Orkar inte mer

Skriv svar

Till forum

• Hej!
  
  Har suttit och läst vad alla här skriver! Tycker verkligen alla är jättemodiga som sätter sig ner och delar med sig. Funderar på om man någon gång skulle våga göra samma sak. Men saken är den att jag är så jäkla rädd för hur jag kommer att reagera om jag verkligen funderar på saker som hänt och som händer. Men sammtidigt så mår jag bara så jävla dåligt. Vet om att det förmodligen skulle bli bättre om jag pratade om vissa saker men när jag väl får möjligheten så får jag bara panik och tänker att om jag bara försöker ignorera allt så kanske det blir bättre. Alla pratar ju om att man inte ska älta massa gammalt elände. Egentligen är det så mycket som jag bara skulle vilja ha sagt till någon. Bara för att veta att man inte är ensam om att veta. Har en psykolog men har kört fast riktigt ordentligt just nu och hon är verkligen jätteduktig. Känns som att om inte detta fungerar så finns det ingen annan utväg än att säga hejdå till detta helvetet. Är det någon som har något tips på hur man kan våga prata utan att vara livrädd, tänka på hur man säger saker och på hur den andra kommer att reagera på det man säger? Någon som varit i liknande situation?
  
  Tacksam för svar!

  Postat av: Scared
  25 sep 2009 23:39
  
  
• Det är ok att vara rädd. Ja, bejaka dina känslor, sätt namn på det du känner. Våga vara ensam, det är du ändå inte om du pratar med dig själv, tyst innåt. Jag har suttit i kyrkor, tänt ljus där och sagt att jag förlåter mig själv o andra för det som varit (som man säger) för nu vill jag bli fri o gå vidare. Jag kan bara ändra på mig själv. Det är bra att friställa sig från den jobbiga personen o situationen genom att skilja på sjukdomen o personen och att jag har rätt att vara lycklig o må bra trots att den andra inte vill eller kan det. Det finns bra böcker att läsa om känslor där man kan känna igen sig i.
  
  Det ordnar sig om du stannar upp o tar hand om dig själv både fysiskt o psykiskt. Om du blir arg över något någon säger är det ett bra tecken till att lyssna till dig själv innuti.
  kram o lycka

  Postat av: Allanon
  29 sep 2009 10:54
  
  
• Jag kan alldrig riktigt förstå hur du känner dig, men visst har man varit i en liknande situation. Jag växte upp med en manisk depressiv mor och hade stora koncentrationssvårigheter, deprissioner och skuldkänslor (även en och annan självmordstanke/försök).Ibland handlar det om att överleva tonåren och komma bort. När jag var 17 kom jag ifrån henne och började bygga upp ett eget liv. nu snart tio år senare har jag fortfarande inte fått den hjälp jag behövt(och någon dag kommer jag ta tag i det), men jag har kämpat ihop ett ganska stabilt och bra liv med både bra och dåliga dagar (jag törs nog säga att för det mästa är jag allt glad). Jag läser att du har en psykolog, ta vara på den (det gjorde tyvärr inte jag)och kom ihåg att det du säger till honom/henne stannar mellan er. Jag är säker på att även du kommer att få en bra framtid, du behöver bara överleva tonåren.
  
  Lycka Till!

  Postat av: :)
  11 okt 2009 00:23
  
  
• Jag orkar inte heller. Hur mycket behöver jag inte veta? Du undrar om tips på hur man kan våga prata ? Jag undrar vad man gör efter att i hela mitt liv pratat o pratat, ältat o ältat, retat upp folk, inte minst mina egna barn över att allt vi pratar om så kommer jag in på min mamma, Vaarför??? Känns kroniskt. Gjort ett självmordsförsök, lever på övertid och nu orkar jag inte det heller. Känner som att mitt hjärta är överarbetad. Igen o igen, hur mycket hjälp jag än sökt. Är jag trött o initiativlös, Hela kroppen värker. Är jag bortskämd i detta välfärds samhälle??? Är det nåt fel i hjärnan min? Det är väl det enda vi ej kollat,kanske?
  Nar jag låg på psyket efter självmordsförsöket, skratta en sköterska åt mig: att, -du har ju allt, så varför vill du dö? Det var inte dö jag ville, bara komma ifrån min mamma. Det har inte lyckats trots allt jag försökt. Gift o skilt mig. Flyttat till annan ort o brytit förhållandet. Mentalt är hon med mig överallt ändå o suger musten ur mig. Jag har heller inget att falla tillbaka på vad gäller yrke, hobbyn eller nånting. Jag kan ingenting annat än grubbla på mor min, suck.
  Inte äns mitt namn är mitt eget, utan hennes, samma namn som min mor.

  Postat av: mitt mamn?
  11 okt 2009 11:36
  
  
• I´m scared toooo!!!!

  Postat av: I
  12 okt 2009 10:36
  
  
• Hej!
  Jag vet precis vad du pratar om, hur du känner och hur jobbigt det är..
  Jag har varit precis där du är idag. Livrädd för att öppna mig, för det gör ju såå ont, livrädd för vad den eller de människor jag skulle öppna mig för skulle tycka om mig - men oj vad jag är glad att jag tog mig i kragen och lät min "stolthet" fara.. jag önskar att jag hade tagit det steget många år tidigare.
  Jag fick kontakt med en samtalsterapeut där jag lät det som jag samlat på mig där inne komma ut, ja vist gjorde det ont- mycket ont, men det måste det få lov att göra och det är inte farligt - det tog ett tag innan jag riktigt våga släppa på spärrarna för teraputen, för hon måste ju tycka att jag är den mest underliga och sjuka människa hon mött - men jag hade sååå fel, hon förstod och tyckte inte alls det var något konstigt och det var såå underbart härligt att bara få sätta ord på allt och dela med sig av det som tryckte och gjorde så ont i mig. Det som också är så konstigt är att jag själv arbetar med att lyssna och hjälpa människor som mår dåligt och vet hur det går till och vet också att det inte finns något som är för konstigt eller för stort, men när det gäller en själv så tror man att det är anorlunda.... konstigt...
  Vill uppmana dig att ta kontakt med någon form av samtalsteraput el. psykolog, i de flesta fall så bör man gå ganska länge och inte ha brottom att avsluta kontakten med "samtalsparnern" utan låt det få ta tid och skynda långsamt, som jag sagt innan, det kommer att göra ont och du kanske till och med kommer att vilja sluta att gå och prata, men ett tips är att inte sluta... utan kämpa på.
  Vet att du inte kommer att ångra dig.
  sköt om dig och lycka till. Kram Ola

  Postat av: Ola
  13 okt 2009 14:09
  
  
• Hej allihopa! Tack så mycket för alla svar! Känns skönt att veta att man inte är ensam iallafall. Har länge trott att det bara är jag som är konstig. Så tack så hemskt mycket! Kramar!

  Postat av: scared
  23 okt 2009 12:37
  
  
• Om du känner att du inte vågar prata om det men att det trycker ner dig. Skriv ner allt som tynger dig, det har hjälpt mig så många gånger när jag inte velat/vågat prata om miona bekymmer. Du behöver ju inte spara det eller visa det för någon. För när man skriver så får man det ur systemet så att säga och någon gång i framtiden kanske du känner att du vill dela med dig av dina erfarenheter. Att prata med en psykolog är inte det lättaste men tänk på att de inte dömmer dig eller berättar vidare. Känner du att du itne trivs med den psykologen du går hos, be om att få träffa någon annan. Det är viktigt att ha ett förtroende för personen du pratar med.
  
  Hoppas det löser sig för dig.
  Många kramar och tankar till dig.

  Postat av: Sara
  26 okt 2009 11:13
  
  
• Jag önskar Alla ett Gott Nytt Sunt År.
  I Tillfrisknande

  Postat av: Mimlan
  01 jan 2010 15:48
  
  
• Det är jättejobbigt!!!!!!!
  Jag är så trött......
  Ingen bryr sig, bara skyller ifrån sig.....
  Orkar inte göra ett dugg mer......
  Jag får ingen luft o hjärtat svajjar......
  Kan bara vara........

  Postat av: ........
  04 jan 2010 16:43
  
  
• Vet vad du menar. Man bara står och glor rätt ut i tomma intet och vet inte vart man ska ta vägen. Där är ingen som varken lyssnar eller förstår. För ingen kan förstå en helt och hållet. Kanske vill dom inte heller förstå alltid. Den ända som kan förstå en till 100% är en själv. Det som man kan vara tacksam för är att man själv inte behöver vara den som säger till någon annan att man förstår dom helt och hållet. För vi vet! För DET kan vi förstå!
  God fortsättning!
  kram

  Postat av: svar .......
  06 jan 2010 22:17
  
  
• Gott Nytt år Scared!
  Läste det du skrev och det grep mig hårt. Men ge aldrig upp, vinden vänder, jag lovar. I bland ser livet ut som en lång mörk tunnel men längst där inne finns det ljus och när du kommer ut är livet ganska fint. Och allt det svåra kan du slänga bort, eller skriva dikter, noveller, sånger, måla, skådespela bort. Konkret, se till att prata medvänner, Bris, skolkurator eller kompisens mamma, ring kyrkan och be om samtalstid, de har kuratorer där. (så gjorde jag när allt var så svårt). så var jag ute mycket, så solen fick värma mig, det vackra i naturen ger kraft, även om jag fick tvinga mig til att le ibörja bakom allt det svåra. Börja med någon hobby, körsång eller kulturskolan eller gå på någon rolig kurs eller sport. Då får du också nya vänner. till sist Livet är både tungt, sorgligt, deppigt och glädjefyllt, fantastskt, enkelt vardagligt, ömt. Ibland känns det så svårt att orka, men låt solen hålla sin hand över ditt huvud, det hjälper. Livet är störst.

  Postat av: mamma maria
  11 jan 2010 17:08
  
  
• Tyvärr orkar jag mer än vad jag vill orka!!!
  Guuud, vad jag är trött!!!

  Postat av: ia
  19 jan 2010 12:24
  
  
• Du, har haft nästan samma problem. Men när du känner att det blir jobbigt så ta ett djupt andetag. Det hjälper! Ta det lugnt så kommer det att gå bättre, berätta för en kompis eller någon som du litar mycket på =)<3

  Postat av: LAAD
  11 mar 2010 19:06
  
  
• Laad , jag tror inte du verkligen förstår ? tänk om man bråkar med kompisen? å säger till hella världen ? Prata inte om det för någon det är ditt liv och ingen behöver bry sig grååt hur mycket du vill det är bra om du släpper ut det men samtidigt måste du hålla ut.. Min pappa har schizofreini och det är den JOBBIGASTE sjukdomen man kan ha han vill inte ens äta sina tabletter det känns som om jag är hans pappa och att jag har tagit hans roll ? Jag orkar inte mer känns som om jag kommer kvävas men jag ska hålla ut ;)
  
  Lycka till hoppas ditt liv blir bättre med tiden =) <3
  Tycker alla är så otroligt starka

  Postat av: Josefine
  12 mar 2010 19:41
  
  
• hur mycket orkar man bry sig?

  Postat av: ana
  08 nov 2010 21:40
  
  
• Jag har inte krafter kvar till att avsluta påbörjade projekt, snyftt..

  Postat av: mia
  10 nov 2010 11:15
  
  
• Hej Allihopa! Gick in på denna sidan idag och letade upp detta meddelandet som jag skrev för längesen. Vet inte vad jag ska säga men inte har jag lärt mig prata. Men nu bor jag iallafall inte hos mina föräldrar längre och det är bra. Men sammtidigt klarar jag inte av att vara ensam. Självmordstankar och självskadetankar suger mussten ur mig. Att det inte har blivit bättre på dessa åren som gått gör att jag inte vet om jag orkar kämpa mer.
  
  Kram / Scared

  Postat av: Scared
  02 dec 2013 11:55
  
  
• Kanske blir det bättre om du tar ett litet steg i taget. Gör små vardgssaker som är bra för dig. Ställ fram en fin blomma till dig, eller gör en god smörgås, duscha länge, köp en tvål som du gillar doften av, osv. Små, små ting i vardagen. Minst en bra sak till dig själv, varje dag. Gör det till en slags ritual varje dag, att en gång per dag ge dig själv något som du tycker om eller som du mår gott av.
  
  Det är en bra övning, i allt det som känns kämpigt.
  
  Och sedan börjar du fundera på vilka människor du har omkring dig, vilka människor som ger dig värme och glädje och vilka som tar energi av dig. De människor som tar energi kan du försöka att minimera kontakten med. Ha så lite kontakt med dem som möjligt. Dra ner på kontakten, lite grann i alla fall.
  
  Låt bli att svara när de ringer, smsar eller mejlar. Och om du känner dig tvungen att svara, eller vill svara, så vänta tills du själv vill. Vänta tills du vet vad du vill säga, vilket svar du vill ge. Det gör inget om det dröjer en kvart, några timmar, en dag eller några dagar. Svara först när du själv har lust.
  
  Om du gör de här små förändringarna, lite i taget, så får du mera plats för Dig själv. Du har rätt till Ditt liv. och du har rätt att göra saker som du mår bra av, sådant som är bra för dig. Och på det sättet kan det sakta men säkert bli lite lite lättare för var dag att orka kämpa vidare.
  
  Det finns så mycket fint i livet, och du är värd att ha det bra. Det är kämpigt, och det tar lång lång tid ibland, jag vet, men det finns en ljusning längre fram.

  Postat av: K
  03 dec 2013 20:24
  
  
• Jag vet vad du menar, i början prata jag inte med någon om mina problem/bekymmer och jag höll bara allt inom mig. Alla kunde se att jag inte mådde bra, att jag var ledsen och inte var glad längre. Och då börja jag skriva, skrev en massa hela tiden, allt ifrån mina tankar till allt mellan himmel och jord. Att bara skriva ner dessa saker utan att behöva visa det för någon eller prata med någon om det, hjälpte mig så otroligt mycket. För då fick jag ur mig allt, men en dag blev det för mycket och mina murar som jag byggt upp för att ingen ska se hur dåligt jag mådde, dem bara revs ner. Sen fick jag en helt underbar psykolog som tar allt i min takt, som inte stressar mig till att berätta något. Det är jag som bestämmer vad som är okej att prata om och är det något som jag inte vill prata om så är det okej. Det blir bättre, jag lovar dig. Jag har varit nere i djupaste grunden två gånger och den sista gången insåg jag att såhär kunde jag inte hålla på. När du har pratat med någon som du litar på och får ur dig allt så kommer det att kännas bättre. Kämpa på! Ta hand om dig.

  Postat av: Sandra
  03 dec 2013 21:03