Linda: vi har precis tvingat vår mamma till akut psykmottagning. All handling och beteende som jag läst om här stämmer in på henne. Dock är det än så länge gissningar, vi väntar på diagnos. Hon har dolt det väl för alla runtomkring: men närmaste familjen har fått ta massor av smällar.Om jag tänker tillbaka: så har detta pågått säkert hela mitt liv. Problemet är att det funnits bra perioder: men också skrik, aggression, depression och gråt. Att min far hållit ut är ett under: men nu orkar han inte. Som vanligt ska det som sker i familjen stanna och inte pratas om utanför: så inte ryktet skadas. Nu blev det jag och mina syskon som fick ta detta: lokalisera henne med hitta min iPhone, hon skulle resa utomlands när alla värdena är katastrofala, köpmani, drastiska livsbeslut har tagits osv. Enligt mig hon är just nu i svart hål: dock emellanåt korrekt, påhittig: ringer media, vänner och intalar dom att vi placerat henne mot hennes vilja: på psyket. Hon skrev in sig frivilligt. Vår resa har nu börjat: antingen kommer specialisterna se att hon behöver hjälp eller släppa henne. Och jag hoppas i vårt fall just nu att vi inte har gjort fel: för isåfall är vi de som agerat egenmäktigt och skapat kaoset. Då får vi det tufft med pappa oxå! Vi ser allt det som beskriver tydligt mano-depressivt eller bipolärt:frågan är om de som just nu ser henne ser samma sak. Vi vet att hon just nu är otrevlig, lättirriterad på övriga patienterna, tar inte medicin och verkar inte samarbeta. Dock sover hon, men vaknar tidigt. Tilläggas ska också göras att hon väntar på en stor operation av sin höft: och allt detta kan utlöst en livskris. De vi upplever nu är en chock för oss, släkt och vänner. Största chocken är hur väl hon dolt detta för omvärlden. Vi själva är just nu chockade över att vi inte känner vår mamma. Spontant känner jag att detta kommer röra om våra liv totalt. Vi kommer behöva stöd som anhöriga. Finns många frågor men få svar. Vi borde agerat tidigare!
Annica
02 okt 2016 19:58