Tvingats bryta?

Skriv svar

Till forum

• Min mamma mår inte bra, det är svårt för mig att säga det för jag har så mycket ilska mot henne att jag egentligen vill säga att hon gjort allt med flit, att allt är hennes fel. Men någonstans inom mig så vet en lite del av mig att mamma inte är frisk,att hon inte mår bra. Vi har haft det väldigt svårt i vår familj, och det är fortfarande svårt. Men jag är 18 år nu, snart 19 och jag har bott själv i mer än ett år nu. Jag kämpar på.
  Jag har brytit med min mamma från och till sen jag flytta hem ifrån, denna gången har det varit under en längre period och jag tror att det är på riktigt nu. Jag tror att jag behöver vara ifrån min mamma för att läka, bli en egen person.
  Varje dag är en kamp som jag kämpar ensam i, håller uppa allt på en skör tråd.
  Ibland saknar jag min familj så det gör ont, jag har kvar en del av den men inte på samma sätt. Speciellt inte min älskade lillebror som fallit in i ett destruktivt beteende och som bara försvinner längre ifrån mig hela tiden. Jag har förlorat en del som skadade mig, men samtidigt var en så stor del av den jag är. Min familj.
  Är det någon mer som känner som jag? Någon som tvinngats bryta och nu lider av ett så stort tomrum och ensamhet? Är det någon mer som möter världen ensam?

  Postat av: M
  08 nov 2010 23:05
  
  
• Modigt av Dig att bryta med mor din som 18 - 19 åring.
  Jag ville oxå komma bort från min mor men gjorde det som jag trodde skulle jälpa
  OCH det gjorde det verkligen inte. Jag "blev" med barn när jag var 19. Sen försökte jag ta livet av mig efter att först tänka att antingen morsan eller jag måste bort,
  Jag blev räddad tillbaks till livet av min dotter och som jag känner nu, lever jag kvar "på övertid" FÖR MIN MOR STYR FORTFARANDE DJÄVLIGT MYCKET INOM MIG TROTS ATT JAG FLYTTAT LÅNGT IFRÅN HENNE OCH HAR TAGIT HJÄLP ATT BEARBETA KÄNSLOR OCH BETEENDEN.
  Jag är tacksam jag kan känna känslor inom mig i alla fall och jag sörjer vekligen att min mors sjukdom måste skilja oss åt för jag måste va rädd om mig själv för att överleva.
  Undrar verkligen hur det gör skillnad i vilken ålder man börjar ta ansvar över sin egen själ när det inte går att komma överens för det dysfunktionella mellan oss. Vem är den mest sjuka undrar jag till sist?
  Kram o Lycka till för Dig, M.

  Postat av: Mia
  11 nov 2010 16:34
  
  
• Jag kan känna igen mycket av det du beskriver. Att sakna delar av sin familj, som man inte kan ha kontakt med, för då får man inget eget gott liv. Att sakna min pappa så det gör ont ibland. Men att av erfarenheten veta att det funkar inte att träffas.
  
  Det gör ONT, så förbannat ont. Men man har det goda av sina familjemedlemmar i hjärtat. Kanske kan man hitta de delarna i andra sammanhang, hos andra människor. Ingen kan ju ersätta ens familj, men man kan lära känna nya människor - efter ett tag, när man är redo för det. De nya människorna kommer aldrig att kunna ersätta ens ursprungsfamilj. Men de kan bli till nya goda sammanhang där man kan må bra igen.
  
  Detta tar tid. Ibland tar det lång tid. Mig tog det femton år innan jag hittade fram till mitt eget goda vuxenliv. Innan dess stod jag mest i dörren och kastades hit och dit av det dåliga bemötande jag fick av min pappa. Innan jag orkade och vågade stänga dörren ett tag. Man kan ju stänga dörren ett tag. Det behöver inte vara för evigt.
  
  Men ibland saknar jag min pappa så det gör ont, så jag känner verkligen igen det du beskriver...

  Postat av: Känner igen
  11 nov 2010 21:48
  
  
• Mia du är också stark som klarar och orkar, försök inte ta ditt liv igen. Hur mörka det än kan kännas så finns det något finnt även om det inte går att se, stunder i livet är inte permanenta, du har all möjligheter att bli lycklig hur jävligt det än kan kännas. Jag tror på det. Din dotter behöver dig också, när du inte orkar kämpa för din skull, kämpa för henne. All lycka till er.

  Postat av: M
  14 nov 2010 00:29
  
  
• Till "Känner igen",.
  Det du skriver om kan jag verkligen förstå, och jag tror det är sant att ingen kan fylla den platsen ens familj har för en, den är en förstor del av en. Men att man kan hitta människor som ersätter tomrummet, som fyller upp hållet så att det inte känns lika stort.
  
  Jag är ledsen över din smärta, jag vet hur det känns, tyvärr är det inte alltid mycket man kan göra, vi kan inte förändra våra familjer, eller saker som redan har sket. Jag tror att man kanske måste låta bli till en sorg, då kan man kanske lättare acceptera att man inte kan ha de människorna i sitt liv, även om man vill det. Ibland gör det jätte ont, ibland är det väldigt ensamt men i klara stunder kan man se hur även ett svårt och tungt val är viktigt och nödvändigt.
  Jag bitter ihop, och jag får hjälp utifrån. Livet är inte alltid roligt men det går.
  
  Det är skönt att veta att det finns människor som förstår, all lycka till dig

  Postat av: M
  14 nov 2010 00:48
  
  
• Tacksam för svar.
  Kram till alla

  Postat av: mia
  15 nov 2010 23:12
  
  
• Jag är 34år och har vid flera tillfällen försökt bryta helt med min mamma. Har försökt på alla sätt men kan fortfarande inte hantera henne, brottas ständigt med detta och det har också lett till att jag själv mått fruktansvärt dåligt och behövt hjälp från psyk. Jag är en av alla de som aldrig fick någon hjälp som barn eller tonåring och inte hade någon pappa eller någon men önskar det skall finnas någon vuxengrupp med andra i samma situation att prata med nu? Jag har genom denna sida ÄNTLIGEN förstått att min mor har en kraftig NARCISSISTISK personlighet. Måste jag bryta helt för att kunna må bra själv?

  Postat av: Mikaela
  02 jan 2011 13:23
  
  
• Ibland är det svårt att se vad man behöver, men det vore kanske bra för dig att vara ifrån din mamma. Hoppas du får den hjälp du behöver nu, ledsen att du inte fått hjälp förens så sent.
  All lycka till dig

  Postat av: M
  16 feb 2011 23:21
  
  
• Jag är lite över 35 och bröt med min pappa när jag var 9 år gammal. Sedan dess har jag inte träffat honom överhuvudtaget.Grejen var att min pappa i sin narcissism aldrig har fungerat som en pappa, och jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin tyckt om honom. Problemet är att han inte accepterar en brytning, och att han troligen aldrig kommer att göra det. Vi får bara hoppas att jag kan hålla mig borta med tanke på att han tidvis har hotat mig och min mor. Nej, det är inte lätt.
  Och jag tillhör också de som aldrig fått hjälp - anar att jag är för välanpassad och artikulerad... Ibland faller man liksom mellan alla stolar.
  Bryt, tveka inte, du har bara ett liv! Narcissisten kan man inte ändra på.

  Postat av: katja
  02 jan 2012 21:45