Sålänge jag kan minnas har min mamma alltid varit lite annourlunda, inte riktigt som andras mammor.
Jag började lägga märke till det när jag var runt åtta, jag tror det var då det började spåra ur också.
Vi bodde ganska trångt, jag, mina bröder och min mamma. Så vi två var tvugna att dela rum, jag och hon.
Jag kunde inte sova, och det slutade med att jag alltid gick och lav mig inne på badrumsgolvet. Anledningen var att min mamma hade börjat prata med sig själv om nätterna. I början tänkte jag inte på det så mycket, men det blev bara värre och värre.
Hon var ingen alkholist, men hon drack alldeles för mycket. När hon drack blev hon oftast väldigt aggressiv. Hon hade slutat ta ansvar för att städa och laga mat och hon tog varken ansvar för mig eller mina bröder.
Jag minns att jag hade en kompis hemma, och att ingen hade städat lägenheten, tagit reda på disk och dylikt på flera vekor. Min kompis frågade om ingen städar hemma hos mig. Innan jag ens han svara kom min mamma rasande utspringande ifrån sovrummet och skrek och skällde ut henne.
Jag skyndade ut mig och min kompis ifrån lägenheten, vi sa inget mer om händelsen.
Ett år gick, och det blev bara värre och värre. Mamma pratade och skrek för sig själv även på dagarna, tog inget ansvar och drack för mycket. Hon gjorde en del knäppa saker, t.ex ritade på köksskåpen.
Jag försökte på något sätt skydda henne och få henne att verka normal inför andra människor. För jag ville så gärna att hon skulle vara normal. Som när min vuxna kusin var på besök, och hon satt och skrek för sig själv minns jag hur jag försökte överösta henne med andra ljud och såntdär.
Ett år till gick, och plötsligt skulle en förändring ske. Jag och mamma skulle flytta, till en helt annan stad där hon hade fått ett nytt jobb. Hon skulle börja jobba igen. Mina bröder som är mycket äldre än mig, skulle flytta hemifrån. Och pappa, som jag träffade på helgerna skulle vi bo mycket längre ifrån.
Allt kommer bli bra nu, sa mamma. Allt blir bra när vi bor nära havet, sa hon.
Som tioåring var jag väldigt naiv, och jag tänkte faktiskt att nu kommer mamma bli bra igen. Allting kommer bli bra.
De tre år som vi bodde där, var de värsta tre åren i hela mitt liv. Det var katastrof nästan ifrån dag ett.
Mamma slutade sitt jobb bara efter någon månad och hon blev verkligen psykiskt ostabil på riktigt.
Jag fick vara med om så mycket knäppa och obegripliga saker. Hon hade även börjat prata för sig själv på offentliga ställen, hon var ofta arg. Den hon trodde att hon pratade med var hon väldigt arg på.
Jag fick höra så mycket grovt och hemskt.
Jag var den som fick ansvara för att mamma inte skulle göra bort sig.
Jag var fortfarande kvar i det där, att allmänheten får inte veta hur konstig mamma är, eller vad hon håller på med. Ingen alls får veta någonting, det blir bäst så. Tänkte jag.
Hon drack mer och mer och när hon drack var hon verkligen helt borta. Hon kunde vara elak, säga riktigt elaka saker, eller bete som en femåring. Hon ville hitta på så konstiga saker, mina kvällar gick ut på att vakta mamma. Jag var själv livrädd för henne, eftersom hon inte hade någon kontroll över sig själv alls. Man visste aldrig vad hon skulle kunna hitta på. Jag minns en kväll då hon ville börja skrika konstant i lägenheten. Jag var elva år men jag förstod att vi kunde bli vräkta om hon fortsatte sådär. Hon hörde inte vad jag sa, i hennes värld fanns jag bara någonstans i bakrunden. Jag försökte hålla för hennes mun, men det blev bara ännu värre.
Jag vet att det hände att hon skrev långa och konstiga meddelanden till mina lärare och kunde ringa full till mina kompisars föräldrar. När vi körde i felbil fil så började jag förstå att mamma var galen.
Jag hade ingen vuxen alls. Pappa bodde 50 mil bort, han visste inte om någonting och vi hade inte särskilt mycket kontakt under dessa åren, likaså hade jag helt tappat kontakten med mina bröder och inga andra vuxna fanns i min närhet alls. Skolan reagerade inte på att jag skippade så mycket, och jag kände mig så sviken. Jag försökte få allting att fungera, jag kunde knappt vara bort ifrån lägenheten eftersom jag var orolig över att ingen kunde passa mamma och att man visste aldrig vad hon kunde hitta på. Jag försökte uppfostra mig själv, ta hand om mig själv och mina vanliga problem, och samtidigt vakta mamma.
Hon förstörde så mycket, och jag försökte laga efter henne.
Samtidigt som jag hatade henne mest på hela jorden, för att hon förstörde så mycket för mig.
Två år efter, när jag fyllde tretton kom pappa. Han körde oss flera mil till mormor, för det gick inte längre.
Vi fick flytta igen. Han hade förstått att mamma inte kunde ansvara för mig, och han såg det som ända lösningen.
Problemet var att min mormor är väldigt gammal, och också sjuk, fast fysiskt. Hon var helt klart ett stöd för mig, och hon försökte verkligen. Men det var ju det att nu bodde jag istället med två sjuka människor.
Jag behövde ett riktigt hem.
Mamma gick in i någon sorts bubbla, det kunde gå veckor utan att vi pratade med varandra.
Jag tog helt hand om mig själv och försökte samtidigt få kompisar och passa in i den nya skolan.
Det var helt klart bättre, men ändå väldigt tufft.
Men det var tydligt vem som fortfarande hade ansvar för mamma, jo det var jag. Detta märktes tydligast en gång när mormor hade släktingar på besök. Mamma satt inlåst på sitt rum och var väldigt full, hon ringde och bråkade om någonting som jag inte minns vad. Jag var inte inblandad i det alls, jag gick bara ner för trappen då min morbror upprört gav mig telefonen och sa "Nu får du ta hand om det här, det är din mamma". Jag minns hur jag rös till i hela kroppen, eftersom det hade gått ett långt tag efter jag ens hade pratat med mamma, och det hade gått månader sen efter jag hade behövt skydda henne. Jag minns hur jag tittade på mina släktingar, som jag förövrigt inte har någon som helst kontakt med. Jag vet att om min mormor varit frisk hade hon försvarat mig på en gång, men hon var för svag.
Jag svarade tyst "Jag är faktiskt bara tretton, jag kan inte ta hand om det här." Sen vet jag att alla blev knäpp tysta och att jag gick upp för trappen igen.
I dagens läge ska jag snart fylla 16 år, och jag har fått gå igenom mer än vad vissa människor får göra på en livstid. Jag och mamma bor i en egen lägenhet nu men mamma är fortfarande sjuk, fast inte alls på samma sätt. Det är långt ifrån bra men jag är mycket starkare nu, även äldre.
Jag förlorade min barndom, och jag kommer aldrig kunna förlåta det.
För två veckor sedan fick jag reda på att mamma faktiskt är psykiskt sjuk, och att hon har varit det ända sedan jag var fem. Det var dock när vi flyttade som det blev riktigt allvarligt. Även om jag alltid har förstått det, så har aldrig någon berättat det för mig. Vilket gör mig väldigt arg eftersom det trots allt faktiskt är JAG som har tvingats leva med henne alla dessa åren.
Mamma förstår inte själv att hon varit sjuk, och hur förstår inte själv att hon har gjort något fel, någonsin. Hon pratar om att hon har gjort allt för mig och om att jag haft det så bra och sådär, ett tag hörde jag det så mycket så att jag nästan trodde på det själv.
Jag är arg på henne, även om det inte är hennes fel så är jag så otroligt arg på henne för allt hon har förstört. Jag är även arg på att jag aldrig fått hjälp, förän nu då, när det är näst intill försent.
Till sommmaren flyttar jag till pappa, jag ska studera till att bli konstnär och börjar om, som vi kallar det. Nu har jag dock fått höra "börja om" hela mitt liv så jag vet inte hur mycket jag ska tro på det. Men åtminstone kommer jag få slippa mamma, och äntligen få bo hos min friska far, som just nu gör allt för att försöka få mig att hålla ut de sista månaderna.
Jag tror aldrig jag kommer bli av med mamma, faktiskt. Jag tror aldrig hon kommer bli frisk och jag tror aldrig jag kommer att förlåta henne.
Alla människor försöker hjälpa mig just nu, för det var i höstas då mitt egna sammanbrott kom. Min mamma hade kommit hemifrån psykiatrin, det var mycket vanliga tonårsgrejer och jag kunde helt enkelt inte hantera det längre och bröt själv ihop.
Nu försöker socialtjänsten, bup, mina kuriatorer, min pappa och min bror hjälpa mig. Men det är för sent nu, skadan är redan skedd. Mina 16 år går inte att få tillbaka.
Alla vill försöka förstå vad jag har gått igenom. Men ingen kommer någonsin förstå, för folk som aldrig varit med om något liknande, förstår helt enkelt inte.
Det är för svårt.
Annie
24 jan 2012 20:51