Jag måste verkligen ha hjälp. Hjälp med att kunna förstå och hjälp med att välja mellan två helt omöljiga alternativ. Kan man verklien ta avstånd från ens förälder? Hur kan man leva med detta?
Måste bara skriva här i inledningen, att även om denna sida kanske mer riktar sig mot barn så vill jag ändå skriva... Vet liksom inte mer vad jag kan göra.
Här kommer min historia.
Min pappa har alltid varit ett stort mysterium för mig. När jag var liten, och i stora delar av mitt liv, så har jag aldrig känt min pappa. Min pappa är alkolist och han missbrukade större delen av min uppväxt. Som tur var bodde jag hela tiden hos min mamma så jag behövde aldrig känna av den delen. Han var bara helt enkelt "borta". Jag skrev till honom många brev om att jag ville träffa honom, men utan svar. Jag har gått igenom många födelsedagar och jular utan en pappa. Men det stör mig inte så mycket längre. Pappa är numera nykter.
Min och pappas relation har gått upp och ner. När vi började träffas så var jag omkring 10 år. Då var pappa rätt okänd och skrämmande. Ju mer jag lärde känna honom, ju mer tyckte jag om honom. Tills den dagen då det inte längre fungerade.
Pappa lever rätt isolerat då han inte har kontakt med någon annan i släkten och inte har så många vänner. Pappa har ett barn till, en halvstorebror till mig. Min halvstorebror har heller ingen kontakt med pappa och har aldrig haft. Detta är rätt komplicerat...
Jag har alltid tyckt att pappa beter sig konstigt. Han blir lätt irriterad om det är folk som tycker annorlunda än vad han gör och han tycker alltid att han har rätt. Han är väldigt duktig i mycket. Pappa kan säga högt vad han tycker och tänker utan att tänka på hur andra människor reagerar. Därför har jag ibland tyckt det var lite jobbigt att gå ut på cafée och äta med honom och så vidare. Han är i stort behov av att man ska beundra honom. Han vill att man ska träffas och umgås när han vill, hur han vill och vart han vill. När jag läste om narcisismen på gymnasiet tyckte jag det stämde rätt bra in på honom.
Men där kommer vi till den svåra punkten. Är min pappa verkligen sjuk eller är det som jag inbillar mig för att få en förklaring på varför han är annorlunda?
Ibland när pappa och jag har umgåtts har det gått så bra så att mamma och jag har bjudt in honom vid julen, eftersom han inte har någon annanstans att vara. Då har det blivit bråk... När det har blivit bråk mellan pappa och mammaELLERmormor så har pappa gått. Bara sådär. Han har sedan inte kontaktat mig på flera månader, trots mina försök. Han har sedan kontaktat mig när han själv har velat och haft behov av det.
Konstigt att alla bråk händer under julen... Förra julen var det otroligt mycket snö. Jag hade precis fått körkort och jag, mormor och mamma skulle köra till småland. Vi skulle egentligen kört den 24:e men på grund av snöovädret så tänkte vi köra den 23:e istället. Problemet var att pappa fyllde år den dagen... Jag ringde honom och grattade honom och frågade om vi skulle ta en fika innan vi åkte. Men pappa blev arg för att vi skulle åka på hans födelsedag och att jag inte skulle kunna komma till honom då. Efter det så hörde han inte av sig på flera månader. När han väl började höra av sig, det vill säga i sommras så svarade inte jag.
Nu orkar jag inte med allt bråk, alla konstigheter. Jag vill bara ha en pappa som bryr sig. Vi har inte haft kontakt på ett år nu. Detta för mig tillbaka till mitt dilemma. Vad ska jag göra? Ska jag ha kontakt med honom igen. Jag vet ju vad jag har att vänta. Att återigen bli sårad och ledsen. Kontaktar jag inte honom känner jag mig som en hemsk människa. Man kan väl ändå inte neka sin pappa, vägra att träffa honom??? Han är helt ensam. Vad skulle ni gjort? Pest eller kolera?
Snälla ni. Är det någon som känner igen sig i detta? Kan någon bara svara på om det är jag som känner fel när jag tror att det rör sig om något psykiskt eller ligger det något i det? Det är ju inte bara jag som känner att något är fel. Det är många i hans omgivning som inte orkar umgås med honom.
Jag känner mig hemsk när jag skriver detta. Men jag måste få åsikter. Kan jag hjälpa någon som aldrig kommer att inse att han behöver hjälp?
Ellie
21 dec 2011 22:48