Pappa är alkoholist

Skriv svar

Till forum

• Hejsan :)
  
  Jag är en tonårstjej som har en pappa som är alkoholist och det har han varit hela mitt liv och länge före det. Han är även maniskdeppressiv, har ångest och sociala problem. Detta blandat med hans alkoholmissbruk gör att han inte har det så lätt med sig själv vilket drabbar hela familjen. Jag tycker verkligen jätte synd om min pappa, vet att han har det riktigt svårt och jag älskar honom även om det väldigt ofta känns som jag hatar honom.
  Pappas problem har även gett mig problem. Jag har b.la. åmgest och mycket dåligt själförtroende, tänker hela tiden på att min familj skall må bra. vilket gör att jag har jätte svårt att ha kul själv. Jag vet att jag har jätte kul tillsammans med mina kompisar, men ändå är det något i mig som ofta säger att jag borde stanna hemma och umgås med min familj och se till att det har det bra. och att ta hem kompisar till mig finns inte ens i min värld, eftersom jag inte vill att de skall se min pappa full!
  
  nu när jag är i tonåren och många av mina kompisar börjar festa och dricka, mår jag riktigt dåligt. Så fort de börjar planera fester och vad de skall köpa att dricka får jag jätte ont i magen och vill bara gå hem ocg deppa ihop.
  ibland följer jag med mina kompisar på fester ändå bara för att försöka ha kul och känna mig som alla andra (även om jag inte dricker själv) men det går inte. när spritflaskorna dras fram mår jag jätte dåligt och vill bara gå därifårn, alla dåliga minnen med pappa dras upp. speciellt när jag ser de flaskorna han brukar dricka! jag vill så gärna kunna ha kul med mina kompisar utan att känna så här, jag vill ha kul som alla andra.
  
  är det någon som känner igen sig? svara gärna, jag känner mig ensamast i världen!

  Postat av: ensam
  25 maj 2011 12:52
  
  
• kanske helt knäppt men jag "dagdrömmer" om att om jag fick va ung igen skulle jag börja med orientalisk dans. Det skulle säkert kunna leda till att jag skulle kunna göra "vad som helst" , alltså orka vilja göra det som intresserar mig, som vilken annan sorts dans som helst för då har hela kroppen lärt sig röra sig gracilt.
  Saknar att jag istället för att till varje pris som helst tro att man måste ha en kille så skulle jag istället ha letat upp intressanta kurser där jag kunde få inrikta mig på mig själv istället för att fastna i symbios med andra som jag gått upp i att hjälpa,, stödja, lyssna,, komma till jaglämnamigsjälvförattkommatilldomsomutnyttjamigtillsittosinainttressen.....
  bara för att jag växte upp med en gränslös mor, suck...
  jag ville ju inte bli som hon! men nu är det nån som sa till mig att; -You are just like your mother!!! Ufff!!!!

  Postat av: szökeúr
  28 maj 2011 14:40
  
  
• Jag önskar o hooppas du hittar till anhöriga till alkoholister, al-anon eller al-ateen för tonåringar eller ACOA som tar hand om att hjälpa oss som är oroliga o rädda för våra anhöriga att fokusera på oss själva. Man måste ju ha verktyg för att kunna sluta upp med att slösa bort sin energi på dem man blir störd av. Det finns andra som vill slippa alkoholen styra ens liv.
  Kram o lycka till du...... du är inte ensam.....

  Postat av: mia
  30 maj 2011 12:43
  
  
• Tack för svaren, det värmer verkligen <3 och det känns skönt att jag inte är ensam, även om det är för jävligt att fler har det så här! Tack igen<3

  Postat av: ensam
  31 maj 2011 20:37
  
  
• Du är absolut inte ensam, det finns så många fler!
  Min pappa är också alkoholist, men han har varit nykter i flera år nu. Men hela min uppväxt har han druckit mycket, och redan innan jag föddes. Håller helt och hållet med dej om att det är jobbigt att se kompisarna på fester, mitt ex drack på tok för mycket tycker jag och det gör han fortfarande, jag har väldigt svårt för att se han dricka, även därför det tog slut för jag orkade inte med det. Men jag umgås fortfarande med han och hans vänner ibland, är med dom på fester ibland, vi kan nämligen inte få någon annan att sluta dricka, det kan de bara avgöra själva om det ska göra, men jag visar vad jag känner när jag är med dom genom att inte dricka, eller ta det väldigt lugnt med alkoholen, nu vet han i och för sej varför jag känner så för vi pratade om det förut, men genom att jag inte dricker när jag umgås med han kan han också minska på sitt drickande.

  Postat av: maria
  17 jun 2011 21:30
  
  
• vännen , jag förstår dig precis ,
  jag ryser så fort jag hör ngn öppna en ölburk
  jag älskar min pappa oockså jätte mycket , men jag orkar bara nt med honom

  Postat av: olivia
  03 nov 2011 23:00
  
  
• Jag är en tonåring med en pappa som är alkoholist men inte vill erkänna det och därför vägrar söka hjälp då han enligt honom själv inte har något missbruk. Minns sedan några år tillbaka hur jag fick slänga massvis med flaskor men då reflekterade jag inte över det. Nu tär det på mig varje dag. Han bor i Danmark vilket på ett sätt är skönt för då "slipper" jag träffa honom så ofta, även o mdet låter hemskt. Är hemma hos honom nu. Han dricker och tror att jag inte ser eller hör. Som en del av er skriver älskar man personen samtidigt som man på ett sätt hatar den för det den gör mot sig själv och mot oss anhöriga. Har även en lillebror på 13 år som inte ska behöva uppleva detta. Sist kände vår pappa knappt igen oss efter en kvälls drickande.

  Postat av: tina
  14 dec 2011 22:59
  
  
• Min pappa är också alkoholist! Jag har gått till kuratorn och hon gjorde bara allt värre känndes det som. Gör spm jag och prata med din pappa! Det är så värt, jag hade min syster med mig och han hade insett själv vilka problem han hade.han har vart nykter nu sen vckan innan julafton!:) hoppas allt löser sig! Styrke kramar!

  Postat av: Elin
  12 jan 2012 14:27
  
  
• Hejsan :)
  
  Vad skönt att det hjälpte för er att prata med din pappa. Jag skulle också villja att det hjälpte för min, men det gör det tyvärr inte. Jag har pratat med han jätte många gånger och han vet själv vilka problem han har och han har flera gånger sakt att han skall sluta, lovat mig flera gånger. Han har flera gånger varit inne på psyket för behandling, men det hjälper inte. Han kommer aldrig att klara att sluta utan hjälp. Han har försökt flera gånger, men hela tiden faller han tillbaka i samma beroende. Han vet att han har problem ,men han måste även inse att han behöver hjälp för att bli av med sitt missbruk, vilket är väldigt svårt för honom att inse :/
  
  Hoppas att din pappa klara av att vara nykter! Styrke kramar till dig med! :)

  Postat av: Ensam
  15 jan 2012 19:52
  
  
• Hej . jag är också tonåring, och jag har en pappa som är alkoholist , mina föräldrar är skilda ,men tänk på att det var han som valde att drick och det var han som valde att vara längst ner på botten av flaskan , varje gång innan jag går och lägger mig och varje gång jag vaknar tänker jag på han ! det är så jävla jobbigt , han gör så jag mår dåligt , och jag tänker varje dag tänk om det har hänt han något nu , men jag vill inte ens tänka så men det gör jag ändå ! och mina kompisar är såna som och snackar om alkohol och så , så jag får tanken på min pappa då , och det hatar jag . och jag vet inte om jag ska hata min pappa eller älska han , för han tänker ju ändå på sin dricka !:(

  Postat av: Wilma
  28 mar 2012 23:02
  
  
• Jag hatar min biologiska pappa... Han övergav mig som 1 år. "mamma" hittade ny man (min "systers" pappa) och han adopterade mig. Men han är alkolist. Jag mår dåligt i hemlighet, då ingen vet. Mamma dricker på varje ledig dag, jag vill kolla henne men är rädd för svaret. Jag drömmer om att komma bort. Jag hatar henne också. Jag vill inte bo med någon av dom. Tur att jag är vuxen enligt lag - då kan jag flytta när jag pluggat klart! Jag gråter hela tiden. Trösten för mig är att skriva av mig här och även till en präst. Jag får mycket stöd och det hjälper mig. Ingen lyssnar på mig, alla tror min familj är bra. Jag hatar mitt liv och har många gånger funderat över döden, men aldrig skadat mig - då jag hatar att se blod. Min familj hatar mig. Men en sak jag inte förstår är varför.

  Postat av: Hopplös enligt familjen
  18 maj 2012 22:35
  
  
• Finns det någonting under hatet? Rädsla, vrede, sorg..? Du skriver att ingen lyssnar på dig, samtidigt som du skriver att du får mycket stöd och hjälp. Vilka är det som inte lyssnar? Och vilka lyssnar? Klart man mår dåligt när viktiga personer runtomkring en har alkoholproblem. Men du kan inte göra någonting åt deras problem. Det enda du kan göra är att hjälpa dig själv. Kanske finns det ungdomsgrupper (i kyrkan tex, men även inom kommunen) där du kan träffa andra ungdomar som också har föräldrar som dricker för mycket. Det kan hjälpa att träffa människor som har liknande erfarenheter som en själv.
  
  Jag vet ju inget om din familj, men jag tror inte de hatar dig. De är nog bara väldigt begränsade. Och kanske känner de sig "hotade" av att du ser vad de håller på med. Du ser att de dricker för mycket, och du reagerar. De kanske vill fortsätta blunda, och då kanske de blir dumma mot dig för att de på det sättet försöker slippa se sig själva i spegeln. Det är ofta så.
  
  Det är bra att du pratar/skriver till andra. Fortsätt med det! Dela med dig av det du känner och upplever. Och anförtro dig bara åt dem du får förståelse och svar ifrån. De som inte vill eller kan lyssna ska man inte bry sig om.
  
  Du har rätt att välja vilka människor du vill umgås med. Det finns så mycket fint i livet. Det är svårt just nu. Men ge inte upp, det finns vänner där bakom hörnet och roliga och fina upptäcktsresor som väntar på dig i ditt liv.

  Postat av: K.
  21 maj 2012 11:36