Jag vet inte om min mamma eller pappa har någon psykisk sjukdom men de beter sig väldigt underligt.
Jag har svårt att förstå mig själv. Jag vet inte om jag verkligen borde känna såhär. Kanske är det som har hänt inte så farligt ändå? Men ibland när jag är hos kompisar så ser jag en skillnad. Och jag mår inte alls bra... Jag har ångest, skäms för allt, har grova skuldkänslor och en hel del ilska. Jag har också försökt att ta mitt liv.
Min pappa kommer från Frankrike och det är det vanlig barnuppfostran att slå barn. Det har alltid varit hans ursäkt. Han gör det inte längre, men jag bor knappt hos honom så jag vet inte hur det skulle vara om jag gjorde det. När jag var liten (redan tre-årsåldern) slog han mig. Jag förstår inte hur man kan tro att man uppfostrar barn så. Jag får dåligt samvete när jag skriver detta för pappa kan vara underbar, och det är han oftast. Men när han bodde med mamma och de bråkade så drack han mycket. Jag vet inte om det berodde på det - Men hans temperament förvärrades ytterligare. (Detta var ungefär ett-två år sedan.) Han var ofta arg och jag ser fortfarande framför mig hur han drar min lillebror uppför hela trappan i en arm, hur han stänger in honom på rummet, hur han slår mig, och en gång mamma. Jag har bara sett en gång men vet inte om det kan ha hänt fler gånger. Ibland skojade pappa med mig när jag började få bröst. Han klämde på dem "på skoj" och sa att jag skulle säga lastbil. Då sa han "tut tut". Jag tyckte att det var obehagligt, men inte konstigt. Jag trodde att det var normalt. Nu vet jag bättre. Så rasande som min pappa kan bli över en sekund när han innan var världens bästa är inte normalt. Och han sköter så mycket på ett så omoget sätt.
Mamma vet jag inte vad det är med. Hon är så himla stressad. Hon skriker nästan varje dag på allt. Ibland skriker hon i kanske en timme om hur mycket gud hatar henne och hur mycket hon vill dö och så vidare. Jag minns några gånger när jag var liten då hon stod och slog sig själv i huvudet, liksom bollade huvudet mellan händerna. Det såg knäppt ut men jag kunde inte skratta för det var så hemskt. Och hon skrek bara rakt ut i luften som om någon höll på att mörda henne. Det har hon gjort många gånger. Inget ord, bara: AAAAAAAAAAAAA. haha. Det låter helt sjukt va? Det har hänt flera gånger och jag förstår att en granne anmälde till soc. Dock sa mamma åt mig och mina syskon att säga att allt var bra. ALLT. Då måste hon ju fatta att saker och ting är fel!?
Det är som om hon inte vill inse det själv.
Hon kan ha fått det av min mormor som är likadan. Min mormor får riktiga anfall ibland då hon slåss och sparkas och säger att hon avskyr mig. Men hon är också oftast snäll. Men jag minns en gång när jag och min lillasyster stod i spegeln och jämförde våra märken på ryggen.
Min bror är psykiskt sjuk. Vi vet inte vad det är än men han går på massa utredningar. Han förstör hela huset, dunkar huvudet i vägen, tar knivar mot halsen och säger att han ska ta livet av sig, har självmordstankar, depressiva tankar och det verkar som att han är manodepressiv. Han är antingen helt speedad/jätte-elak, eller så är han jättenere och deppig. Han är bara åtta år, min lillebror. Det här har pågått så länge jag kan minnas. Men han är snäll hos pappa. Pappa fattar inte varför. Men jag tror att min bror är rädd för att bli slagen.
Om ni hade kommit hem till min familj hade ni undrat vad jag menar med allt det här. Men oftast är det ganska bra. Och de håller en fasad utåt. Den perfekta familjen. Som egentligen är så fel. Behövde bara skriva av mig.
Anonym
13 jul 2013 04:35