej.
    Jag har ensamvårdnad över mitt barn, och barnets mamma är bipolär.
    Dom umgås idag med en tredje part närvarande då jag är orolig för att hon skulle hamna i psykos igen, varit ett par tidigare, senast drygt ett halvår sedan. Jag har tidigare funnits där och hjälpt mamman men idag så tål jag inte ens att se på henne då hon förstört förtroendet till max, och försöker få barnet (som bland annat erfarit träffar med mamman som i sista sekund inte blivit av då hon ändrat sig, vilket har lett till att barnet ibland talar illa om sin mamma) att träffa henne minst två gånger i månaden ändå.
    Jag vill att barnet ska få se sin mamma när hon är som bäst, och få bra och fina minnen med sin mamma istället för vad som annars ske ifall om barnet träffa mamman när hon inte mår tipp topp.

    Någon som har lite tips, vägledning osv hur man skall gå till väga?
    Klas
    07 maj 2018 13:28

  • Det är jättebra att du lyssnar på och tar ansvar för hur du känner och inte är med och träffar mamman, eftersom du inte tål henne just nu.

    Om barnet känner oro och obehag är det viktigt att försöka förstå vad som ligger bakom detta. Om du och ditt barn förstår vad som är/känns jobbigt och problematiskt i kontakten med mamman så får ni lättare att hitta strategier och lösningar som kan underlätta för barnet att träffa sin mamma.

    Det är viktigt att ta barnets upplevelser på allvar. Eftersom mamman ställt in mötena ibland tänker jag att barnet också kan ha "rätt" att ställa in mötena ibland, om barnet mår uppenbart riktigt dåligt och uttrycker att hen inte vill träffa sin mamma.

    Men där gäller det som frisk förälder att vara uppmärksam på när du ska peppa och motivera ditt barn att träffa mamman och när du ska lyssna på att barnet uttrycker att det inte orkar. Det är en balansgång.

    Jag tänker också att det är viktigt att barnet känner sig trygg med den tredje parten.

    Och att den tredje parten är medveten om hur hens inställning påverkar mötet mellan mamman och barnet. Den tredje parten behöver vara trygg i sin roll att närvara i en svår situation, samtidigt som hen ska kunna hålla sig lagom mycket i bakgrunden. Det är ett svårt uppdrag och det gäller att vara prestigelös och kunna kliva åt sidan om det känns för tungt. Så att ni hittar någon som orkar finnas där som ett neutralt stöd för barnet.

    (Ni kan också försöka ta reda på vad mamman känner att hon behöver för hjälp för att kunna finnas för sitt barn på ett bra sätt. Det är en viktig fråga, men kanske överkurs för dig. Man kan hoppas att hon har någon i sin närhet som lyssnar på henne och hjälper henne att ta tag i den frågan på ett respektfullt sätt.)

    Bara det att du ställer din fråga här visar att du tar barnets relation med sin mamma på allvar. Allt gott till dig.
    K.
    08 maj 2018 09:56

  • Jag tänker också, som ett tillägg, att det är viktigt att du kan skilja på dina egna och ditt barns upplevelser, när du lyssnar på barnet och försöker ta reda på vad som känns svårt för ditt barn i kontakten med sin mamma.

    Det är mycket viktigt att du bortser från din egen frustration och besvikelse och verkligen med öppna frågor försöker ta reda på hur kontakten är för ditt barn.

    Jag slår antagligen in öppna dörrar när jag säger detta. Förlåt mig i så fall. Men detta är oerhört viktigt.

    Våra barn behöver att vi lyssnar på dem förutsättningslöst och att vi med öppna frågor försöker höra vad som känns viktigt och vad som känns svårt för dem. Ofta sitter ihop känslomässigt med våra barn men det är viktigt att vi försöker lägga bort våra egna förutfattade meningar och verkligen lyssnar på barnen med öppna öron.

    När du får veta vad som känns jobbigt och svårt för ditt barn i kontakten med mamman så kan du lättare hjälpa ditt barn i hur ni ska lösa situationen på ett bra sätt.

    Samtidigt är det du som är vuxen, så det är också viktigt att du använder din vuxna blick och förståelse när du bedömer situationen.

    Allt gott till dig.
    K.
    09 maj 2018 09:22

  • Jag tänker också att när man under en längre tid har varit i en svår situation och i en svår relation så kan det vara viktigt att själv få någon att tala med.

    Om du förutsättningslöst ska kunna lyssna på hur ditt barn känner och tänker så behöver du själv få någon vuxen som lyssnar på det DU känner och tänker. Du behöver ta dig själv och dina egna behov på allvar.

    Om du struntar i dig själv och dina egna behov är risken större att dina känslor och tankar spiller över på barnet och överskuggar barnets egna upplevelser.

    För att vi ska kunna lyssna på våra barn och verkligen höra och se dem så behöver vi också för egen del någon vuxen som lyssnar på oss.
    K.
    09 maj 2018 09:54

  • Tack för svar.
    Barnet är rätt liten fortfarande, 4år, och har inte riktigt den mentala kapaciteten att sätta ord på sina känslor riktigt ännu, ibland gör barnet det, slänger ut sig en nedvärderande kommentar om sin mamma när barnet känner sig sviket av sin mamma, ifall hon missat hålla en tid eller inte ringt videosamtal när det varit bestämt sedan innan.

    Och min inställning till mamman är ingenting som vårat barn någonsin har fått tagit del utav, och så har jag tänkt att hålla det. Håller föräldrarollen och "ex-makerollen" isär.
    Men att försöka få mamman att inse att hon verkligen behöver bestämma sig för att antingen finnas där, eller att inte finnas där, för barnets skull är omöjligt, att det skapas onödig oro för barnet som inte ska behöva finnas där egentligen. Och att hon ska finnas där för BARNETS skull och inte finnas där för sin egen skull.

    Det är lite som att kommunicera med en vägg, allt ska ske på hennes sätt annars går det ej, och när myndigheter håller med mig om saker och ting, då är det jag som har "manipulerat" dom.
    Klas
    30 maj 2018 14:19

  • Hej igen.

    Det låter verkligen som en mycket svår och frustrerande situation. Du skriver att "Det är lite som att kommunicera med en vägg". Jag tänker då att kanske ska du inte kämpa så mycket. Mera göra din egen del istället, och inte ta på dig skulden när mamman inte gör sin del. Släppa taget lite.

    Du vill ditt barns bästa. Men vi kan inte ändra på någon annan. Vi måste inse att det inte går. Det är viktigt att försöka ha en dialog med den andra föräldern, försöka kommunicera och samarbeta. Men det verkar du redan ha försökt.

    Kanske kan du ta en paus från det, och mera inrikta dig på att bara göra din egen del så bra som möjligt? Och när mamman försöker slita tag i dig känslomässigt på olika sätt, låt det mera rinna av.

    Du verkar ha gett henne många chanser att samarbeta kring ert barn. Allting har en gräns och jag tänker att du inte behöver vara henne till lags längre? Om du sköter din del så får hon sköta sin, men att hon inte har rätt att dra tag i dig.

    Du kanske tänker att ditt barn kommer i kläm då. Att du kompromissat och kört över dig själv för barnet skull, för att allt ska fungera så bra som möjligt? Men jag tror inte att det gör så stor skillnad i negativa konsekvenser för ert barn om mamman får vara ifred med sitt sätt att hantera situationen. Låt henne vara. Låt henne hålla på, på sitt håll.

    Stå upp för ditt barn och ge det all kärlek och omsorg som du kan. Du kan bara göra din egen del. Du kan aldrig ta ansvar för någon annans del.

    Naturligtvis måste du skydda ditt barn så att barnet inte riskerar sitt liv och sin hälsa. Men i övrigt, släpp taget om den omöjliga kommunikationen med mamman.

    Om du på detta sätt skyddar dig själv lite mera så tänker jag att det också kommer bli ett värdefullt skydd för ditt barn.

    Och se till att du har någon vuxen att tala med. Det är en svår situation och du behöver att någon lyssnar på dig.
    K.
    31 maj 2018 08:57

  • Små barn förstår mer än man tror, men som begrepp är det mer som sammansatt korta grupper av länkar snarare än kedjor. Språkutvecklingen fungera likadant. Medvetenheten finns där, men de använder korta meningar och enstaka ord. För den skull förstår de ändå känslor och situationer.

    Man kan säga att förmågan att se framåt begränsas av erfarenheten bakåt. Luckorna fyller man med andras erfarenhet, fantasi eller vad man har tillgodo.

    Föreställa sig är lönlöst med de minsta barnen. Så länge de blir burna delar de samma hormonella cocktail som huden släpper ifrån sig tillsammans med vibrationerna i vår bröstkorg. Grunderna i kommunikation är tonfall, volym och dofterna vi avger.

    Lika lite som att prata på ett annat språk för att hålla barnen utanför, så är ansträngningarna bortkastade att försöka dölja oron. Viktigare är tonfall och försäkran att man har allt under kontroll.

    Man kan betona dåtid, att det är bra nu och sänka volymen som en signal att de inte behöver följa konversationen. Prata lågt triggar inte nyfikenhet innan de har kompisar, hemligheter och bevakar en grupptillhörighet.

    Principen är att vara ärlig, om det är någon man kan lita på så är det de som säger vad de tycker men ändå visar hänsyn. Välja sina tillfällen är A och O om man har någon som är labil i närheten. Man visar hänsyn till situationen, men inte nödvändigtvis personen. Vanlig klassisk artighet.

    Man kan uttrycka sina känslor, men kanske inte just nu och då. Är man gatsmart så lär man barnen att vara det. Forum att uttrycka sina känslor är något man lär sig genom att umgås.

    Barn reagerar i första hand på orättvisor, det är inte mycket man kan göra utöver att tycka om dem, sitta med dem och lyssna på dem. Barn leker för att validera sina känslor, gör dem sällskap för att bekräfta dem. Men man behöver inte diskutera allt om de inte ber om det.

    Prata med en vägg som du säger stämmer bra. Inga ansträngningar hjälper eller förändrar situationen. Men man kan fundera på hur man vill förhålla sig till situationen. Hitta ett sätt att hantera alla känslor. Man kanske kan lyfta ett helt ton, men vill man göra det?

    Jag förstår ditt dilemma, hämmar du barnet så skapar du ett behov som aldrig blir tillgodosett. Saknar man något så vill man ha det i livet. Uppmuntrar du barnet så utsätter du det för något de kanske inte klarar av. I värsta fall tror det att du övergivit det.

    Använd ditt sunda förnuft och lita på dina känslor. Som vårdnadshavare får man ta skit ibland och hoppas att barnet inte märker något. Vill man barnets bästa så är även de okej med det. De kanske växer upp i en miljö med andra värderingar och känslor, men man kan bara förhålla sig till det man tror på. Man kan inte anta att saker skall hända, inte ens som spåtant. Lev i nuet precis som barnet så ordnar det sig (kanske). Stress är jobbigt i sig så man bör hoppa över alla farhågor.

    Vad du än gör så dela inte hennes sjukdom, det är hennes fantasier, hennes värld och åsikter. När inget stämmer så byter hon ut korten, eller håller fast vid oförätter som om de var juveler. Det är en del av sjukdomen. Uppmuntrar man diskussioner i sansade perioder och lyssnar mer än man pratar så kommer hon att sakna uppmärksamheten.

    Alla negativa beteenden bör svaras med gäspningar (nu är du så där tråkig igen). Tänka på försvarsstrategier är lönlöst om de anser sig sitta i borgen och vara under belägring. Det finns i princip inget som får dem att ge sig. Prata med henne när hon gör sina utflykter i verkligheten.

    Lite påminner sjukdom om att prata med en alkoholist. De låter som trasiga grammofonskivor, säger man ifrån blir de aggressiva och det är ingen ände på hur många gånger de kan säga samma sak utan att märka hur repetitiva de är. Man får gradvis dra sig ur situationen.

    Hatar gör man när man har bestämt sig, man måste klippa av de känslomässiga banden. Man bör inte se det personligt åt något av hållen. Det är tråkigt om eller när det händer, men man kan inte ventilera dåliga känslor. Det är bättre att öppna ett fönster än att cirkulera den unkna luften.

    Viktigaste för barn är balansen, att man sätter dem först, men samtidigt lär dem att obehag finns i alla miljöer. Man varken behöver eller ska utsätta sig för faror, men den som inte vågar något vinner inget. Så det är viktigare att lära dem när man skall gå än att undvika hinder. Så länge de vet att de slipper om de inte vill, kan eller törs, så utsätter de inte sig för något på grund av känslor eller tvång.

    Barn lär sig tidigt att säga vad man vill höra, så det är aldrig för tidigt att visa att man tål sanningen. Värst är hysteri för att man öppnar munnen, så man skonar andras känslor. De vuxnas alltså, barn är mer direkta och reagerar på vad de har framför sig, inte vad de tror skall hända om ett beräknat antal sekunder. Så fort man lärt sig vad som kommer sen så är barndomen över.
    Frans
    01 jun 2018 04:56

  • Ja.. sist vi var på samarbetssamtal så hos familjerätten så varade det i max 10 minuter, sen gormade, skrek och svor hon, och stormade till sist ut därifrån.

    Barnet har idag en styvmor som är ofantligt bra och en väldigt bra förebild åt barnet. Och hon är den som jag vänder mig till för att prata med, men det kan även kännas rätt genant eller vad man ska säga, att prata om barnets mamma och allt som hör där till, hon har sagt att hon inte har något emot det men känns fortfarande lite "off" så att säga, men det är nog mina hjärnspöken bara.

    Barnets mamma har jag gett upp för länge sedan, samma cyklar hela tiden, och jag kan inte se någon ljusning, är endast för barnets skull jag försökt, men orkar inte det längre, så det får bli som dey blir, väljer att lägga fokus på annat som är viktigare istället.

    Är väldigt tacksam för alla svar, tack!
    Klas
    11 jun 2018 08:48

  • Hej igen!

    Det kan också vara bra att prata med någon utomstående. Familjerådgivningen t.ex. kan man gå själv till och samtala. Man behöver inte komma som par. Eller till en kurator eller psykoterapeut. Eller till en diakon eller präst.

    Familjerådgivningen har en sträng sekretess och för inga journaler. En präst har absolut tystnadsplikt och för heller inga journaler. Och en diakon för inte heller journaler och har tystnadsplikt, men kan bryta sekretessen i vissa fall.

    En kurator, psykoterapeut eller psykolog har journalplikt och ungefär samma tystnadsplikt som en diakon. Alltså att de kan bryta sekretessen om du själv vill det, eller om de bedömer att ett barn riskerar att fara illa, då måste de anmäla detta till socialtjänsten. I övrigt får det inte bryta sekretessen. Och journalerna är sekretessbelagda så att ingen utomstående har rätt att läsa.

    Så vill man samtala i lugn och ro och veta helt säkert att det man säger stannar i rummet så tror jag familjerådgivningen eller en bra präst kan vara ett gott stöd.

    Men det handlar alltid om att man själv måste känna efter om det känns bra. Lita alltid på vad du känner när du söker upp en professionell samtalspartner.

    De här yrkeskategorierna har också ganska olika utbildning, så det är bra att vara tydlig med vad du vill ha för stöd, och inledningsvis fråga om personen har erfarenhet av den typen av samtal.

    Men även om en person har en viss utbildning så har alla människor olika erfarenheter och olika sätt att utföra sitt arbete. Ingen professionell samtalspartner är den andra lik, lika lite som lärare t.ex. Vi kommer väl alla ihåg att vi tyckte om vissa lärare men inte andra som vi hade i skolan. Varje person är olika helt enkelt, och det gäller att hitta en person som just du kan känna förtroende för.

    Tveka inte att söka stöd av en utomstående. Det kan vara en verkligt bra hjälp.
    K.
    12 jun 2018 08:39

  • Det här med tystnadsplikt, sekretess och anmälningsplikt är inte helt lätt att redogöra för.

    Här kan man läsa om vad som gäller i familjerådgivning: https://www.1177.se/Tema/Sex-och-relationer/Soka-hjalp/Problem-i-relationen/

    Och här kan du läsa om präster och diakoner i Svenska kyrkan: https://www.svenskakyrkan.se/tystnadsplikt


    Reglerna och lagarna är inte alltid lätta att förstå detaljerna i för oss vanliga dödliga, så det enklaste är att fråga personen vilken praxis som gäller för sammanhanget och just era samtal.

    Du har alltid rätt att få veta. Tveka inte att fråga efter det du behöver och vill veta.
    K.
    12 jun 2018 09:12

  • Min mamma är bipolär och något man aldrig vänjer sig vid är humörsvängningarna. Men tiden som man känner sig illa berörd blir allt kortare. Känslor rår man inte för och man borde vara mer avslappnad eftersom man vet att rektionerna är naturliga. Fast om folk är öppna kanske det blir lättare i framtiden. Skam är bara en ytterligare börda man helst vill slippa.

    Barn som har trasiga föräldrar brukar sätta ihop en hel person av delarna de har i omgivningen. Personligen har jag haft styvmammor och vänner till familjen som har fungerat som ställföreträdare. På ett sätt kan det vara bra att använda ideal eftersom man plockar ut de bästa bitarna. Den negativa sidan är att det inte finns någon kvar hela livet (man tröttnar). Men den situationen delar man med många andra så det känns inte så farligt egentligen. Självklart tycker man om närstående som de är oavsett relation, "drömmamman" fyller bara en symbolisk funktion.

    Viktigast tror jag är att man känner sina rötter oavsett hur det ser ut i praktiken. Så länge man vet vem man är så är det lättare att vara en hel människa.

    Den oron du känner är helt normal, men du upplever den tidigare än genomsnittsföräldern. Vanligtvis blir man tveksam och villrådig lagom till barnens skolstart. Det är för att man inte skall upprepa samma misstag man själv utsattes för. Man blir extremt kritisk inför sitt eget föräldraskap och vänder på varje beslut man tar. Det är lika mycket en åldersfråga, som en normal kris vi alla känner av. Du upplever den extra tydligt eftersom du bär ansvaret ensam, eller känner så för att du inte litar på barnets mamma.

    Jag letade upp informationen tidigt eftersom jag såg mig själv som förälder till mina småsyskon. Det är lite avigt att hamna i en situation man inte är programmerad att klara av. Vare sig man är ung, outbildad eller hamnar i en situation som saknar handböcker. Man får hanka sig fram dag för dag.

    Jag menar, det är svårt nog att skriva om det för att det river upp känslor. Så omgivningen borde vara mer öppen och förstående. Men som vanligt får man leta tills man hittar svar. Jag tror att du kommer att lyckas baserat på dina frågor.

    Det är mycket som verkar bra, som att det finns förebilder, trygghet och omsorg. Jag var en arg liten kille när jag var barn, men humöret balanseras upp när man lär sig prata och diskutera med andra barn och vuxna. Det är naturligt att vara frustrerad i en situation man inte förstår eller orkar hantera.

    Jag identifierar mig med barnet (men det var inte igår) så jag hoppas jag kommer ihåg det rätt. Dessutom fungerar alla familjer annorlunda. Det är väldigt vanskligt att ge råd eftersom man projicerar sin känslor på andra, men det är alltid bra att jämföra så att man har någon form av måttstock.
    Frans
    12 jun 2018 09:20

  • Tack för alla svar igen!
    Väntar idag på beslut från domstolen som kommer inom dom närmsta dagarna, eftersom att jag vill att barnet skall ha en person extra närvarande vid umgänge just för att se till så att allt går som det ska, så det inte blir några utbrott, hamna i någon psykos osv osv, personligen så anser jag att det vore bäst för barnet att få "några bra minnen" än "många dåliga med få bra minnen" av sin mamma, till viss mån skulle jag väl vilja att dom inte träffades alls, men det känns nog lite väl drastiskt, men för att det skall vara tryggt så måste en tredje person vara närvarande.

    Barnet får även träffa sin mammas släktingar, oftast jag som flänger runt då till alla olika personer, så att barnet även skall få något sorts band och anknytning till dom.

    Funderar på ifall om man skall ta kontakt med någon terapeut eller liknande som kanske kan lite om detta så man kan ventilera sig lite, och så att barnet även får svar på saker och ting. Har däremot inget förtroende för "familjerätten"/socialen, då dessa verkar tänka mer på mammans "bästa" än barnets bästa tyvärr, så dom måste jag tyvärr utesluta ifall om jag och barnet skall ta oss iväg och prata med någon.

    Och den oron som finns främst är att barnet skall ta skada psykiskt, och eventuellt börja med diverse "självmedicinering" när barnet blir tillräckligt stor... man hoppas ju att det i rätten skall gå så som jag anser vara bäst för barnet, men man har tyvärr hört konstigare saker hända, om ett par dagar får man veta exakt hur det ser ut, och rättsliga saker lär mamman förmodligen fortsätta med så länge som barnet är omyndigt skulle jag gissa på, är man arbetslös och inte har något annat att göra om dagarna än att vara påverkad av diverse mediciner och alkohol så har man all tid i världen att syssla med sådant..
    Klas
    18 jun 2018 10:13

  • Jag håller med dig om att det är bättre med några få men bra minnen än att ha många dåliga att se tillbaka på. Dessutom påverkas man i sina beslut framöver. Att sitta som mig och inte våga säga något på Facebook för att någon kan vända det emot mig är inget liv egentligen.

    Nu vet jag inte vilken typ hon har, men bipolaritet är långt ifrån statisk. Även de mildare formerna kan vända om de får fel medicinering. Sen är det vanligt att de går över i nya faser baserat på ålder och händelser som påverkar deras vardag.

    Jag vet inte om psykoser fungerar som en ny början på nästa fas eller om den indirekt påverkar deras känsloliv så en ny fas kan påbörjas. Väldigt svårt att sia om eftersom man inte har utbildning eller jämförelser från andra som studerar beteendet lika noggrant.

    Enklast är nog att läsa på lite, jag rekommenderar psykologiguiden som har ett utmärkt lexikon och Wikipedia (med underlänkar) för att komma vidare. Du måste nog ha lite tyngd bakom dina farhågor. Domstolar ser annorlunda på dina bekymmer och litar till tidigare fall. Vilket går emot hela iden om blind rättvisa och likhet inför lagen. De traditionella könsrollerna lever kvar i rättssystemet.

    Samma med socialen som är en typiskt kvinnlig arbetsplats, vilket självklart påverkar deras beslutsfattande. Var och en står sig själv närmast och barn har sällan eller aldrig någon talan. De som har sin egen barndom i färskt minne blir ofta utfrysta. De som bryr sig som om barnet och inte bryr sig om traditionella värderingar blir ofta ifrågasatta.

    Jag tror inte de är onda, men har säkerligen valt jobbet på grund av problematik i äktenskapet (min tur att generalisera), så de har vanligtvis en negativ syn på män och familjeansvar. Men man kan ha supertur också och få en bra och rättvis handläggare. Det är tråkigt att de handlägger så många ärenden med missbruksproblematik eftersom det automatiskt ger mammorna en fördel.

    Miljöproblematiken är det man skall och bör påverka. Genetiken tvättar ur sig självt med rekordfart, man kan säga att den halveras varje generation men i praktiken går det snabbare. Det är främst olika syndrom som är ärftliga på det sättet (ligger i en annan del av arvsmassan).

    Man kan göra massor för att påverka barnets välbefinnande. Finns inga aggressiva eller hysteriska tendenser så öppnar man sig. Möts man av oförstånd så går man till nästa. Man blir en ”doer” om man får stöd för sina känslor. Bråk placerar barnet i var sin ända i ett autistiskt spektra. Man blir antingen väldigt sluten eller mycket utåtagerande. Vissa barn lyckas bli båda ytterligheterna.
    På Rädda Barnen finns mycket information till föräldrar, även i rättsliga frågor. ”5 sätt att lugna ditt barn efter en jobbig händelse” talar om olika strategier för att lugna barnet som även fungerar vid mindre jobbiga tillfällen. Om man laddar ned broschyren ”När något har hänt” så är man bättre förberedd. Rent praktiskt är det samma bemötande vid stora och små händelser.

    https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/foralder/

    Jag tycker du tänker helt rätt, men är lite för långt fram i händelsekedjan. Spar energi genom att ta ett steg i taget. Man förbereder sig bäst med kunskap. Att tänka igenom vad man skall säga i förväg är en riktig energibov eftersom samtalet ofta tar en helt annan inriktning. Vanan att tänka först kommer från nära bekanta som är mer förutsägbara.

    Lär barnet din egen historia och håll kontakten med kusiner och annat. Men känn inga samvetskval för att du väljer vilka barnet skall träffa. Vissa har svårt att se sjuka människor som sjuka och försvårar när man vill vara diplomatisk. Läs så mycket du orkar om medberoende, exempelvis olika strategier anhöriga tar för att skydda den som är avvikande.

    I visst mått är de sjuka också, det orsakar en hel del sorg som man måste acceptera. Men om de har gjort ett val så kan du göra det också. De har ingen ensamrätt att bestämma vem som är tokig eller avvikande. Världen är precis densamma oavsett deras åsikter (det förändrar inget).

    Barn med familjeproblematik sätter stort värde i saker med affektionsvärde och minnen. Spara foton och filmer. Lägg undan sånt de favoriserar när de tröttnat på att ha det framme. Men lek inte samlare åt dem. En liten kartong då och då och backup av foton på en extra hårddisk räcker.

    Anledningen är att bipolära och även andra med kontrollbehov använder affektionsvärdet för att styra barnen. Det är deras version som gäller, så de tar över allt som kan bidra till konflikter. Min mamma samlar saker som troféer, lite obehagligt, men lätt att reparera som anhörig. Man stjäl helt enkelt tillbaka sakerna och har dubbletter på av foton och filmer på en molntjänst.

    Som du vet har foton och saker inget värde, men de hjälper att bekräfta det man känner, minns och associerar med hjälp av föremål. Dofter, smaker och annat bidrar också. Glassen smakar aldrig så gott som i barndomen, men minnena gör det :)

    Gå gärna på terapi om du vill det, som du sa kan det hjälpa dig att vara förberedd för barnet. Prata med din flickvän eller andra kvinnor som syster, mamma eller motsvarande för att få höra dig själv och ventilera dig. Ibland är det lika mycket hjälp att få medhåll eller att ha någon som lyssnar som att aktivt söka svar på problemen.

    Kvinnor gör det jämt och det tycks fungera bra. Men det kan vara lite trögt att rekrytera en vän som ”tjejkompis”. Låter lite sexistisk, men jag har växt upp i en kvinnlig miljö och har lika stort behov av sällskap som dem när jag har det jobbigt. Men traditionellt söker man sig andra vägar, som terapi och stödgrupper som fyller samma funktion.
    Frans
    19 jun 2018 09:50

  • Hej!

    Tack för dina tankar, och det du berättar. Jag tänker att familjerätten och familjerådgivningen inte riktigt är samma sak. Är inte de separerade verksamheter? Det finns i alla fall privata familjerådgivningar, som t.ex. Svenska kyrkans familjerådgivning.

    Men jag tror att du har helt rätt i att det fortfarande är så på många ställen att man är partisk till förmån för modern. Det är nog ett strukturellt problem, som man börjar bli lite mera medveten om idag. Men det tar tid för verksamheterna att förändra sig och bli mera jämställda, så att alla parter blir sedda och lyssnade till på ett bra sätt.

    Lita på det du känner. Det är viktigt att du vänder dig till någon som du kan känna förtroende för. Och ge inte upp om du inte hittar rätt på en gång. Ofta behöver man träffa två, tre stycken innan man känner att man hittat rätt.

    Det du skriver om arbetslöshet och att vara påverkad av mediciner och alkohol är en djup tragik. Du sätter fingret på något som jag tror att många kan känna igen sig i. Jag tycker att det visar att någonting inom den psykiatriska vården och hur vi förstår och ser på psykisk sjukdom och ohälsa behöver förändras.

    Man skulle behöva gå till botten mycket mera med vilka faktorer som påverkar den sjuka personen i hens sjukdom. Hur kan man bäst vara ett stöd för den som är sjuk? Man borde lyssna mera djupgående på "patienten" och ta personen på allvar.

    Det tar tid för en människa att öppna sig och våga säga vad den känner, tänker, vill och hur den mår. Dels tar det tid att våga känna tillit till den man ska berätta för, dels tar det tid att överhuvudtaget känna efter och själv förstå vad man skulle behöva hjälp med. Det är så lätt att någon springer före och säger: "Det här verkar stämma, du behöver säkert den här hjälpen" istället för att vänta in och ställa fördjupade frågor så att personen själv kan hitta fram till sina egna svar. För detta behövs kontinuitet. Att den eller de som ska vara en professionell hjälp finns kvar och inte byts ut hela tiden.

    Man behöver också titta på sina privata relationer. Vilka relationer stjäl energi från "patienten" och påverkar personen negativt? Det kan vara mycket känsligt att våga känna efter, eftersom det ofta har med familjerelationer och makt att göra.

    En person som dricker, äter mediciner och är arbetslös kan säkert känna sig väldigt maktlös i sin egen situation. Och personen behöver professionellt stöd att återta makten över sitt eget liv. Sitt eget liv, inte andras liv som det lätt kan bli att man börjar dra i när man känner sig maktlös i sin egen situation.

    Ja, det är verkligen inte lätt. Varken att vara patient eller anhörig. Det är en mycket svår situation för alla parter.

    Du gör det bra som kämpar på på ditt håll, och vågar sätta dina egna gränser. Det är jätteviktigt att lyssna på din egen ork och att du får stöd av någon utomstående som tar dig på allvar. På det sättet blir du också ett bättre stöd för ditt barn.


    Jag önskar dig en så bra sommar som möjligt.
    K.
    19 jun 2018 10:39

  • Hej igen, jag har ett råd till dig, som jag tror att du kanske redan vet. När du blir indragen i olika rättsliga processer och samtal med olika myndigheter angående ert barn försökt då att alltid prata i jag-form:

    Min upplevelse är... Så här blir det för mig när... Jag behöver... etc.

    Då har du större möjlighet att bli tagen på allvar av de professionella som ska besluta i olika frågor.

    Det är lätt hänt när man känner sig frustrerad och ifrågasatt att man börjar prata om hur man anser att den andra personen beter sig och är. Men det kan man ifrågasätta.

    Det man däremot aldrig kan ifrågasätta är om du lugnt och tydligt berättar att så här blir det för mig, så här känner jag, så här uppfattar jag situationen. Så här vill jag stödja vårt barn, och det här är min upplevelse av vad vårt barn behöver.

    Jag tror att det blir samtal där du lättare kan få förståelse och bli lyssnad till.


    Allt gott!
    K.
    19 jun 2018 12:04

  • Hej ännu igen,

    Det är en balansgång detta vilket språk vi ska använda. Kanske är det ibland bättre att prata om "min bedömning är" istället för "min upplevelse är". Det låter mera säkert, kan skapa en trygghet i budskapet.

    Det viktiga är just att tala i jag-form, att det är DIN bedömning, du anser, du uppfattar, men även att kunna exemplifiera vad du grundar bedömningen på.

    Berätta på ett neutralt och lugnt sätt om dina iakttagelser du gjort och vilka slutsatser du dragit av dem, när det gäller ert barn.

    Sedan är det förstås de professionella som ska dra sina slutsatser och bestämma, utifrån de olika källor som de samlat in.


    Önskar dig och er alla en bra sommar!
    K.
    19 jun 2018 12:57

  • Jag tänker vidare på det jag skrev förut:

    "En person som dricker, äter mediciner och är arbetslös kan säkert känna sig väldigt maktlös i sin egen situation. Och personen behöver professionellt stöd att återta makten över sitt eget liv. Sitt eget liv, inte andras liv som det lätt kan bli att man börjar dra i när man känner sig maktlös i sin egen situation."

    Bara detta att vara i händerna på arbetsförmedling, försäkringskassa och sjukvård är väldigt svårt, och man kan känna sig - och vara - väldigt maktlös om man inte möts av en lyhörd handläggare som vill och har tid att lyssna. Man blir mycket mera maktlös när man tvingas ha kontakt med dessa organisationer. De har makt att bestämma över ens ekonomi och vad man måste göra för att bli beviljad pengar. Och vad man måste passa in i för att bli beviljad olika typer av stöd eller vård.

    Det behövs en mycket bättre dialog mellan "klienten" och handläggaren. Det behövs att handläggaren har tillräckligt med tid till sitt förfogande och att det finns tillräckliga resurser och inte en massa sparkrav som påverkar handläggarens bedömning av personen.

    Eftersom det ser ut så här i samhället idag så tror jag att det är bra om man försöker hitta en annan person som kan stödja en och lyssna mera förutsättningslöst. Det kan vara en vän eller kanske en fristående kurator, psykoterapeut, diakon eller präst. De är inte myndighetsutövare och har därför lättare att lyssna på personen, tänker jag. De kan vara ett stöd och ett bollplank, så att personen får hjälp att ta tag i sitt liv på ett bra sätt, ett sätt som personen själv orkar, och ta sig själv och sin situation på allvar.


    Men som anhörig måste man sätta sina egna gränser. Det är inte din uppgift att hjälpa ditt barns mamma med detta. Det måste hon ta mod till sig och själv känna att hon vill. Du behöver ta hand om dig. Lyssna på vad du behöver, orkar och vill. Du har bara ansvar för dig och ditt barn. Inte för mamman.
    K.
    20 jun 2018 15:30

  • Har nu fått beslutet från tingsrätten som dömmer till min fördel när det gäller hur umgänget skall se ut, så det var väldigt glädjande. Dock ej slutet, socialen ska göra en "vårdnads-, boende- & umgängesutredning", fast är egentligen inte allt för orolig inför detta heller.. den enda oron som finns där är att mamman skulle kunna "spela" tillräckligt ... vad skall man kalla det ... normal i brist på bättre ordval, så dom lämnar in förslag om att barnet skulle kunna vistas ensam med mamman vid umgänge. Men det får man se när dom väl lämnat in det om 4-6 månader. Vet att dom kommer höra av sig till barnets förskola, och dom vet vilken markant skillnad det blev på barnet sedan jag vart "heltidspappa", så allt borde gå korrekt till därifrån hur som helst.
    Sedan så har jag hittat en forskningsstudie om "nära anhörig(barn) till förälder med bipolärsjukdom" (nått i den stilen) från Göteborgs universitet som jag även tänkte visa för socialarbetarna när det väl är dags för samtal, för med största sannolikhet så har som nog aldrig läst detta. Tycker den var rätt så bra på att förklara det hela ur ett vuxet barns perspektiv (hur det påverkat deras skolgång, tonår och även vuxna liv), vilket hyser stor oro för mig att barnet i framtiden skulle få svårt att ha relationer i vuxen ålder. Sen hoppas att det inte förekommer "omvänd sexism" ifrån socialens sida enbart för att man är en man, utan att dom ser sakligt och opartiskt på det hela, med barnets fokus i åtanke och inte normer och mammans bästa.

    Till K.: ska ha det i åtanke att tala om vad jag anser i "bestämd jag-form".
    Har även på mitt jobb en person som tidigare arbetat inom sjukvården (psyk) som varit till stort stöd för mig, lugnat ens oro och son alltid trott att det kommer gå bra(rättsligt), som gärna lyssnar när man talar om detta, väldigt skönt.
    Och tack detsamma!

    Till Frans: ja, brukar tala mer med mina systrar eller min mamma när det kommer till känslomässiga saker, känns personligen bättre.
    Ska ta och kika på deras sida när jag har tillgång till dator igen, tack för tipset!

    Ljuset i tunneln blir ljusare för var dag känns det som, ibland får man större oro, främst när man ska lägga sig och tankarna spinner som mest, men för det mesta, tre steg framåt och ett steg bak, tillslut kanske det bara går framåt! :-)

    Men nu kan man hur som helst andas ut i 4-6 månader innan man behöver fundera på det rättsliga igen, skall bli väldigt skönt!!

    Tack för stöd, tips och svar, är evigt tacksam.
    Klas
    20 jun 2018 23:10

  • Jag hoppas och tror att socialen ändrat sina rutiner sen jag själv var liten. Då gav de barnen lite trasiga leksaker och satt på en stol och glodde på en i ögonvrån.

    Djur på zoo metodiken (kliniska analyser) har varit väldigt kritiserat eftersom det är så svårt att vara naturlig i främmande miljöer och när man är liten känns hela situationen egendomlig.

    Som du säger finns det andra ”mätmetoder” som speglar barnet utveckling och välbefinnande. Det finns alltid någon att fråga och barnen pratar gärna om vardagsproblem.

    Man börjar tidigt täcka upp för en sjuk förälders tillkortakommande genom att förklara och ursäkta deras beteende. Ett bra exempel är mitt skolmognadstest.

    Mamma pratade oavbrutet i en halvtimme och när terapeuten var ensam med mig så ursäktade jag min mammas förklaringar att jag var efterbliven med att tala om att hennes morfar sagt samma sak om henne och att hon gör samma sak mot oss nu när hon blivit ”vuxen”.

    Det slutade med att hon rev sönder sina anteckningar och slängde dem i papperskorgen så att min mamma kunde se det och välkomnade mig att börja skolan till hösten.

    Jag har inga negativa minnen från socialen bortsett metodiken, man kan faktiskt fråga anhöriga först och bara träffa barnen för att få det man hört bekräftat med egna ögon.

    Det enda negativa är att det är enormt tråkigt att följa med och den enda behållningen var Barna Hedenhös böckerna och att man fick vila benen (man blir fort trött när man är liten). Lite saft och en kaka hade varit perfekt, alla barn gillar mellis.

    Jag har som sagt inte blivit skadad av socialen och deras undersökningar, man jag önskar att sekretessen inte var så vinklad. Jag kan exempelvis inte få ut mina egna journaler.

    En ”socialtant” sa upp sig när hon inte fick hjälpa mig och en ville göra en polisanmälan, men jag bodde kvar tills socialen inte orkade skjutsa hem mig efter jag hade rymt till pappa.

    Idag har de helt andra rutiner, mindre byråkrati och barnkonventionen blev en lag nyligen. Så jag tror inte du behöver oroa dig. Som sagt var det inte personalen som skrev reglerna och ingen gillade att följa besluten.

    Folk som inte törs säga ifrån eller inte kan påverka finns på alla myndigheter. Vissa kör på i gamla hjulspår och borde gått i pension för länge sen, vissa är omogna, men de speglar bara det övriga samhället. Det är därför man har rätt att överklaga besluten.

    Din oro handlar mycket om dagens facit, sådant som baseras på mina upplevelser och närliggande generationer. Men jag tror att möjligheten att kommunicera med vem man vill över hela världen verkligen har öppnat upp folks ögon.

    Att man i princip handlar under översyn av hela världens medborgare gör att utvecklingen går fortare idag än någonsin tidigare. Dåligt beteende blir snabbt viralt och en samhällsfråga som ingen kan negligera. Jag hade hellre varit barn idag även om de målar fan på väggen i media.

    Skönt att du kan unna dig lite vila, tänkte passa på att önska glad midsommar!

    Självklart kan tankarna ta över i stressade situationer. Mitt tips är att förlänga kvällen och varva ned i lugn och ro. Det brukar hjälpa. Man går ofta direkt från teven till sängen och då är man på tok för uppvarvad.

    Slog en sökning på Universitet som forskar i ämnet och det fanns massor av läsning. Det känsliga barnet är en blogg om anhörigproblematik som kanske också har en del av svaren. Ted Talks som också finns på youtube brukar ha bra föreläsningar med svensk undertext.

    Föreläsaren nedan tar upp problemen du oroar dig för som framtida konsekvenser av oavsiktliga trauman man utsätts för när inga andra lyssnar (hälsoproblem och sociala aspekter). Jag tittar ofta på föreläsningar för att få namn och referenser till deras källor.

    How childhood trauma affects health across a lifetime av Nadine Burke Harris.
    Frans
    21 jun 2018 10:02

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.