Vara bonusförälder är inte lätt. Jag tror att det bästa man kan göra är att visa förståelse. Och också ta hänsyn till och förstå sig själv. Stödja barnen så mycket man kan, men också se sina egna gränser och lyssna på dem. (Så att man inte tröttar ut sig, eller försöker vara mera "änglalik" än man klarar av. För det kan lätt leda till att man blir dum när orken tar slut och man kört sig själv i botten. Bättre att se sina gränser i tid och ge det goda man kan, och veta att det är gott nog).
Det är inte lätt att vara barn till en förälder med psykiska problem. Som barn är man väldigt lojal, och vill kanske att det ska vara "rättvist" att man bor varannan vecka hos varje förälder. Och ibland kanske föräldrarna "kräver" det av sina barn också. Men om ni märker att barnen inte klarar av/mår dåligt av detta växelvisa boende så kanske ni kan sätta er ner en lugn stund och fråga barnet hur barnet skulle vilja bo för att må så bra som möjligt. Ha ett öppet sinne, och lyssna. Det kan ju vara så att barnen skulle bli oroliga om de inte fick vara hemma hos sin mamma och "ha uppsikt" över henne. Men om ni får veta hur barnen tänker, känner och resonerar, vad de helst skulle vilja, vad de längtar efter och vad de är rädda och oroliga för, så kan ni kanske hjälpa barnen att komma på bra lösningar.
Jag tänker att du har inte fått något svar här, men du ställer omtänksamma och viktiga frågor. Kanske kan du vid ett lugnt tillfälle fråga dina bonusbarn just de här frågorna som du har ställt här?
K.
18 jul 2014 10:46