Såå... Egentligen vill jag nog inte ha svar där jag uppmanas att jobba på relationen med min pappa utan hoppas nog innerst inne att någon säger att det är okej ifall jag skiter i honom och knuffar bort honom ur mitt liv ett tag. Eller föralltid, jag vet inte, orkar inte tänka så långt just nu.
Jag vet att det finns värre pappor; sådana som aldrig träffar sina barn, som slåss, som är både arbetslösa och dricker... Och träffar man min pappa så framkommer han som normal, trevlig och rolig. Men vi har haft problem det senaste året. Mina föräldrar skildes för två år sedan, och sen dess har jag kommit närmre morsan medan jag och pappa har fått problem. Hon har berättat saker om honom (i icke-manipulativt syfte) som schockat mig, samtidigt som de på något sätt inte är annorlunda för att komma från honom. Ett stort problem i deras relation var att hon följde med på saker han ville, och som han hävdade var för barnens skull; segling och skidåkning, fastän det var två saker hon aldrig gjort förut och inte alls tyckte om att göra lika mycket som han. När hon föreslog att de kunde kompromissa på semestrarna föreslog han att hon kunde ta sitt pick-o-pack och göra vad hon ville medan han tog med oss. De gick tillslut i parterapi där hon berättade att hon inte tyckte att pappa hade ändrats för henne. Han tyckte desamma om morsan; när han fick utveckla sitt svar tyckte han att hon borde byta jobb (kontorsnisse sedan 15 år tillbaka), träna mer för att det var sexigt (morsans bmi är "normalt")och skaffa "mer glöd". Morsan är då den med mest energi av de två. Hon sitter vid TVn kanske en timme om kvällen, annars pysslar hon med hushållssysslor eller umgås med mig och brorsorna. OCH så tyckte han att hennes hår var för kort...
Sedan ett år tillbaka rycker vi alltid ihop de veckor jag är hos honom. Det handlar om allt möjligt far och dotter kan bråka om. (Bör påpekas att jag är ganska skötsam; bra betyg, festar inte, kommer hem hyfsat tidigt på kvällarna när jag väl är ute, tjuvröker inte.) Kan säga att jag ogillar honom mer och mer, då jag pratar mycket med morsan om detta och har fått höra mer saker om honom allt eftersom. Allt jag säger vänder han emot mig och jag har aldrig fått höra ett "Förlåt, jag gjorde fel", "Vi kan kompromissa", "Du hade kanske lite rätt i den frågan", osv, och han tröstar mig aldrig när jag gråter. Då går han därifrån eller står kall som om han väntar på att jag ska sluta. Han yttrar aldrig något känslorelaterat heller som får mig att känna mig prioriterad och älskad som barn. Bråken har blivit värre och värre och något som började smått har nu skjutit i höjden.
Jag har inte träffat honom sedan vårt sista bråk som var för två månader sedan. Det varade i två timmar. Har aldrig gråtit så mycket som då, kunde knappt andas. Och han gjorde ingenting för att trösta mig utan stod och skrek på mig dom första 40 minuterna innan han satte sig framför TVn och skrattade. När han kom tillbaka hade jag inte slutat gråta, och då satte han sig på andra sidan bordet och stirrade med armarna i kors, växelvis pratade med bestämd ton om det han tyckte var fel. Det handlade om ett sms som var för kort, enligt honom. Han visste var jag var och ungefär när jag skulle hem, men han tyckte det var för outförligt. (Jag var hos min morsa som f.ö bor tre minuter bort och det skrev jag också.) När jag försökte förklara att jag tyckte det var ett större problem att jag gråter varje gång jag kommer dit så avfärdade han det hela och tyckte att det inte var lika viktigt. Han förstod dessutom inte varför, fastän jag påpekat samma sak flera gånger som morsan också gjort när de var ihop. Han föreslog att vi båda skulle jobba på våra brister. Jag rabblade upp mina brister (de han påpekat om mig) och frågade sedan vad hans brister var. Han satt tyst i flera sekunder, sedan sa han att det inte var det vi pratade om.
Han har otroligt svårt att förstå hur andra känner och tänker och det går inte in för honom att andra inte fungerar likadant som han. Han tycker att mitt gråt är ett hinder mot vår far-och-dotter-kommunikation. Han har till och med sagt att han känner sig "attackerad" av mitt bölande. Men att han inte kan förstå andra, lyssna på vad de säger och kompromissa är inte en lika stor grej.
Det sista är att han är snål, men det har jag förstått att det är många (ofta pappor) som är. Han har skrikit till mig att jag är bortskämd när jag ber om en egen låda hämtmat (det tycker inte jag, då jag väldigt sällan köper kläder och nästan aldrig ber om pengar till något, vi åker sällan utomlands och jag har alltid haft mycket mindre månadspeng än genomsnittet). För ett tag sedan bjöd han sin nya tjej på en turkietresa. Så jo, han har pengar, men han tycker inte om att spendera dem på oss. Han manipulerar mina brorsor så att dom aldrig frågar om pengar längre till någonting, för han får dem att skämmas.
Väldigt lång historia, men det är så svårt att sätta ord på vad som är fel. Jag vet bara att mitt förtroende för honom är brutet och jag vill inte gå tillbaka till honom. Vissa säger att jag kommer ångra mig, och jag vet inte... Är det någon som känner igen sig? Helst någon som varit i liknande sits? Kan man bryta sig ifrån sin pappa och vara lycklig livet ut?
Melinda
19 jun 2014 19:13