Hej, jag har suttit och läst igenom vad folk har skrivit här. De är skönt att veta att man inte är ensam.
Jag är en tjej som är 15 år och har en mamma som är manodepressiv. Min mamma fick den diagnosen långt innan jag blev född. Min mormor hade det med. Min mamma blev sjuk första gången när hon var liten. Hon tycker inte om att prata om hennes sjukdom när hon väl är frisk så det är ingen i familjen som riktigt vet så mycket om den gången, hon har bara nämnt det när hon var sjuk. Sedan när hon var 16 år slog det ut en gång till och den gången blev hon inlagd på bup. Efter den gången så var hon frisk väldigt länge.
När jag var 6 år blev hon sjuk igen. Tillslut blev hon tvångsinlagd på psyk. Jag minns när polisen kom och hämtade henne, hon skrek åt mig och mina syskon (som var 10 och 12 år) att hjälpa henne, att dom inte fick ta henne, herregud jag var endast 6 år och även fast min pappa försökte förklara så är det omöjligt att ens försöka få en 6 åring att förstå en sån sak. Jag kände att jag svek min mamma eftersom jag inte kunde hjälpa henne. Ett år senare blev hon sjuk och tvångsinlagd igen, vi va då tvungen att gå igenom samma sak igen. Jag kan dock bara minnas första gången för jag har lagt ihop allt till en och samma gång men det var väl säkert bara mitt sätt att bearbeta alltihopa? Efter det så var hon inte sjuk på väldigt länge. Hon är en jätte snäll och positiv människa och det är svårt och tänka sig henne sjuk när hon är frisk.
När jag var 12 år så blir hon sjuk igen. Den gången blev det mer utdraget, hon var hemma och yrade på en längre tid. Jag vågade inte ta hem kompisar, ville inte berätta för någon. Jag var i en väldigt känslig ålder för jag kände att mina kompisar inte alls var mogen nog att förstå. Hon blir tillslut tvångsinlagd igen med polisen och hela köret. Jag fick skuldkänslor att jag inte var där och kunde hjälpa henne, hon måste känt sig så ensam men samtidigt var det väldigt skönt att inte behöva se det med egna ögon igen. Den gången fick hon för sig att sluta med sin medicin för hon påstod att hon blev tjock av den. Dom bytte medicin till en annan, inte alls lika effektiv men det fick duga. Jag var där varenda dag tillsammans med min pappa till skillnad från mina syskon som var där några gånger per vecka. Jag känner alltid att jag har en skyldighet att åka dit hela tiden och när jag var är där fick jag knappt åka hem. Att höra ens mamma säga: ”om du åker älskar du mig inte” tar obeskrivligt hårt på en men jag var tvungen att åka. Där en gång känner jag att jag sviker henne. Hon var inlagd i ungefär 3 veckor. Den gången kunde jag förstå sjukdomen på ett annat sätt och var väldigt nyfiken att få reda på mer, jag pratade mycket med min pappa. Han var till stor hjälp! När hon sedan blev frisk fortsatte hon att äta medicinerna som hon skulle vilket vi såg som ett stort framsteg.
Men för något år sedan slutade hon med medicinerna och lovade att börja ta dom när hon kände av någon symtom. Hon lyckades börja ta dom i tid en gång för ungefär två år sedan så att sjukdommen inte hann slå ut. Nu för ungefär en månad sen blev hon sjuk igen. Vi försökte få henne att börja äta sina mediciner men det var näst intill omöjligt, hon vägrar erkänna att hon är sjuk och påstår att de är vi som är sjuk istället. Den här gången förstår jag precis vad det är som händer och min äldre syster som alltid har varit den som hanterar mamma bäst när hon är sjuk har flytta hemifrån. Det gick väldigt fort den här gången, hon var vaken i nästan två dagar i sträck, hon gjorde en brasa i vår kamin med stearinljus det började ryka och brandlarmet slog igång men jag och min bror vaknade inte utav det, kan ni då förstå hur trött och slut vi var? När min pappa kommer springande ner står mamma helt chockerad och säger att hon måste gått i sömnen. Sedan sover hon i några timmar, på dagen så gick mamma och pappa en lång promenad i flera timmar, helt ärligt förstår jag inte hur min pappa står ut. På kvällen var det svårt att få henne att vilja sova men när hon äntligen gick och la sig så ringde min telefon klockan kvart över 2 så hon vaknade, hon hade bara sovit i några timmar. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för att inte stängt av ljudet.. Hon klev upp rasande och var helt inne i en mani eller vad man ska kalla det. Jag vet inte ens om jag kan kalla henne för min mamma i sånna lägen. Det är obehagligt, det är som om någon annan människa är i henne och bryter ner henne totalt. Min brorsa vaknade av att hon stod ute och skrek en massa konstiga saker, när han fått in henne så orkar han inte med att se henne sådär mer så han åker till en kompis och sover. Jag sover inte mycket den natten och kliver upp väldigt tidigt för att avlasta min pappa som varit vaken hela natten med henne. Någon timme senare slänger mamma ut pappa och han åker hem till min syster. Hon är fortfarande mitt uppe i en ”mani” och ber mig laga mat åt henne, under tiden jag lite desperat försöker komma på något att laga så ber hon mig torka hennes hår först, jag tar första bästa hårtork jag hittar men när det visar sig vara felhårtork, inte den hon ville ha så tar hon tag i den börjar slå sönder den mot kaminen. Hon bara slår och slår jag försöker säga åt henne att lugna ner sig men det är helt omöjligt. Tillslut sitter hon där och blöder om händerna och kommer på att hon bett mig laga någon mat åt henne. Hon blir hysterisk när jag säger att jag inte hunnit gjort det än och tar tag om diskmaskinen och sliter ut den så den står mitt på köksgolvet. Jag ringer min pappa som ringer till läkaren och ber dom komma och bedöma om hon ska bli inlagd. Min mamma är ute när läkaren ringer på dörren jag är mitt i ett chock tillstånd och minns inte så mycket av vad läkaren sa såg bara att min pappa stod bakom henne och såg helt knäckt ut. Jag visste att det skulle bli ett jävla liv så jag springer upp på mitt rum för att slippa alltihopa, en gång känner jag hur jag sviker henne. Polisen kommer nästan direkt jag hör hur min mamma står och skriker på mig att hjälpa henne. De gjorde så fruktansvärt ont, kändes som om hela hjärtat blödde. Min pappa kom upp till mig och tog mig bort från fönstret där jag såg och kollade när poliserna tog fast min mamma med handbojar. Hon har nu varit inlagd i 3 veckor och äter sin medicin. Hon har bestämt att skilja sig med min pappa eftersom hon känner sig svikt att han ringde läkaren igen. För mig känns det som om jag baddar såren med salt när jag tänker tanken att mina föräldrar kanske kommer att skiljas. Och då kan jag inte ens tänka hur min pappa mår.. Jag och pappa är där nästan varje dag och mina syskon är där någon gång i veckan, precis som de andra gångerna känner jag att jag har en skyldighet att åka dit så ofta jag kan. Hon kan nu i vissa tillfällen erkänna att hon är sjuk, vilket är första gången. Jag är lite stolt över henne som gör det faktiskt. Idag var hon henna på permission, det slutade nästan i kaos. Det var nog alldeles för tidigt. Jag bara längtar tills allting är över för jag saknar min mamma, även fast jag ser henne nästan varje dag känns det inte som henne.
Jag pratar mycket med min skolkurator och mentor. Jag vill uppmana alla att våga ta kontakt med skolkuratorn, för mig har det varit en stor hjälp. Men anledningen till att jag delade med mig av det var för att jag inte tycker att något barn ska känna sig ensam, det finns många som har det som oss. För det var precis den känslan jag fick när jag läste runt på hemsidan, att jag inte var ensam. Som sagt så pratar jag med skolkuratorn men jag skulle tycka det vore väldigt skönt att prata med någon som varit med om samma sak och kan förstå på ett annat sätt. Jag skulle även väldigt gärna lyssna på hur ni känner er som har en psykiskt sjuk förälder så ni får gärna svara på det här om ni känner för att prata! :)
jag vill helst vara anonym.
29 mar 2010 01:02