Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Paniksyndrom och Pappa

Skriv svar

Till forum

  • Jag är 22 år gammal. Ångest har tagit en stor del av mitt liv sen jag var 6 år. De säger att ångest är som en köttsoppa. Det finna lök, morötter, kött, ärtor och klimp. Olika ingredienser, olika känslor. I min köttsoppa finns det väldigt mycket skam. Jag brukar stampa i golvet för att känna fötterna på jorden. Tala om vad jag heter. Vilket år det är. Titta på klockan så jag vet vad det är för tid. För att komma tillbaka i nuet, för att ta tillbaka makten.
    När jag var liten så bar jag en mask, det är något jag alltid har varit väldigt duktig på. Min mask var ett stort leende på läpparna så att ingen skulle förstå hur det egentligen var. Min syster har borderline. Hon blev våldtagen och berättade för mig om denna händelse när jag var tolv år. Jag är den enda som vet vem han är. Min bror är förstånds handikappad. Min mamma var väldigt deprimerad efter skilsmässan från min pappa. Pappa var ett svin mot henne. Han var otrogen och lämnade henne för en ny kvinna. Han svartmålade henne på alla sätt som finns och hon kände skam för den hon var. Min fantastiska mamma, jag sa till henne att jag önskar att jag var vuxen då de skilde sig. Så hon inte hade behövt vara så jävla ensam. Efter de skilde sig hade mamma 500 kronor kvar att leva på efter alla skulder hade betalats. 500 kronor som skulle räcka en månad för mamma och hennes två små barn. Min pappa och hans nya hade mycket god ekonomi. Mamma och pappa fick hälften var av stödbidraget som de fick av min förståndshandikappade bror. Min mamma bad pappa om att få hela bidraget åtminstone 2 månader för att hon klarade sig inte. Han sa åt henne att gå på soc. Med ett brustet hjärta gick min mamma på soc och de hjälpte henne.
    Pappa har lyckats få en hel del pengar på grund av min bror Han är duktig på att böja på sanningen.
    Min pappa är inte riktigt frisk. Ibland vet jag inte om det är för att alkoholen har tagit en så stor del av hans liv att det har tagit över hans normala jag. Fasader är väldigt viktigt för honom. Att allt ser bra utåt. Vid skilsmässan var till exempel min mammas fel. Ingen kunde någonsin tro att hans dotter låg ihop krupen uppe på hennes rum om kvällarna och väntade på att han skulle somna. För att han kunde bete sig hur som helst när han hade druckit. Hon fick inte heller vara med sina vänner när hon var hos honom. De satt igång och söp så de kunde inte hämta henne. Till alla andra sa de att det berodde på att jag inte ville vara med någon för att vi hade det så bra där ute. Han gjorde mig aldrig illa fysiskt. En gång så föll jag ute på gården och skar upp en bit på låret. Jag blödde som en gris. De hade behövt sys. Men de hade druckit så det kunde inte köra mig till akuten. Så nu sitter jag här 13 år senare med ett ärr på låret som är 7 centimeter långt och 2 centimeter brett. Både jag och min bror blev misshandlade psykiskt. Genom att pappa lät hans fru behandla min bror som smuts. Han var också rädd och gick upp till sitt rum så fort han kom innan för dörren. Han tassade på tå för att han var så rädd att pappas fru skulle säga något elakt. Hon kanske inte alltid sa elaka saker, men hon ignorerade honom. Och det är faktiskt värre. Han har känslor han också, han kan också känna sig oönskad. Sociala gjorde en barn far illa anmälan mot min pappa och hans fru när jag var 14. Jag klarade inte av att vara där ute längre och se på. Pappa skyllde på min mamma, när det enda min mamma har gjort har varit att ta hand om hennes barn och stå ut med all den skit pappa slängde på henne. Han sa också att det var mitt fel, hans fru sa att det var mitt eget fel. Att jag var ett problem barn som inte gick att ha att göra med. Att jag hade valt att ha en sån smärta i mitt bröst att jag bara ville dö. Att jag ville må dåligt.
    Pappa har aldrig valt mig och han är bäst i världen på att få mig och alla runt omkring sig att känna sig som smuts. Pappa ställer sig alltid över alla andra. Jag tycker också synd om honom. Att han inte vet bättre. Att han är så liten på insidan att han måste trycka ner sina närmaste. På jobbet är han älskad, tänk om, de bara visste hur han egentligen var. Jag var faktiskt hos gynekologen för några månader sedan. Hon hade av olika anledningar att göra med min pappa när hon var ungdom. När hon satt där och gjorde en gynekolog undersökning på mig så föll polletten ner att jag var hans dotter. Hon berättade om hur mycket hon tyckte om honom och allt fantastiskt han har gjort för henne. Ställt upp, varit en vägledare, som en extra pappa hade han varit för henne, han var så varm och god. Hon sa att min pappa var en fantastisk människa medans jag låg där på undersöknings båren och särade på benen.
    Det var en lättnad den dagen då jag insåg att jag inte älskar honom och jag behöver inte älska honom. Jag behöver inte heller skydda honom längre. I hans värld har han aldrig gjort fel, utan det är världen som gör fel. Det är världen som har fyllt mig med en olidlig ångest, inte hur han har behandlat mig. På stan när han pratar med människor så får han det att låta som att jag och han har en fantastisk relation. När sanningen är att jag inte är välkommen till hans hus. För att jag skrev ett brev till hans fru där jag sa att jag klarar inte av att hon behandlar min bror som skit längre. Jag kan leva med att folk säger elaka saker till mig. Men min bror kan inte skydda sig verbalt. Min bror är alltid ett barn som behöver sin pappa och då ska han fan i mig ha det bra när han hälsar på dem. Pappas fru får sluta vara så sur och otrevlig mot honom. Min bror är ju faktiskt goast i världen och så fruktansvärt snäll. Tyvärr också väldigt osäker, det är väll inte så konstigt om man har blivit tvingad att tippa på tå för att inte vara i vägen. Pappas fru tycker att min förståndshandikappade bror är pest. Jag skrev åt henne att hon måste sluta frysa ut och mobba honom.
    I påsk bjöd pappa hem alla sina barn på middag,alla utom mig.
    Jag har aldrig varit nog viktig för honom för att han ska välja mig.
    Min syster älskar jag över allt annat. Men hon har varit väldigt duktig på att köra med mig. Få för sig saker om mig som inte stämmer. Hon kan också bli jävligt arg. Men det är ju inte hennes fel. Det är hennes sjukdom som gör att hon måste förminska mig. Det kanske också berodde på att jag ringde henne bara då jag var lessen, inte när jag var glad. Då kanske hon trodde att jag var självdestruktiv och lessen hela tiden. Jag vet att hon älskar mig på sitt sätt. Men senaste åren har hon inte varit så brydd längre.
    Nu har jag fått diagnosen paniksyndrom. Jag har varit deprimerad i omgångar genom åren. Sist var under gymnasiet. Men detta är nytt. Ångest har jag haft länge. Men inte på det här konstiga sättet. Detta klubbade ner mig rejält i påsk. Jag ringde sjukvårdupplysningen och sa att jag var påväg att få en hjärtattack och dö. Efter ett 5 minuters samtal sa de åt mig att dricka en kopp varm mjöl. Jag skrek åt herrn att en kopp varm mjölk kommer fan inte hjälpa när jag ligger död, dessutom är jag laktosintolerant.
    När jag får en panik ångest attack händer följande ;
    Mitt hjärta slår en volt i bröstet, det brinner en eld i mitt bröst. Det följs sedan av frossa och mina ben domnar bort. Jag blir panik slagen och tror att jag ska dö. Jag har åkt in på sjukhuset ett antal gånger, eftersom att sjukvård upplysningen inte är något att lite på. På sjukhuset säger de att alla värden är bra. Jag har panikångest. Nu har jag fått en medicin som fungerat mycket bra och jag har faktiskt inte haft ett anfall sen i måndags. Innan dess var det en månad. Och innan dess hade jag dessa varje dag. Men jag vet nu i alla fall att jag inte är galen. Jag vet att jag har lättare för att känna ångest än andra. Jag har nog aldrig trott att jag är värd så mycket i huvudtaget. Jag känner mig ofta som en dålig människa och får extremt mycket ångest av dåliga val som jag har gjort. Oftast har jag gjort de valen i fyllan och jag vill inte bli som pappa.
    Jag vill inte straffa andra för hur jag har blivit behandlad genom att inte ta emot kärlek.Genom att inte bli vän med människor för att jag tror att de kommer att behandla mig dåligt. Men då straffar jag också mig själv för då missar jag bra människor. Mina pojkvänner har inte heller varit så fantastiska. Den första var alkis, den andra drogmissbrukare/psykopat och den tredje var sexmissbrukare. Man kan ta det med humor och säga att då har jag provat på missbrukar/psykisk sjuka varianten och kommer inte prova det igen. De var som pappa på många sätt. Förminskade mig enormt. Jag va korkad, klantig, dum och ful. Psykopaten hade även en förmåga att inbilla mig saker. Att han hade minsann kontakter överallt så han skulle veta om jag vart otrogen. Då det sen visade sig att han varit otrogen mot mig ett 10 tal gånger med ett 10 tal olika tjejer. Det började jag sakta men säkert att förstå när jag fick klamydia och senast jag kollade mig så hade jag inte klamydia och sen dess hade jag bara varit med honom. Han inbillade mig att det var jag som hade lyckats ge det till honom. Andra saker jag inbillade mig var att jag aldrig kunde gömma mig från honom. Att ingen annan man på denna jord skulle någonsin kunna älska mig.
    Mina ex pojkvänner var rent utsagt svin. Jag tänker aldrig mer utsätta mig för en kille som trycker ner mig så hårt i marken med ord och handlingar att det smakar gyttja i min mun. Stackars älskade mamma som var tvungen att stå ut med min far som var en miljard gånger värre.

    Men en sak måste jag säga, även fastän jag har haft människor runt mig som har varit skitstövlar så finns det änglar på jorden. Vuxna som har sett mig. Socionomen på BUP, Socionomen på vuxenpsyk, en viss lärare på gymnasiet, mammas bästa vän, en viss fritidsledare och en viss präst. Min bästa vän som jag älskar mer än allt. Hon är en kämpe. Hennes liv har inte varit enkelt. Men vi fann varandra och vi har sett varandras värsta och bästa sidor. Jag är så lyckligt lottad som har en vän som man kan vara tyst med, skratta tills man gråter, prata om livets djupa saker och vara arg med. Hon har stått vid min sida och jag står vid hennes tills döden skiljer oss åt.
    Hade det inte varit för dessa änglar så hade jag nog antingen tagit livet av mig eller dött av en överdos. Jag hade inte varit så stabil som jag ändå är. Visserligen så känner jag mig ensam ibland. Jag har många vänner. Men när man har sett så mycket saker så är jag rädd att man inte blir förstådd att man är en börda. Jag gör allt för att undvika att vara någons börda. Jag har växt upp med att se psykoser och fyllisar. Människor kanske kommer tro att jag är lika knäpp som dem. Sen vill jag inte vara en sån där människa som klagar och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för att det finns en miljard människor som har det värre. Till exempel som min syster. Min ångest som jag helst önskar att någon kunde skära ur mig kommer jag att lära mig hantera en vacker dag. Kanske en man kommer kunna älska mig och stanna kvar med mig även de dagar då jag har ångest. Någonstans så tror jag att som man sår får man skörda. Att det kommer tillbaka till dem på något sätt. I alla svarta rum jag har varit i så vet jag att det finns fler rum av sol strålar och värme. Jag har även fått vara i dessa rum då och då. Jag kommer befinna mig i dem mycket oftare i framtiden då jag har besegrat min paniksyndrom. Jag klär mina ärr med någon så vackert som körsbärsblommor i stället. Tack för att du tog dig tid.
    RöttLäppstift
    06 okt 2013 00:59

  • Otroligt fint skrivet. Önskar dig allt gott.
    Skönt att du tar tag i dina problem, allt går att lösa sålänge det finns en morgondag.
    Trulle
    16 okt 2013 21:05

  • Hoppas allt blir bra, det är du värd
    Linnea
    20 mar 2014 12:28

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.