Min pappa lämnade sitt jordaliv igår efter att ha kämpat med 20 års tablettmissbruk samt en enorm tumör på 7 cm i bukspottkörteln. En elakartad sådan, det fanns inget att göra. Jag skötte honom så gott det gick hemma men han var ju alltid påverkad och sov bara, åt ingenting och levde på vatten.
Sen blev han lovad en plats på palliativa teamet i trelleborg men mellanlandade på
först psyk och sen medicinen i trelleborg där han plötsligt gick bort genom att ha varit inne på toa och trillat så illa att han blev medvetslös och dog.
När vi nu var inne på rätt köl så tog det bara ett stort tvärt stopp.
Jag är förtvivlad, vill ha honom tillbaka, vi var ju inte klara med varandra, det fanns ju mer tid för oss att kämpa oss igenom.
Det tog två månader från det att han skickades in på sjukhuset i malmö och fick konstaterat cancern tills det att han dog av en sån liten sak av att trilla.
Är det verkligen så livet ska gå till? Dessutom var han helt ren från tabbletter när han dog och han hade alla förutsättningarna för att kunna kämpa.
Någon som känner igen sig?
Anna C
15 nov 2009 01:42