Min mamma har bipolär sjukdom

Skriv svar

Till forum

• Min mamma är bipolär. Jag är hos henne varannan helg och ser direkt när hon har bra eller dåliga dagar. När hon har "bra" dagar är hon jätteglad, men kan bli hur irriterad som helst. På de dåliga dagarna är hon deppig och nere.. Vad har ni för tips?

  Postat av: Anonym
  29 maj 2013 10:40
  
  
• Min mamma har också det. Jag bor hos henne på heltid. (Mina föräldrar bor fortfarande ihop) Önskar att jag hade några bra råd att ge men efter 10 år av samma skit med mamma så vet jag fortfarande inte vad jag ska göra. Enda tipset jag kan ge är att du inte ska ta på dej skulden för hur hon mår. Det felet har jag gjort många gånger men tro mej, det blir inte bättre av att du också ska må dåligt. Lev ditt liv och var snäll mot henne när hon är snäll mot dej., när hon inte är det tror jag att det är bäst att bara lämna henne ifred. Detta är mina åsikter. men jag vet ju inte din situation helt och hållet. Men kom bara ihåg att det inte är ditt fel!

  Postat av: Anonym
  26 jan 2014 22:21
  
  
• Hej!
  Har sett att det finns ett flertal trådar om bipolära föräldrar. Jag har också en mamma som nyligen fått reda på att hon är bipolär. Känns skönt och se att man inte är ensam, att man kan prata med andra som förstår en. Min uppväxt med henne har varit rätt tuffa, sedan ett antal år tillbaka. När jag började komma upp i tonåren, så att säga, började man undra varför hon inte var som andra mammor. Jag har haft ett stort intresse för psykologi när jag gick i skolan, så när man började läsa om det och googlade upp olika psykiska sjukdomar var det som att allt stämde in på henne när jag läste om just hur det är att vara manodepressiv. Det var innan min mamma blev diagnoserad, lite skrämmande faktiskt att man kunde diagnosera sin egen mamma.
  
  Det är väldigt svårt att inte ta åt sig, jag som är själv väldigt känslig och tar på mig väldigt lätt skuld. Hur ser eran relation ut till eran mamma? Jag själv har inte så bra relation till min och det är pga att jag inte orkar med hennes beteende. Det är fruktansvärt svårt att veta hur man ska göra, kommer hon bli bättre? Under dem åren jag bott med henne, har det inte känts att det blivit nå bättre, snarare tvärt om.
  
  Jag skulle vara jätteglad om någon som känner igen sig kunde svara, så man kunde diskutera. Känner verkligen att jag behöver det.

  Postat av: Anonym
  18 feb 2014 20:19
  
  
• Jag har också en mamma med Bipolär sjukdom. Hon diagnosticerades först för ett år sedan. Första gången hon blev sjuk var jag 10 år gammal. Hon var ensamstående med mig och mina bröder och vi fick ibland klara oss själva. Min mamma, tog alltid hand om oss iaf, hon var aldrig elak eller så men hon mådde liksom inte bra. Jag är yngst och kände ett ansvar för henne. Jag gjorde inte mycket under min uppväxt utan fanns där mycket för min mamma och för att hålla henne sällskap och göra henne glad. Åtminstone inte göra henne ledsen. Hon gick alltid på massa mediciner och så men det blev aldrig bra. Hon går fortfarande på massa mediciner, bara det att det är andra nu. Men hon har fortfarande sina maniska perioder. Det verkar inte finnas något mellanläge. Antingen ligger hon i sängen hela dagarna och går bara upp för toa och mat. Eller så har hon sina andra perioder då hon kliver upp klockan fyra på morgonen och stökar runt, fram tills eftermiddagen då hon däckar.
  Jag bor inte längre hemma ska jag dock säga. Jag bor ganska långt hemifrån. Jag träffar henne bara några gånger om året. Jag klarar inte mer. Jag klarar inte att hon mår så dåligt. Jag klarar inte att se henne där i sängen. Det är tufft. Jag har gjort allt jag orkat tidigare för att få henne att må bra. Till slut kom jag dock till ett läge där jag inte orkade mer. Jag önskar att jag gjorde det. Jag önskar att hon skulle få må bra. Hon förtjänar det, så mycket som hon kämpat och lidit och ändå ställt upp. Hon har inte haft ett lätt liv, så det känns inte rättvist.
  Det enda jag känner hjälper är att finnas där när jag väl är hemma. Känna av hennes känslor och lyssna på vad hon vill. Nånstans försöker jag acceptera att det inte är mest synd om mig utan om henne. Det hjälper dock inte att tycka synd. Det hon behöver är någon som sitter med henne när hon mår dåligt, någon som bryr sig och håller hennes hand. Jag önskar att jag var stark nog att göra det för henne. Jag önskar att ni är det för era föräldrar. Jag ska bli bättre det lovar jag :)

  Postat av: Anders
  02 mar 2014 22:56
  
  
• Jag är 12 år och min mamma är i en deprisson och jag har det jätte jobbigt ibland. Min mamma ligger för det mesta och. Sover sen kan hon. Vara glad eller ledsen och jätte arg och skriker åt mig då brukar jag gå ut. Jag har en lillebror också sen har jag en låsas pappa
  Min egna pappa är alkolist och driker

  Postat av: Anonym
  14 jun 2014 09:21
  
  
• Du 12 år. Får din mamma någon hjälp? För du ska inte behöva ha det så. Hur är din låtsaspappa?
  Har du någon kontakt med din riktiga pappa?
  
  Vad tycker du om att göra?
  Kram (en annans mamma)

  Postat av: Karin
  14 aug 2014 18:35
  
  
• Min mamma är också bipolär. Eller det är diagnosen hon har haft stadigt sedan hon fick den för ett par år sedan iallafall. Hon har fått diagnoser som ADHAD, schizofreni och borderline med, men väldigt osäkra.. Iallafall, det verkar som det bipolära hänger i släkten..
  Min mamma har under hel mitt liv varit "frånvarande". Liksom ointresserad av allt som har med mig att göra. Hon vet ingenting om mig. Det har gått upp och ner under perioder då det bara varit hon och jag eller hon, jag och någon random kille.. Under min uppväxt kunde det gå dagar till veckor då hon inte pratade med mig, bara jobbade, åt och sov i soffan eller sitt rum. Sedan kunde hon bli helt tvärtom och bli helt besatt av att göra saker med mig.. Men det gick ju aldrig bra eftersom att vi inte "känner" varandra och jag inte var bekväm med henne, hon var alltid nära till ilska eller irritation. Hon misshandlade mig psykiskt under henne värsta perioder, fuckade upp min självkänsla och mitt självförtroende. Sedan kunde hon döma mig för just mitt dåliga självförtroende. Jag levde med henne tills jag var 14 år. Nu är jag 17 och äntligen fri från henne. Vi ses fortfarande ibland, men det blir på mina villkor och på dagar när hon inte är nere. Idag kan jag skilja på henne mående och mitt, jag kan acceptera att det inte är mitt ansvar att ta hand om henne och jag kan gå vidare efter allt hon gjort och inte gjort. Så, jag mår bra idag. Det kan bli bättre. Man måste bara hitta ett avstånd som passar. Förstå att man aldrig kommer kunna ändra sin förälder. Enda hjälpen är att vara mån om sitt eget mående och hoppas att föräldern inser att den är sjuk och söker hjälp.

  Postat av: R
  09 sep 2014 11:51