Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

SNÄLLA kan nån hjälpa mig har min mamma nån sjukdom?

Skriv svar

Till forum

  • Hej!

    Jag ska försöka förklara lite hur jag mår, och hur jag beter mig. Allt eftersom jag läst om Borderline på internet så har jag blivit mer och mer rädd att jag lider av det.

    Jag är tjej och prisis fyllt 19 år. Har haft en lugn? eller orolig? uppväxt utanför värmland i en mindre stad.

    Har en pappa som det inte hade spelat någon roll om han va far idag eller inte. Han bodde i huset men det var ingen man kunde prata med eller som brydde sig om en.

    Är nog bortskämd är van att få det mesta som mat, presenter när jag fyller år. Min mamma kom och hämtade mig när jag behövde skjus. Är van att få vad jag vill tror jag.
    I perioder var min mamma ängel så länge jag var snäll och perfekt.
    men när jag började bli jobbig så tror jag att hon började säga ifrån?

    Måste säga att jag älskar min mamma och jag skulle kunna dö för henne.

    Har levt med en destruktiv mamma som har sen jag var liten berättat för mig hur mycket bättre hennes liv varit om inte jag fanns.
    Mamma och pappa är väldigt isolerade under hela min uppväxt hade vi inte besök av någon. Inte en dag.

    Mamma och pappa isolerade sig och gick aldrig ut genom huset. Redan vid 5 års ålder fick jag i uppgift att gå och handla mat osv. Efter att jag klarade det en gång, så var det jag som skötte allt som man inte kunde göra gemma. Dom var mkt rädda för folk? och sa hela hela tiden att jag aldrig skulle berätta för nån i skolan vad som hände hemma.

    Har haft viktsvårigheter sen jag var barn, tröståt hela tiden och blev alltid kallad tjock, ful och den fula av mig och min syster. Och varje gång jag frågade min mor varför hon alltid sa att jag var den fula, så sa hon alltid SLUTA vara avundsjuk på din syster det är ju sant du är inte vacker. inte va man bra i skolan heller fast man gjorde sitt bästa.

    Fick aldrig höra att jag var duktig.

    Hade sängvätningar som barn kissade i sängen tills jag va 9 år ungefär. Min mor och far sökte hjälp när det blev som jobbigast med gick till läkaren som sa att jag var lat och då trodde dom mer på henne än att lyssna på mig som säger att jag inte känner någonting utan jag bara vaknar upp och det är blött.
    Fick oftas stryk för att jag väckte dom mitt i natten när jag hade kissat på mig och inte kunde somna om. För dom var jag lat, men jag var sjuk. Då började mina panikångest.

    Ville bara göra allting rätt, men fick känslan av att aldrig kunna motsvara mina föräldrars förväntningar. Efter massa år av skrik och av hot med skärp, stekpanna bli inständ på en toalett utan lås där jag fått hålla i dörren så hårt tills mina händer gjort ont av rädsla att min mamma som står på andra sidan och drar ska komma in och skada mig.

    Hon hotade mest, hon slog oftas inte. Bara när hon blev som mest frustrerad och jag kan förstå henne har inte varit den enklaste dotten direkt.

    Idag 19 år, så fullkomligt hatar jag mig själv ..min mor som jag har kontakt med som oftas är hos mig för att hon bara har mig enligt henne säger än idag om inte värre grejer att hon önska hon aldrig födde mig, att hon inte har kunnat köpa ett par byxor på 20 år, hade inte jag funnits hade hon varit lycklig utan far osv. Varje dag.

    kommer ihåg bara några dagar sen när vi handlade på stan, och en kille kom fram och han verkade intresserad av mig han börja prata. så höjer min mamma rösten och säger JA, jag har en vacker dotter det är inte hon här. Du skulle bara se hur fin hon andra är. Denna här är bara problem, hon lyssnar aldrig.

    Mor gav mig mycket skuldkänslor varje gång man var ute sent så satt hon uppe och vänta, och hon var tvungen att meddela mig det så jag aldrig kunde ha roligt för jag visste att hon vänta.
    Hon bråka med mig varje dag innan skolan så jag grät alltid innan dagen hade ens börjat.

    Vet inte varför mina föräldrar beter sig såhär, jag försöker vara en så bra dotter som möjligt. men det är svårt när man aldrig får höra att man duger. man är bara skit. skit. skit.

    Idag, så vill jag oftas vara ensam jag kan säga upp kontakten med barndomsvänner på en dag. Jag tror att alla vill uttnyttja mig för dom kan ju inte älska mig? eller hur om inte ens mina egna föräldrar jorde det vilka e då dom att tycka om mig?

    jag har inga vänner kvar, har skaffat mig kreditskulder på 50.000kr då jag bara köpt skit för att jag har kunnat. Jag dricker väldigt ofta för att inte tänka. jag vill inte umgås med folk utan ser mig mer än gärna ensam.

    deprimerad, känner mig fast vill bara flytta till en annan stad och börja om men kan inte få lägenhet nu med betalningsanmärkningar.
    har aldrig haft en pojkvän för jag tror jag skrämmer bort dom, jag undrar hela tiden vad dom vill mig. Jag ger dom sex med dom får aldrig något annat. jag kysser inte och jag pratar inte känslor.

    Tog ett jobb när jag var 14 där jag arbetade mycket, oftas tror jag att det var för att komma hemifrån. Var mycket lyckad på jobbet fick oftas höra att jag var duktig och jag var nöjd. Men min mor sa alltid att vad spelar de för roll att jag arbetade när jag inte gav henne någonting för hyra. Då var jag 14. Så fort jag började jobba så börja hon tjata om att jag skulle betala hyra eftersom jag hade en inkomst.

    Fast det inte är några problem med pengar i vårt hem.

    Jag vet inte riktigt vad är grejen. Jag får inte ens låna hennes telefon utan att jag måste betala för varje samtal. Ibland känns det som om hon hatar mig fast jag vet att hon älskar mig.
    Är det jag som är bortskämd och inte uppskattar henne och vad dom har gett mig. Borde jag bara hållakäft och vara glad?

    Lite svar hade hjälp mig enormt.
    TACK
    Erika
    02 aug 2010 19:14

  • Hej!

    Du är absolut inte bortskämd! Alla förtjänar att behandlas med respekt. Jag blir ledsen när jag ser vad du skriver om dig själv. Det är såklart svårt att ha en positiv sjävbild om man inte fått det stöd man behöver under sin uppväxt men du är ung och kan ändra på det! Finns det någon utanför familjen som du har förtroende för och kan prata med? Annars kanske du kan ta kontakt med kurator eller psykolog på skola eller vårdcentral för att få stöd.

    Lycka till och kom ihåg att du är värd precis lika mycket som alla andra!
    Jossan
    06 aug 2010 15:31

  • jag förstår precis hur du känner erika, jag har ungefär samma problem..
    har gått igenom ungefär samma saker och har också ekonomiska problem, kan bryta kontakten med vänner utan att ens blinka..
    är väldigt ofta deprimerad men utåt är jag skämtsam och så, vill inte prata om mina problem med andra..
    ....
    25 aug 2010 22:30

  • Hej, dom har tydligen gett dig nära ingenting, du är INTE BORTSKÄMD, de är bara dina föräldrar som är idioter, jag blir så j**la arg just nu när jag läser detta. De kommer fatta att de älskar dig när det är för sent. Berätta för dem hur du känner, berätta hur psykiskt dåligt du mår på grund av dem, få dem att lyssna på dig. De kommer antagligen att protestera men fortsätt påminn dig om att du inte har gjort något fel här bara dem! Jag håller tummarna för dig! Stå upp för dig själv!
    en tjej som önskar dig betydligt mer lycka
    26 aug 2010 17:54

  • Erika, du är inte bortskämd. Jag är inte bortskämd men har haft det betydligt lättare än dig.

    Så här är det med 90% säkerhet:

    Din mor känner sig misslyckad med sitt liv, hon kan inte se någonting positivt p.g.a. alla år av negativ inställning. Hon skyller allting på dig och tar ut alla sina aggressioner på dig istället för att handskas med dem. Det är inte ditt fel, det är din mors fel som låter all hennes ilska över sig själv gå ut över sina/sitt barn istället.

    Du är stark som inte gett upp helt, och för guds skull gör inte det, du är ung och det är aldrig för sent att vända sitt liv åt rätt håll.

    Mitt råd till dig, gå till en psykakuten närmast där du bor och tala med dem, de kommer garanterat lyssna på dig. Jag har gjort samma sak och det hjälper bara att få prata ut, och det är lättare att tala med en främling än vad det är att tala med nära/bekanta, konstigt men sant. Jag hoppas de kan ge dig råd och hjälp och se till att hjälpa dig med att vända ditt liv till rätta igen.

    Sköt om dig Erika, du är inte ett dugg bortskämd, du är inte alls en dålig person även om din mor har indoktrinerat det i ditt huvud sen barnsben.

    Var inte rädd för att söka hjälp, det är värre att INTE söka hjälp. Vad jag förstår så vill du verkligen ha hjälp också, annars hade du inte skrivit här, så gör det är du snäll, tala med psykakuten för att få hjälp omgående.
    En som själv sökt hjälp och tagit sig ur träsket
    21 sep 2010 18:43

  • Hej! Känner igen mig i det du skriver. fat jag är 43 år. Min mamma övergav mig när jag var 8 år. Jag var glad! För plötlsigt behövde jag inte vara rädd när jag kom hem längre. Det värsta var söndagarna när dom kom o hälsade på. Att aldrig kunna prata till punkt utan bli avbruten - precis som om jag inte funnits... Att alltid få höra att jag borde gjort si och så o varför ringer jag aldrig. Hon lade över alls sina skuldkänslor på oss barn. Om hon inte kom på min uppvisning (vilket hon aldrig gjorde) var det mitt fel som hade den fel dag. Om vi inte kom o hälsade på var det fel. Om vi kom var det fel. I 40 år har jag levt med känslan att inte räcka till - att vara värdelös. Jag har brutit kontakten med vänner, skilt mig 2 ggr, bytt jobb osv. Men känslan att inte duga har funnits där hur mycket jag än ansträngt mig. Jag har trott det varit fel på mig - gått i terapi. MIn psykolog tyckte jag skulle packa ihop min önskan om hur mamma skulle vara i en ask - och begrava den och tillåta mig att sörja över saknaden av en god mor. Jag förstod inte då - men det gör jag nu. Idag har jag brutit kontakten med min mor. Varje gång vi ses mår jag dåligt. Det rör upp för mycket svekminnen helt enkelt. Jag har försökt att hålla distans för att inte bli ledsen och vara vänlig o artig när vi ses. Det går inte!
    Så här skrev min mamma till mig nyligen (de hade glömt att jag bjudit in dom till min sons framträdande...- så här såg ursäkten ut)
    "I söndags hade vi sett jättemycket fram emot att få träffa er, men det var viktigare att gå på julmarknad förstår jag istället för att ringa till oss om att vi kunde träffas tidigare. Nej det är inte mycket känslor som du har för dina föräldrar, med andra ord, vi betyder inte ett dugg för dig. Det hjälper inte hur snälla vi försöker vara eller försöker att undvika att säga fel ord så att du inte kan misstolka allt vi säger. Vi är konstant lessna över din attityd mot oss, att aldrig få ett besök av dig och barnen.........behöver dom inte sina morföräldrar nån gång? Nej aldrig har vi förstått och vi har ont i hjärtat så lessna är vi över det. Men det är dina barn, ditt val och ditt beslut!" Söndagen som skrivs om här åkte jag 8 mil fram o tillbaka för att gratulera min syster till hennes nya bebis... Jag hade inte "bokat" med mamma... Som ni kan se lever man i olika verkligheter. Det går inte att prata med henne om detta - eller försöka få henne att förstå. Hon lever sin livslögna tt vara den perfekta människan/mamman - allt annat är alla andras fel! Och från o med nu tänker jag låta henne göra det men jag vill slippa vara inblandad i den. Från och med nu är min mamma död och jag är FRI! Tro inte att ni kan prata en förälder med så här stora attitydproblem tillrätta - har man mycket tålamod kanske man orkar umgås men mår du dåligt - BRYT. Du bryter inte mot de 10 guds orden så länge du inte gör bort dig själv!

    Stor kram och var rädd om dig! Det finns ett liv där du kommer att vara centrum - se till att skapa det!
    Camilla
    04 dec 2010 14:23

  • Jag försöker jämföra mig med dem som har lyckats och inte fastna i att läsa o prata o älta o gnälla o jämföra sjukdomar...... Suck..... inte lätt.... ångesten spökar där inom mig ändå, hur mycket hjälp jag än fått o får.
    JAG SKA INTE SKÄMMAS!!!
    Jag var 19 år när jag "blev med barn" och försökte komma loss från min dominerande mor men det är inte förrän jag var 47 år och jag flytta ifrån min hemort och fick lite avstånd att verkligen ta tag i att få jobba med mig själv och då kommer sidovinsterna.

    Jag litar på Min Högre Kraft.
    Kram
    mia
    08 dec 2010 15:03

  • Det är klart att din mamma har en sjukdom!
    Tyvärr vet jag inte vilken.. Men det är verkligen inte normalt beteende!

    Att du känner att du kan ha fått borderline pga är inte konstigt, så som du verkar ha blivit behandlad är det inte konstigt att man inte kan fungera som man vill, eller som samhället anser att man "ska"!

    Jag önskar dig verkligen all lycka till, och jag hoppas att du tar dig därifrån så fort som du kan!
    För att bli av med dina skulder, tips, sälj saker du känner att du inte behöver på tradera, och betala av små mängder i taget! Om det är samma stora skuld, fråga om inte du kan delbetala lite, så det blir lättare! Man klarar inte särskilt mycket om man har en stor vikt på sina axlar, speciellt om det handlar om ekonomi..!


    Många kramar!!
    Steffi
    18 feb 2011 21:43

  • Å, Camilla!
    Att läsa Ditt inlägg är som att läsa om mitt liv och jag som trott det bara är för att min mor är ungerska som vi haft det här problemet p g av hennes krigs-skador. Men jag blev botad av att läsa hur lika våra förhållanden till våra mödrar är. Åter igen vill jag påminna om att min mor är odiagnostiserad socialt välanpassad förälder med neuorolistiska inslag - social personlilghets-störning.
    Post-traumatisk stress.
    Men ingen vuxen runt mig, tex lärarinnor som stod och glodde viskande på mig när jag som sju-åring satt osynlig på en stol - att stackars,,, blaablabla... Istället för att prata med min mor om att det faktiskt var hon som mer eller mindre, iallafall så jag upplevde det, att hon tvinga mig säga till fröken att jag var hemma från skolan över lördagen, som deet på 50-talet faktiskt var skoldag då, hon sa jag skulle säga att jag haft 40 graders feber! Fröken stirra strängt på mig och sa indignerat att - MAN BLIIIR INTE FRISK ÖVER EN HELG FRÅN 40 GRADERS FEBER!!
    Min mor är en mor som för att skydda sin egen skam använder sin lilla dotter att ljuga i hennes ställe. Inte undra på jag gifte mig med en alkoholist och som jag "täckte upp för" när JAG skämdes för att han var full vid olämpligla tillfällen, Suck igen...
    Kom oxå på hur min mor alltid hånat psykologer och aldrig ser sina egna brister genom att få ur sig sina egna frustrationer och skam över oss i familjen och tom mina barns vänner genom att skrika o gråta och tycka att det är vi som är psyk- sjuka.
    En bok jag vill rekomendera och som löst upp en massa skam o missförsstånd mm för mig är Göran Larssons Skamfilad.
    Den ska jag köpa och stryka under i när jag nu läser allt jag har råkat ut för under så lång tid så man borde få tapperhetsmedalj för tappert arbete i själförsvar.
    Ja, herregud. Vi bor i Sverige. I tex Thailand har de ingen chans att få fobba med sig själv i själsförsvar bara jobba ihjäl sig för en mål mat om dagen.
    Livet är orättvist och vi är rätt maktlösa men det finns hopp...
    Det är inte hur man har det utan hur man taaar det, sägs det...
    Kram o kämpa på till oss alla.....
    mia
    21 feb 2011 15:48

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.