Hej!
Jag ska försöka förklara lite hur jag mår, och hur jag beter mig. Allt eftersom jag läst om Borderline på internet så har jag blivit mer och mer rädd att jag lider av det.
Jag är tjej och prisis fyllt 19 år. Har haft en lugn? eller orolig? uppväxt utanför värmland i en mindre stad.
Har en pappa som det inte hade spelat någon roll om han va far idag eller inte. Han bodde i huset men det var ingen man kunde prata med eller som brydde sig om en.
Är nog bortskämd är van att få det mesta som mat, presenter när jag fyller år. Min mamma kom och hämtade mig när jag behövde skjus. Är van att få vad jag vill tror jag.
I perioder var min mamma ängel så länge jag var snäll och perfekt.
men när jag började bli jobbig så tror jag att hon började säga ifrån?
Måste säga att jag älskar min mamma och jag skulle kunna dö för henne.
Har levt med en destruktiv mamma som har sen jag var liten berättat för mig hur mycket bättre hennes liv varit om inte jag fanns.
Mamma och pappa är väldigt isolerade under hela min uppväxt hade vi inte besök av någon. Inte en dag.
Mamma och pappa isolerade sig och gick aldrig ut genom huset. Redan vid 5 års ålder fick jag i uppgift att gå och handla mat osv. Efter att jag klarade det en gång, så var det jag som skötte allt som man inte kunde göra gemma. Dom var mkt rädda för folk? och sa hela hela tiden att jag aldrig skulle berätta för nån i skolan vad som hände hemma.
Har haft viktsvårigheter sen jag var barn, tröståt hela tiden och blev alltid kallad tjock, ful och den fula av mig och min syster. Och varje gång jag frågade min mor varför hon alltid sa att jag var den fula, så sa hon alltid SLUTA vara avundsjuk på din syster det är ju sant du är inte vacker. inte va man bra i skolan heller fast man gjorde sitt bästa.
Fick aldrig höra att jag var duktig.
Hade sängvätningar som barn kissade i sängen tills jag va 9 år ungefär. Min mor och far sökte hjälp när det blev som jobbigast med gick till läkaren som sa att jag var lat och då trodde dom mer på henne än att lyssna på mig som säger att jag inte känner någonting utan jag bara vaknar upp och det är blött.
Fick oftas stryk för att jag väckte dom mitt i natten när jag hade kissat på mig och inte kunde somna om. För dom var jag lat, men jag var sjuk. Då började mina panikångest.
Ville bara göra allting rätt, men fick känslan av att aldrig kunna motsvara mina föräldrars förväntningar. Efter massa år av skrik och av hot med skärp, stekpanna bli inständ på en toalett utan lås där jag fått hålla i dörren så hårt tills mina händer gjort ont av rädsla att min mamma som står på andra sidan och drar ska komma in och skada mig.
Hon hotade mest, hon slog oftas inte. Bara när hon blev som mest frustrerad och jag kan förstå henne har inte varit den enklaste dotten direkt.
Idag 19 år, så fullkomligt hatar jag mig själv ..min mor som jag har kontakt med som oftas är hos mig för att hon bara har mig enligt henne säger än idag om inte värre grejer att hon önska hon aldrig födde mig, att hon inte har kunnat köpa ett par byxor på 20 år, hade inte jag funnits hade hon varit lycklig utan far osv. Varje dag.
kommer ihåg bara några dagar sen när vi handlade på stan, och en kille kom fram och han verkade intresserad av mig han börja prata. så höjer min mamma rösten och säger JA, jag har en vacker dotter det är inte hon här. Du skulle bara se hur fin hon andra är. Denna här är bara problem, hon lyssnar aldrig.
Mor gav mig mycket skuldkänslor varje gång man var ute sent så satt hon uppe och vänta, och hon var tvungen att meddela mig det så jag aldrig kunde ha roligt för jag visste att hon vänta.
Hon bråka med mig varje dag innan skolan så jag grät alltid innan dagen hade ens börjat.
Vet inte varför mina föräldrar beter sig såhär, jag försöker vara en så bra dotter som möjligt. men det är svårt när man aldrig får höra att man duger. man är bara skit. skit. skit.
Idag, så vill jag oftas vara ensam jag kan säga upp kontakten med barndomsvänner på en dag. Jag tror att alla vill uttnyttja mig för dom kan ju inte älska mig? eller hur om inte ens mina egna föräldrar jorde det vilka e då dom att tycka om mig?
jag har inga vänner kvar, har skaffat mig kreditskulder på 50.000kr då jag bara köpt skit för att jag har kunnat. Jag dricker väldigt ofta för att inte tänka. jag vill inte umgås med folk utan ser mig mer än gärna ensam.
deprimerad, känner mig fast vill bara flytta till en annan stad och börja om men kan inte få lägenhet nu med betalningsanmärkningar.
har aldrig haft en pojkvän för jag tror jag skrämmer bort dom, jag undrar hela tiden vad dom vill mig. Jag ger dom sex med dom får aldrig något annat. jag kysser inte och jag pratar inte känslor.
Tog ett jobb när jag var 14 där jag arbetade mycket, oftas tror jag att det var för att komma hemifrån. Var mycket lyckad på jobbet fick oftas höra att jag var duktig och jag var nöjd. Men min mor sa alltid att vad spelar de för roll att jag arbetade när jag inte gav henne någonting för hyra. Då var jag 14. Så fort jag började jobba så börja hon tjata om att jag skulle betala hyra eftersom jag hade en inkomst.
Fast det inte är några problem med pengar i vårt hem.
Jag vet inte riktigt vad är grejen. Jag får inte ens låna hennes telefon utan att jag måste betala för varje samtal. Ibland känns det som om hon hatar mig fast jag vet att hon älskar mig.
Är det jag som är bortskämd och inte uppskattar henne och vad dom har gett mig. Borde jag bara hållakäft och vara glad?
Lite svar hade hjälp mig enormt.
TACK
Erika
02 aug 2010 19:14