Jag är 19 år, och min pappa hängde sig när jag var någonstans mellan 3 eller 4. Jag har inga minnen alls av honom, det kan hända att jag har ett där jag sitter i hans knä när han kör sin bil och jag får hålla i ratten. Minns att jag tittar upp på himlen genom rutan. I vilket fall.
Han dog och det har blivit svaret på exakt alla mina problem, vad det än har varit sen så länge jag kan minnas. Varenda konflikt, varenda kris, varenda hinder, allting hämmas av orden: Nej men, Pappa tog livet av sig.
Jag har inga mänskliga rättigheter, eller jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem. Nej, pappa är död tänker jag. Och gör och tolererar i princip vad som helst. Det finns ingenting som är bra eller dåligt i min värld, allting går. Jag känner mig som en amöba som flyter runt och likgiltigt utsätter mig för en massa händelser. Ibland tycker jag mig få en uppmaning till att göra något självständigt för mig själv. Ett karriärval kan det vara. Men det slutar alltid i stenhård och usel självkänsla. Det slutar med att jag tänker att den enda vettiga vägen för mitt liv att gå är att schemalägga mitt eget självmord 50 år framåt och tills dess bara göra som alla andra. Jag ska prata med en psykolog snart, och har på senaste tiden varit i kontakt med flera läkare och fått mediciner. Det känns lite underligt, men det är samma sak där. Det finns inget bra eller ådligt, rätt eller fel. Det bara är. Sväljer medicinerna och vaknar ännu en dag, helt likgiltig, som någon slags psykopat. Ibland tänker jag på hur min personlighet påverkat andra människor i min omgivning och jag kan få sådana otroliga skuldkänslor. Jag har utnyttjat så otroligt många människor.
En annan sak är att jag speglar mig med exakt alla människor jag träffar. En läkare sa till mig att för att min pappa dog så har jag inte haft någon att spegla mitt beteende med. Och jag tycker det stämmer ganska bra. Jag speglar mig med alla jag träffar, och jag kan inte ha en konversation med någon utan att det blir superobekvämt och spänt pga detta.
Mitt liv är så jävla komplicerat, så sjukt jävla invecklat. Jag vet inte hur många gånger jag velat köpa en revolver och bara göra slut på det, men då kommer jag tillbaka dit -igen-, pappa, tog livet av sig.
Vet inte riktigt vad jag söker efter här. Men jag behöver skriva av mig. Om någon kände igen sig så vet du ju att du inte är ensam iallafall.
Akustisk Gitarr
20 jan 2012 22:35