Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Pappa hängde sig

Skriv svar

Till forum

  • Jag är 19 år, och min pappa hängde sig när jag var någonstans mellan 3 eller 4. Jag har inga minnen alls av honom, det kan hända att jag har ett där jag sitter i hans knä när han kör sin bil och jag får hålla i ratten. Minns att jag tittar upp på himlen genom rutan. I vilket fall.

    Han dog och det har blivit svaret på exakt alla mina problem, vad det än har varit sen så länge jag kan minnas. Varenda konflikt, varenda kris, varenda hinder, allting hämmas av orden: Nej men, Pappa tog livet av sig.

    Jag har inga mänskliga rättigheter, eller jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem. Nej, pappa är död tänker jag. Och gör och tolererar i princip vad som helst. Det finns ingenting som är bra eller dåligt i min värld, allting går. Jag känner mig som en amöba som flyter runt och likgiltigt utsätter mig för en massa händelser. Ibland tycker jag mig få en uppmaning till att göra något självständigt för mig själv. Ett karriärval kan det vara. Men det slutar alltid i stenhård och usel självkänsla. Det slutar med att jag tänker att den enda vettiga vägen för mitt liv att gå är att schemalägga mitt eget självmord 50 år framåt och tills dess bara göra som alla andra. Jag ska prata med en psykolog snart, och har på senaste tiden varit i kontakt med flera läkare och fått mediciner. Det känns lite underligt, men det är samma sak där. Det finns inget bra eller ådligt, rätt eller fel. Det bara är. Sväljer medicinerna och vaknar ännu en dag, helt likgiltig, som någon slags psykopat. Ibland tänker jag på hur min personlighet påverkat andra människor i min omgivning och jag kan få sådana otroliga skuldkänslor. Jag har utnyttjat så otroligt många människor.

    En annan sak är att jag speglar mig med exakt alla människor jag träffar. En läkare sa till mig att för att min pappa dog så har jag inte haft någon att spegla mitt beteende med. Och jag tycker det stämmer ganska bra. Jag speglar mig med alla jag träffar, och jag kan inte ha en konversation med någon utan att det blir superobekvämt och spänt pga detta.

    Mitt liv är så jävla komplicerat, så sjukt jävla invecklat. Jag vet inte hur många gånger jag velat köpa en revolver och bara göra slut på det, men då kommer jag tillbaka dit -igen-, pappa, tog livet av sig.

    Vet inte riktigt vad jag söker efter här. Men jag behöver skriva av mig. Om någon kände igen sig så vet du ju att du inte är ensam iallafall.
    Akustisk Gitarr
    20 jan 2012 22:35

  • Hej du! Vill bara skicka en stor kram. Jag har en sjuk mamma, vilket gjort att genom min uppväxt har jag fått spegla mig i andra "mammor" Det som är bra med det är väl att jag plockar det jag vill ha från varje "mamma" jag möter. Jag får också vara min egen mamma, Ta hand om mig själv. När jag saknar en mamma brukar jag få trösta mej själv. Tänka hur jag skulle ha gjort om jag var min egen mamma. Det är det enda sättet. Din pappa lämnade Dig alldeles för tidigt. Men han finns inom dig. Allt det fina som Din pappa hade Har du inom dig och när Du "är pappa åt dig själv" Kommer hans sidor (Hans fina starka sidor) fram.
    STOR KRAM
    Maria
    31 jan 2012 13:50

  • tycker synd om dig har en psysisksjukdom -pappa ljuger hela tiden
    aras
    25 okt 2012 21:58

  • Hej!

    Jag känner igen den känslan av likgiltighet som du beskriver. Det kan kännas som man är lite ett skal som går runt utan att kunna känna någonting. Jag tror att det skulle kunna vara ett tecken på depression vilket jag själv hade när jag kände på det sättet. Det kan vara ett sätt att reagera på när man har varit med om många svåra livshändelser. Då kan alla känslor kopplas bort.

    Det som är positivt är att det går att börja känna saker igen. De självmordskänslor som du känner är med ett tecken på depression med stor sannolikhet. Jag tycker att du har gjort det bästa du kan göra och det är att prata med en psykolog och denna person kommer med tiden att kunna hjälpa dig att få tillbaka alla känslor som finns därinne även om de just nu är oåtkomliga. Jag tror att du har en bra personlighet men livet är inte alltid så lätt och det kan påverka en på många sätt.

    Jag var själv mycket självkritisk förr och jag vet att det går att bli mindre kritisk mot sig själv. En tanke är att skriva ned de positiva sidor du har, eller bra saker du har gjort. Det är väldigt svårt i början men med tiden blir det enklare. Du är en bra människa!.
    liv
    06 nov 2012 22:55

  • Hej.
    Jag känner igen mig mycket i det du känner.
    Min pappa hängde sig i garaget hemma för 2 år sedan. Jag var då 23 år och han 47.
    Vi hade haft en mysig kväll hela familjen. Sen släppte farmor bomben om att hon fått muncancer. Pappa såg bara svart och inget annat slut för min farmor än det utdragna helvete som hennes bror gick bort genom också i cancer.
    Den kvällen försökte jag prata med pappa då han var väldigt ledsen. Efter nån timme skildes vi åt och jag trodde ändå han mådde lite bättre. 1 timme senare ringde min syster och grät och skrek att pappa hängt sig.
    När jag kom var ambulans och polis där. Sprang nästan över ambulanspersonalen och fram till pappa. Såg direkt i hans ögon att livet hade runnit ut honom.
    Trots alla återupplivningsförsök visste jag att det inte var någon idé. Han hade bestämt sig så han skulle aldrig kämpa för att komma tillbaka heller. Sen dess har inget varit sig likt.
    Men viktigast att veta är att hans och din pappas beslut inte har något med vare sig dig eller mig att göra.
    Livet blir väldigt lätt likgiltigt men någonstans måste man försöka hitta nån form av ljusglimt.
    Du vet ju själv hur förstört ditt liv är av detta så tänkt då på hur många till liv som blir förstörda om du väljer att gå samma väg. Jag förstår dina tankar då jag själv har dom men det är personer runtomkring som man får söka tröst och vägledning i.
    Har märkt att just titta runt på forum och se att man inte är ensam hjälper väldigt mycket, och kan man hjälpa nån annan på bättre tankar gör det mycket för själen. Skriv och prata så mycket du kan. Det hjälper.
    Vi är många som sitter i båten tillsammans och vi hjälper varandra.
    Finns här om du vill skriva.
    Kramar
    Chrille
    06 dec 2012 20:53

  • Hej.
    Min pappa tog livet av sig i juli förra året, han hängde sig också, i vårt förråd. Då var jag femton, nu snart sjutton. Jag känner igen mig i tomheten och i den förbjudna tanken - att ta livet av sig. Även fast jag aldrig skulle göra det så får jag bilden av att det är ännu mer förbjudet för oss som drabbats. Ja även fast vi vet precis hur jävligt det är när någon tar livet av sig så tycker jag att det är så skönt att ha i baktanken - det går att få slut på det här. Nu låter jag kanske lite väl destruktiv men jag hoppas ni fattar vad jag försöker säga. Tanken lugnar mig på något konstigt sätt.

    En annan sak jag känner igen mig i är det här att inte ha någon förebild. Även fast jag hade en pappa i femton år så blev han sjuk långt innan jag föddes. Han har även under hela min uppväxt hotat med att ta livet av sig. Så det har alltid funnits där, alltid varit medveten om att det han ta slut. Min naturliga (men omedvetna) väg var att söka andra manliga förebilder. Det har varit kompisars pappor, manliga lärare osv. Alltid letat efter en normal pappa. En sån där pappa som kunde ta hand om ett barn. Jag söker fortfarande, fast nu lite mer medvetet.

    Att skylla på att min far tagit livet av sig är också något jag använder mig av. Som gymnasieelev så tar jag gärna upp det med mina lärare, för att dom ska förstår varför jag kan vara så omotiverad i skolan . Men jag undrar hur om inte min dyslexi påverkar ännu mer. Det är precis som du skriver, ett sätt att skydda sig. Ett sätt att få människor att ta hand om mig lite mer. Även fast det kanske behövs så känns det som jag utnyttjar pappas självmord.

    Ta hand om dig!
    -
    Hittade den här sidan så sent som idag. F*n vad skönt det är att läsa och känna igen sig.
    Clara.
    10 dec 2012 22:51

  • Mig har det hjälpt att läsa läsa och åter läsa om sånt som tröstar mig.
    Jag litar mer på böckerna än på människor.
    Jag önskar Du oxå hittar de böcker som talar till dig i dina känslor.
    Kram
    mia
    11 dec 2012 12:31

  • jag tycker jätte synd om dig jag börjar nästan gråta!!!!!!!!!!!!:(
    sigge-piggelin
    23 feb 2014 18:45

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.