Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Pappa tog livet av sig la ansvaret på mig

Skriv svar

Till forum

  • Hej
    Kanske är jag för gammal för att dela med mig här, men kände mig så berörd av era historier så ville dela min i samma forum.

    Min pappa var på många sätt en fantastisk pappa, han var fantasirik och pratade alltid om spännande saker som Universums oändlighet, resor till andra planeter och livets alla vackra saker. Samtidigt var han också frånvarande på många sätt, när mina föräldrar skiljdes när jag var 8, såg jag honom mer sällan. Sedan kom en period som pågick i 10 år, då pappa och mamma blev tillsammans och skiljde sig, fram och tillbaka, om och om, så många gånger så jag inte kan hålla räkningen. I slutändan visste man aldrig om pappa skulle vara hemma. När man var hemma hos honom pratade han om sitt förhållande med mamma och skylde mycket av problemen på henne. Många år var jag lite arg på henne och tyckte synd om henne. Först senare i livet slog det mig att mamma faktiskt tagit hand om oss, tvättat och städat och ställt mat på bordet medan pappa gled in och ut i livet. Pappa drack aldrig när vi var små, alkohol var mycket ovanligt, idag tror jag det var pappa som visste att farfar supit hjälp sig och var väldigt försiktig med alkoholen.

    Som barn förstod jag mina föräldrars problem som ekonomiska, tyckte alltid bråken handlade om pengar och bestämde mig för att jag skulle tjäna pengar och rädda min familj. För 10 år sedan började pappa fokusera mer på sin psykiska hälsa och fick diagnosen ADHD. Läkarna skrev ut amfetamin till honom i samma veva började det också dyka upp en flaska absolut i kylskåpet. Allt oftare brukade pappa vara stökig när man kom hem, han kunde vara överenergisk och vilja dansa med en, han kunde också vara väldigt låg. Han började få problem med jobbet, han sa att de mobbade honom och sjukskrev sig allt oftare. Det blev bråk med arbetsgivaren och pappa tog väldigt illa vid sig när man krävde att han skulle ha sjukintyg för att få stanna hemma. Tillslut bröt allting ihop, en dag ringde mamma och sa att pappa var på psyket. Han hade utan att berätta för oss slutat betala räkningarna och tillslut fått beslut om vräkning. Han hade försökt hänga sig samma dag som vräkningen. Polisen kom och han var väldigt berusad och våldsam.

    Nu började en period på psyket men inget hjälpte pappa. Samtidigt blev det allt tydligare för mig att en del av pappas problem var alkoholen. Så för 2 år sedan fick jag ut en stor summa pengar, jämför det med att vinna på lotto. Nu trodde jag att alla problem var över. Jag gav pappa en större summa pengar, uppmuntrade honom att åka ut och resa, sa att han inte behövde jobba mer om han inte ville. Istället drack han och försökte igen, ta livet av sig. Något år tidigare hade han också börjat bygga upp en frustration mot mig, han tyckte jag vänt mig ifrån familjen, vänt mig från honom. När han var full brukade han skriva mail eller SMS till mig. Det var anklagelser och fula ord. När pengarna tog slut blev han dock snäll, han hörde av sig, var nykter och lite ångerfull. Så fort han fick nya pengar så försvann hann dock och sedan kom nya SMS.

    Jag tog nya tag och försökte få iväg honom på rehab. Pappa ville inte se sina problem, enligt honom var han deprimerad och vi skulle bara ställa upp på honom. Tillslut betalade jag ur egen ficka och fick in honom på Nämndemansgården. Han kom ut därifrån, hörde inte av sig, och var full igen efter 10 dagar. På behandlingen hade jag fått uppmaningen att skriva ett brev om hur jag upplevt livet med pappa. Det hade lästs upp för honom och tydligen hade de fått hämta extra personal för att pappa blivit så våldsam och upprörd när han fick höra vad jag skrivit. Till hans död förlät han mig aldrig för det brevet.

    Jag tog nya tag. Pappa började nu prata om att han visserligen ibland drack för mycket och jag såg det som ett steg i rätt riktning. Till slut fick jag in honom på Nämdemansgården igen, den här gången betalade kommunen. Resultatet blev dock det samma, men det verkade som de kom lite längre med honom. Efter detta sa jag upp kontakten, trött på alltihopa, till saken hör att vi bodde 70 km från varandra. Jag slutade också helt med att hjälpa honom ekonomiskt. Det verkade som att han drack mindre. Han fick dock fortsatt ADHD medicin och anti-depressiva. Hans besatthet av mig ökade, han förstod inte hur jag kunde ha det så gott ekonomiskt ställt och inte hjälpa honom mer, men han förstod ännu mindre hur jag inte kunde vilja ha mer kontakt med honom. Med jämna mellanrum kom de arga mailen och SMS, dock alltmer sällan.

    Tillslut fick han vräkningsbeslut på sin sista lägenhet. Det var egentligen syrrans och när de avslöjade att hon inte bodde där, så fick han 6 månader på sig att flytta. Tiden kom allt närmare och jag började fundera på vad jag skulle göra, skulle jag hjälpa honom nu med en lägenhet, samtidigt hade allt jag gjort, ekonomiskt som jag upplevde det, hjälpt honom fortsätta dricka. Jag tänkte på det folk på Nämdemansgården sagt att han måste få en chans att ta ansvar själv. Men jag skrev också till honom att jag gärna hjälpte honom om han kunde tänka sig bevisa att han var alkohol och drogfri. Samtidigt såg jag hur min syster fick ta ansvaret, när jag tyckte det var fel men hon inte höll med. Sista veckorna före vräkningen försökte pappa be om hjälp några gånger och jag blev allt mer osäker hur jag skulle göra. Han skrev en del arga mail och kombinerade det med att fråga mig om hjälp. Han kunde skriva och begära att jag snarast skulle infinna mig hos honom för att prata, och att jag då skulle stänga av mobilen. När jag då frågade vad det gällde blev han sur, det var min plikt att komma utan motfrågor.

    Tillslut var det dagar kvar till vräkningen. Han verkade ändå ta det med mod. Syrran var där och började hjälpa honom packa sina saker. De letade ny lägenhet och han skulle få bo några dagar på vandrarhem. Sista dagen skrev han ett lång mail till mig, det handlade om hans liv och han hur han tyckte att jag mindes fel hur allt varit. Jag läste det och kände då att jag ändå ville hjälpa honom även om jag trodde det kunde vara fel. Det slog mig dock aldrig, varför vet jag inte, för nu när jag tittar tillbaka är det så självklart, att han tänkte ta livet av sig. Det var annorlunda och han var inte upprörd. Någonstans kände jag mig ändå stressad att svara eller komma på ett bra svar. Vid 18.30 på kvällen ringde han mig. Jag såg hur det ringde. Han brukade sällan ringa, det var SMS och epost för det mesta. Men nu ringde han. Jag kände att jag orkar inte svara, dessutom hade jag inget bra svar, jag ville bestämma mig hur jag skulle hjälpa honom. Så jag svarade inte. Jag kom hem och satte mig ned med min tjej. Efter att ha resonerat lite så skickade jag ett mail till honom 2 timmar efter att han ringt, om att jag visst kunde hjälpa honom om han var beredd att acceptera regelbundna kontroller av alkohol och droger, egentligen samma sak jag sagt tidigare men förtydligade det. Strax efter mailet så skickade jag också ett SMS.

    Dagen efter på morgonen hittade min syster honom i sängen död. Bredvid låg telefonen. Han hade inte öppnat SMS et från mig och inte heller mailen. Det blev genast helt uppenbart för mig. Han hade mailat mig, inte fått svar. Ringt mig en sista gång och när jag inte svarat hade han tagit en överdos av sina depressionstabletter. Obduktionen bekräftade det hela.

    Det känns i själen, gråten kommer och går, men framförallt känner jag mig plötsligt så ohyggligt gammal. För er som har en pappa som min, läs inte att ni inte borde ställa krav eller vara tydliga mot någon som har ett missbruk. Jag tror fortfarande att det kan vara rätt. Men efter att detta hände så läste jag på om självmord och insåg att de flesta självmordsbenägna gör många rop på hjälp men bara ett slutgiltigt försök. Det fanns signaler som jag skulle kunna känt igen om jag läst på. Men slutligen så var det fortfarande pappas beslut, jag vet det rent logiskt. Men mina känslor kommer alltid vara att jag gjorde fel.
    S
    13 apr 2014 16:18

  • Fast du har ABSOLUT INTE gjort något fel. Min pappa tog också sitt liv och jag tror att när man har bestämt sig för att göra något sådant så kan inget stoppa en. Det är oftast ingen impulsiv sak utan tyvärr hade dom nog redan bestämt sig. Självklart granskar man sig själv och vad man kunde ha gjort och inte gjort, om man har en nära relation till den som tar sitt liv. Men skyll inte på dig själv.. Det blir så mycket svårare att läka då.
    S
    14 maj 2014 20:34

  • hej, vill bara skicka en stor kram till dig. min lillebror tog livet av sig för en månad sen.
    elisabeth
    04 dec 2014 10:25

  • Det är inte ditt fel att din pappa tog livet av sig. Du hade inte kunnat förhindra det. Det är jag helt säker på tyvärr. Han bestämde sig själv för att göra det och du har ju med försökt att hjälpa honom många gånger. Jag tror att din pappa tyvärr var inne i en sådan negativ spiral att den inte hade gått att bryta utifrån, dvs omgivningen hade inte kunnat göra något för att stoppa utvecklingen.
    Erika
    26 maj 2015 19:33

  • Stor kram!
    Emelie
    11 jul 2015 12:15

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.