Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

bipolär mamma

Skriv svar

Till forum

  • Hej. Min mamma har diagnosen bipolär. I flera årstid har jag fått tagit hand om min lillasyster. Fått vuxit upp fortare se vardagen på ett annat sätt. Att se sin mamma så nedstämd arg och ledsen. Se henne alldeles upprymd pratglad och kreativ. Har gjort mig mörkrädd. Hur hennes humör skiftar. Att aldrig veta hur man ska beete sig mot henne för att undvika konflikter. Min mamma har även en tändens att kunna häva ur sig saker som kanske inte är särskilt snälla. Det har även hänt att hon blivit så arg att hon skadat mig. Inte så de blivit sår på utsidan. Men här inne. Saker som spökar i mig och får mig att vakna på nätterna alldeles skakig.

    Just nu går min mamma fått medicin. Hennes utbrott har blivit färre och inte lika stora. Men istället har hon blivit väldigt trött. Dagarna i ända sover hon. Jag får då ta hand om min lillasyster. Att inte kunna ha mamma vid min sida är jobbigt. Inte få de stod jag behöver. Vi har alltid vart nära men de känns som vi glider i från varandra. Jag vågar inte öppna mig. Jag stänger bara in mig mer och mer. Gömmer mig bakom min fassad. Jag försvinner bara längre in i tankar. Vad ska jag göra?
    ronja
    15 jul 2015 11:16

  • Hej! Det är länge sedan du skrev detta. Jag känner igen mig mycket, har en mamma med exakt samma beteende, men utan diagnos. Jag vet inte hur gamma du är nu? Jag är vuxen och har hunnit bearbeta min tonårsperiod. Till skillnad från dig var jag lillasystern, min mammas problem blev stora när jag var femton. Då hade min syster flyttat hemifrån. Jag reagerade genom att inte ta plats, dölja mina känslor, inte be om hjälp eller berätta om problem. Det gick inte, jag visste inte vilken reaktion jag skulle få. Mammas känslor var alltid starkast och jag tänkte mest på hur jag skulle hantera henne. Jag var en duktig flicka, ingen förstod att jag behövde hjälp. Inte heller jag. Konsekvensen för mig har blivit att jag som vuxen inte heller vet hur jag ska be om hjälp eller visa mig svag. Jag litar inte på att andra ska acceptera mina känslor. Det ger problem i nära relationer. Jag har gått terapi och kommit loss ur detta, ber numera om hjälp och ringer en vän när jag gråter, är rädd eller varit med om något. Jag tycker du ska berätta för någon vuxen du litar på att du behöver få uppmärksamhet och omsorg. En bra person som har tid kan betyda mycket. Det är viktigt att inte försvinna in i fasaden.
    Lycka till!
    Linda
    23 sep 2016 11:06

  • Linda: vi har precis tvingat vår mamma till akut psykmottagning. All handling och beteende som jag läst om här stämmer in på henne. Dock är det än så länge gissningar, vi väntar på diagnos. Hon har dolt det väl för alla runtomkring: men närmaste familjen har fått ta massor av smällar.Om jag tänker tillbaka: så har detta pågått säkert hela mitt liv. Problemet är att det funnits bra perioder: men också skrik, aggression, depression och gråt. Att min far hållit ut är ett under: men nu orkar han inte. Som vanligt ska det som sker i familjen stanna och inte pratas om utanför: så inte ryktet skadas. Nu blev det jag och mina syskon som fick ta detta: lokalisera henne med hitta min iPhone, hon skulle resa utomlands när alla värdena är katastrofala, köpmani, drastiska livsbeslut har tagits osv. Enligt mig hon är just nu i svart hål: dock emellanåt korrekt, påhittig: ringer media, vänner och intalar dom att vi placerat henne mot hennes vilja: på psyket. Hon skrev in sig frivilligt. Vår resa har nu börjat: antingen kommer specialisterna se att hon behöver hjälp eller släppa henne. Och jag hoppas i vårt fall just nu att vi inte har gjort fel: för isåfall är vi de som agerat egenmäktigt och skapat kaoset. Då får vi det tufft med pappa oxå! Vi ser allt det som beskriver tydligt mano-depressivt eller bipolärt:frågan är om de som just nu ser henne ser samma sak. Vi vet att hon just nu är otrevlig, lättirriterad på övriga patienterna, tar inte medicin och verkar inte samarbeta. Dock sover hon, men vaknar tidigt. Tilläggas ska också göras att hon väntar på en stor operation av sin höft: och allt detta kan utlöst en livskris. De vi upplever nu är en chock för oss, släkt och vänner. Största chocken är hur väl hon dolt detta för omvärlden. Vi själva är just nu chockade över att vi inte känner vår mamma. Spontant känner jag att detta kommer röra om våra liv totalt. Vi kommer behöva stöd som anhöriga. Finns många frågor men få svar. Vi borde agerat tidigare!
    Annica
    02 okt 2016 19:58

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.