Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Orolig bonusmamma - vad kan vi bonusföräldrar göra?

Skriv svar

Till forum

  • Hej!
    Vänder mig till er barn och ungdomar som har en mamma eller pappa med psykisk sjukdom, till exempel manodepressivitet. Jag är bonusmamma till två barn med en psykiskt sjuk mamma som de bor hos varannan vecka. Tyvärr verkar det inte fungera så bra. Deras mamma får bo på sjukhus långa perioder då och då och det verkar som hon har svårt att orka med barnen även när hon enligt sjukhuset är "frisk". Det märks även på barnen när de är hos oss, det vill säga deras pappa och mig. De mår dåligt på olika sätt och även hanterar det på olika sätt. Vi försöker hjälpa till på olika sätt både genom att ta till professionell samtalsstöd och genom att själva försöka stödja dem till bättre självkänsla på olika sätt.
    Min fråga till er barn och ungdomar i liknande situation är om ni har några råd om vad vi (biologisk förälder och bonusförälder) kan göra mer? Och hur skulle ni vilja att er bonusförälder fanns för er? Är hon eller han viktiga för er? Finns det något särskilt som ni tror vi kan göra - för att göra skillnad?
    EM
    07 jul 2014 10:27

  • Vara bonusförälder är inte lätt. Jag tror att det bästa man kan göra är att visa förståelse. Och också ta hänsyn till och förstå sig själv. Stödja barnen så mycket man kan, men också se sina egna gränser och lyssna på dem. (Så att man inte tröttar ut sig, eller försöker vara mera "änglalik" än man klarar av. För det kan lätt leda till att man blir dum när orken tar slut och man kört sig själv i botten. Bättre att se sina gränser i tid och ge det goda man kan, och veta att det är gott nog).

    Det är inte lätt att vara barn till en förälder med psykiska problem. Som barn är man väldigt lojal, och vill kanske att det ska vara "rättvist" att man bor varannan vecka hos varje förälder. Och ibland kanske föräldrarna "kräver" det av sina barn också. Men om ni märker att barnen inte klarar av/mår dåligt av detta växelvisa boende så kanske ni kan sätta er ner en lugn stund och fråga barnet hur barnet skulle vilja bo för att må så bra som möjligt. Ha ett öppet sinne, och lyssna. Det kan ju vara så att barnen skulle bli oroliga om de inte fick vara hemma hos sin mamma och "ha uppsikt" över henne. Men om ni får veta hur barnen tänker, känner och resonerar, vad de helst skulle vilja, vad de längtar efter och vad de är rädda och oroliga för, så kan ni kanske hjälpa barnen att komma på bra lösningar.

    Jag tänker att du har inte fått något svar här, men du ställer omtänksamma och viktiga frågor. Kanske kan du vid ett lugnt tillfälle fråga dina bonusbarn just de här frågorna som du har ställt här?
    K.
    18 jul 2014 10:46

  • Jag har ingen förälder med psykisk sjukdom, dock har jag en moster med en psykisk sjukdom som bor hos min mormor som jag o min mamma brukar hälsa på, och de senaste gångerna har min moster startat mycket bråk och även blivit aggressiv o våldsam. Jag är en väldigt känslosam och sk svag person och jag tycker att det är väldigt jobbigt. Min mamma vill inte prata om det för att hon tycker att det är för jobbigt, det jag hade velat som barn är att få mycket förståelse från någon som kan tänka som ett barn eller från ett barns perspektiv. Jag hade även velat att jag skulle kunna prata med mina föräldrar mer om det och inte bara om det utan om andra normala
    saker också, som saker som jag och mina kompisar kan prata om, för nu känns det så pinsamt och jobbigt att prata om saker och det känns som jag är tvungen att hålla allt för mig själv. Försök att prata med barnen mer och ställ frågor om saker och inte bara om deras mamma utan andra saker också så att du kan skapa en stark relation mellan dig och barnen för att då känner barnen sig tryggare och bekvämare och vågar prata mer om saker och ting. Då blir det också lättare för dem att visa sina mer känsliga sidor och prata mer om saker som de tycker är jobbigt och om deras mamma. Hoppas att det hjälper!!
    Anonym tjej på 13 år
    07 jul 2015 21:44

  • Min pappa är bipolär och när jag var yngre och först fick min kontaktfsmilj så kändes det konstigt.
    Snabbt insåg jag att mina bonus föräldrar brydde sig, även om allt dom egentligen gjorde var att fråga hur jag mådde, såg till att det fanns mat på bordet. Bonuspappan blev snabbt som den pappan jag alltid velat ha, genom att bara ställa upp, krama mig, ta min hand och ge mig styrka.

    Sen är ju alla olika. Vissa människor tål ju inte närhet på det sättet men för mig var det precis det som behövdes. Jag hade dessa i 5-6år och jag ser dom fortfarande som min familj, för allt det gjort för mig.

    Små saker gör mycket. Även om barnen inte alltid svarar ärligt hur dom mår, så uppskattas frågan och till slut vågar man svara helt ärligt.
    Jag pratar iofs bara om mig själv nu och mina erfarenheter.

    Men jag tror att något vi flesta har gemensamt är att vi behöver någon som ser oss och frågar hur vi egentligen mår.
    Charlie
    21 okt 2015 13:39

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.