Jag har sedan flera år tillbaka vetat att min pappa inte alltid varit som alla andra pappor, när jag var liten så var det på ett bra sätt. Han var alltid lekfarbrorn och alla mina kompisar sa alltid hur dem önskade att deras pappor skulle vara som min. Min pappa var rolig och han sa aldrig nej till mig. Det kan låta väldigt märkligt och ni tänker säkert då att jag fick precis allt jag peka på och att jag gjorde saker som alla andra inte fick göra. Riktigt så var det aldrig. När vi storhandlade fick jag alltid välja vad som skulle handlas, jag tror att min pappa drog nytta av det för att han själv hade så svårt att bestämma och veta vad som skulle plockas ner i den där kundvagnen. Om jag sedan ville ha den där Julia-tidningen när vi kommit fram till kassan så sa han alltid ja. Det jag aldrig gjorde var att utnyttja denna situation. Jag visste liksom vart gränsen gick, jag var alltså så medveten om det redan som 7-åring. Jag har aldrig fått tjatat på min pappa, han har på något konstigt vänster "lyckats" skapa en relation med sin dotter där hon aldrig tjatat, för det var strängt förbjudet. Jag har alltid tjatat på min mamma och det är också henne som jag har bråkat med, aldrig pappa. Jag ska också nämna mitt i allt att mina föräldrar skilde sig innan jag ens hann fylla ett år. Som liten bodde jag hos mamma, men när jag var omkring tre år så bodde jag hos båda varannan vecka. Min mamma har alltid vetat att min pappa har haft "problem" men när jag var liten så märktes det inte så jättemycket. Efter att mina föräldrar skilde sig, så utbröt min pappas sjukdom. Han hamnade i en djup depression och mådde jättedåligt. Jag vet inte helt säkert men jag tror att han hade tankar om att ta sitt liv. Efter två år av depression började han må bättre igen. Han hade under den tiden besökt flera olika psykläkare men ingen hade varit till större hjälp.
Jag bodde som sagt hos mina föräldrar varannan vecka och det funkade bra, hos mamma fick jag vara barn och hos pappa var det tvärtom. Jag har alltid trippat på tårna hos pappa och aldrig kunnat vara mig själv fullt ut. Jag kan inte komma ihåg att jag varit rädd för min pappa men jag tror att jag har haft en större respekt för min pappa än vad många andra barn har haft. Vad det beror på vet jag inte, men min pappas sätt att uppfostra mig formade vår relation och den relationen blev tyvärr inte särskilt lyckad. Jag har otroligt många bra och galna minnen från och med mig pappa som jag saknar så himla mycket. Det var rätt stabilt från att jag var 3 år till 12 år. Som jag sa i början, min pappa har alltid varit annorlunda och inte som alla andra men det var inga större anmärkningar. Utan han var en spontan, skojig pappa som älskade och älskar sin dotter över allt annat. När jag var 12 år så började jag själv öppna ögonen och inse att det inte riktigt stod rätt till. Det hände saker som var väldigt ogenomtänkta, min pappa hade en period då han var manisk. Jag kan inte svara på om det var första perioden för jag har inte så stor koll innan det. Men jag vet att när jag var 12 år så märkte jag att pappas beteende blev konstigt. Han blev hyperglad, brydde sig bara om han själv och gjorde det som flög i honom. Som att umgås med kompisar, krogen och väldigt lite mig. När jag började högstadiet så hamnade han i en svår depression och för mig som tonåring kändes det väldigt jobbigt. Jag hade konstant oro över hur min pappa mådde och om han skulle ta livet av sig. Denna depression varade i nästan 1,5 år. Under den tiden undvek jag att vara hemma hos min pappa den veckan som var pappavecka. Jag var hos kompisar eller hos min pojkvän. Jag ville heller aldrig ta med mig kompisar hem till pappa för jag ville inte besvära honom. Under denna period fanns knappt några pengar kvar så farmor fick ibland komma med matlådor, dels för att pappa inte hade ork att göra eller handla mat. Jag berättade heller aldrig för min mamma om detta, klart att jag sa som det var och vi kunde prata om det men mycket höll jag för mig själv. Jag vet att jag berättar allt väldigt detaljerat men det är för att jag vill ge en bild så att man förstår hur det är att leva med en manodepressiv pappa. För det handlar inte bara om depressionen, för mig har den maniska biten varit värst. Dessa perioder har tärt på mig som mest och fått mig att vilja springa långt ut till en skog och bara skrika ur mig all ilska och frustration. Efter hans depression kom så klart den maniska och det var ett helvete. Han brydde sig bara om sig själv och ibland kunde han lämna mig ensam över en helg och då skulle jag ha ansvaret för en lägenhet och en hund. Som 14-åring är det inte speciellt normalt. Jag hade kunnat haft världens brakfester men det hade jag aldrig. Kanske på grund av min respekt men också för att jag var ändå så pass väluppfostrad av båda mina föräldrar att jag visste att det var fel. Ja, vad mer gjorde han under maniska perioder, säg vad han inte gjorde. Pengar slösades som aldrig förr och allt var möjligt för honom. Ibland när vi pratade om saker, som min pojkvän eller kompisar så skulle han alltid ha en sån diskussion där bara hans röst fick höras och det var endast hans tänk som stämde. Jag fick aldrig känna eller tänka som jag gjorde för det var fel. Jag har alltid känt att jag behöver göra saker för att imponera på min pappa för att känna mig älskad utav honom. Jag har aldrig känt att han älskat mig, han har sagt det och så men aldrig riktigt visat det så som en förälder ska med omsorg osv. Det hände verkligen jättemånga jobbiga saker under hans maniska period, bl a sa han upp kontakten med vår släkt och var jättetaskig mot mina morföräldrar. Jag mådde inte bra under denna period. Ibland kunde jag få panikattacker, då jag skrek, grät hysteriskt. Jag skrämde till och med mig själv. Efter den maniska perioden som då varade i ca 1 år, blev han återigen deprimerad. Sådär har det hållt på nu och idag har inte jag någon kontakt med min pappa. Jag flyttade till min mamma när jag var 15 år och jag har gått och träffat tre olika kuratorer under olika perioder. Den första kuratorn som jag pratade med var skolkuratorn. Jag hade väl inte riktigt kommit med insikt att min pappa hade en psykiskt sjukdom så jag gick till henne för att jag inte tyckte att min och pappas relation var speciellt bra och att jag inte trivdes med hur det var hemma hos honom, med mat, hund, pengar och annat. Så hon bokade snabbt in ett möte där vi gemensamt alla tre satt och diskutera detta, eller rättare sagt min pappa satt och diskutera detta. Om jag ska vara ännu mer tydlig så var det han själv han prata om och sina egna problem. Den andra kuratorn var också en skolkurator och då hade jag fått reda på att pappa var psykisk sjuk, hon skickade mig då vidare till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) för att hon ansåg att ärendet för för stort för hennes bord. Så den sista kuratorn jag träffa var en från BUP och där fick jag rätt mycket hjälp, men det jag uppskattade var att få prata ur mig mina problem om min pappa. Senare hade vi också möte där med min pappa men det gick inge vidare, det ledde bara till att jag inte kunde eller orkade med min pappa och hans sjuka beteende längre. Vi har ingen kontakt idag och det är jättetråkigt men jag kan, orkar, vill inte ha någon kontakt med honom just nu.
Kortfattat:
När han är deprimerad så klarar han knappt av att gå och handla, laga mat eller ta hand om sin dotter. Han ligger mest i soffan, går ut med hunden, sover och klagar på hur hög hans Tinitus är och hur mycket värk han har i kroppen. Under dessa perioder är jag orolig, vill inte vara till besvär, försöker hjälpa med att agera förälder och ta hand om så mycket som möjligt. Jag försöker alltid att vara den perfekta dottern samtidigt som jag mår skit. Jag är ledsen och rädd för att det värsta ska inträffa.
När han är manisk så lever han livet, han är kung i baren, flörtar och har sig. Han tror att han kan rädda hela världen och skapa fred på jord. Han har inga gränser och det finns en aggressiv sida hos honom. Han är verkligen helt hyper. Det är jättesvårt att förklara men det är under dessa perioder som jag påfrestas mest. Jag gråter hela tiden för att han sårar mig gång på gång och jag har ständigt en ilska emot honom som jag aldrig kan få utlopp för. Eftersom jag aldrig blir (får) bli arg på min pappa. Jag skäms över hans beteende och han kan plötsligt dyka upp under första veckan på gymnasiet och prata med rektorn om att han är min pappa och bla bla bla. Han förstör så jävla mycket under dessa perioder och den som får ta all min ilska är min mamma. Jag har gjort mina utlopp emot henne istället för att jag inte kunnat göra det mot min pappa. Hon har fått ta en hel del onödig skit från mig som hon egentligen inte förtjänar men jag vet att hon förstår.
Det blev inte så kortfattat iaf, jag har fått berätta en liten del av min berättelse och hur det har varit för mig att växa upp med min pappa. Som det ser ut idag så vet jag inte när och om vi kommer att prata med varann igen. Livet är inte lätt men vi som får vara med om sånt här skit har en tyngre ryggsäck med mer erfarenheter än andra. Vi är starkare. Det varje idivid har är unikt och jag känner mig inte sämre för att jag har en psykpappa. Det är han som är psyksikt sjuk och inte jag. Jag är jag och du är du, det kan ingen ändra på. Vi bestämmer över våra egna liv och jag har lärt mig att det är viktigt att lyssna på sitt egna hjärta och göra saker man vill göra, för sin egen skull och inte för någon annan.
Jag kan känna att jag har vissa saker som jag måste jobba med som beror på att jag haft den uppväxt jag haft. Jag jobbar med det varje dag och det är jag som skapar mitt egna jag. Dessa problem kan t.ex vara att jag vill finnas där för alla, ta hand om alla. Jag har svårt att bestämma för om jag väljer en sak så är jag rädd för att folk ska bli missnöjda med mitt val så därför låter jag alltid alla andra bestämma. Jag har också svårt att säga nej och säga ifrån. Dessa problem jobbar jag med och det har faktiskt blivit bättre!
Till sist, min pappa vet inte ens om själv att han har en psyskisk sjukdom. Så illa är det. Han kan endast inse 40% av hans sjukdomsbild när han är deprimerad men aldrig när han är manisk. Det gör det hela så jävla mycket svårare.
Tack till er som orkade läsa er igenom detta, jag hoppas att min berättelse gav er något!
Erica
25 maj 2013 02:33