Jag är en 16årig tjej som bor med min mamma som är psyskist sjuk. Hon lider av depression och en sjukdom till som jag inte vet vad den heter.
Min mamma har varit sjuk sen jag gick i trean, alltså sen 2005. I början visste jag inte att min mamma var konstig, jag trodde allas mammor var sådär. Hon kunde gå från att vara världens gulligaste till att sedan skälla ut mig och slå till mig. De var när jag gick i femman och mamma försökte ta livet av sig som jag började förstå. Av alla dagar så var de just på lucia hon försökte ta livet av sig, jag minns fortfarande den där morgonen när jag vaknar och kom ner springades överlycklig för att jag skulle vara lucia den dagen. Men all lycka förvandlades snabbt till hat. En jävla lapp hade hon lämnat och skrivit att hon skulle kolla på mig där upp i från. Jag kände mig så ensam, jag föll ihop och kunde inte sluta gråta. Då min pappa bor i göteborg och jag inte har så bra kontakt med han så kändes det som jag förlorade allt på bara några sekunder.
Men jag bestämde mig för att ändå ställa mig där och vara lucia på kvällen. Jag skämdes så mycket över det som hade hänt och visste inte vad jag skulle säga till mina vänner. Och var så arg på min mamma så jag ville bara vinna "kampen"
När mamma sedan kom hem efter legat på psyk i 2 månader kunde jag knappt se på henne, jag kunde inte förlåta de. Jag slutade gå till skolan, jag hatade allt, slutade träna fotboll. Sos blev indraget och beslutade att skicka mig till min pappa i Göteborg. Vilket var de sista på jorden jag ville.
Jag flyttade till pappa och ett år senare var mitt liv underbart igen. Fick fantastiska vänner och fotbollen gick riktigt bra. Betygen i skolan höjdes och ja, allt gick åt rätt håll. Tills jag en dag fick för mig att jag ville flytta hem till min mamma igen, de var ju där jag hörde hemma liksom. Och det beslutet ångrar jag än idag.
Mamma hade inte förändrats på något sätt, hon var värre än någonsin. Skällde på mig, klagade på allt jag gjorde & slog mig när jag inte lyssna. Jag vet att min fina mamma finns där inne men när monstret tar över är hon det värsta jag vet. Och i början av åttan försökte hon ta livet av sig igen. Men denna gången orkade jag knappt gråta längre, jag hade gråtit över henne i 5 år kändes som tårarna var slut. Men ändå började jag skolka igen, mina betyg sänktes och jag tappade orken till allt. Skadade mig även i fotbollen, så hade knappt någon livslust längre. Även om jag själv aldrig skulle ge upp livet.
Sen kom 9an och det var en väldigt deprimerande tid. Jag började supa varje helg och rökte hela tiden. Jag struntade i mina betyg,i mina vänner och min dåvarande pojkvän. Jag brydde mig bara om mig själv. Mamma fortsatte klaga på mig som alla andra år. Skrika åt mig hur dålig jag var, att jag aldrig hjälper till & hur dåligt jag får henne att må. Hon förstod aldrig att allt hon skrek faktiskt tryckte ner mig även om hon inte mena det. Men så var det en dag när jag skulle till SYO för och snacka gymnasie och om sina betyg som något faktiskt hände. Hon prata med mig som ingen annan någonsin gjort, hon fick mig att förstå att jag kastade bort mitt eget liv på grund av min mamma. Att om jag inte skulle börja ta tag i mina betyg skulle jag inte kommma in på något gymnasie och inte hellre få något jobb och föralltid bli fast hemma hos mamma. Och hon förklarade för mig hur jag skulle behandla mamma då hon varit med om detta själv. Och de var då det vände för mig och jag tog tag i skolan! På några månader höjde jag mig i tio ämnen och gick ut med 225 poäng. Och de är jag riktigt stolt över!
Och här står jag idag, går 1an på gymnasiet och är starkare än någonsin. Min mamma är fortfarande desamma, tjatar gnäller och skriker. Men jag har slutat bry mig, jag svarar inte när hon skriker åt mig, bryr mig inte när hon slår till mig. Visar ingen repsekt alls längre. Och jag vet att det är fel att inte visa sin mamma respekt, men efter att ha tagit skit i 7 år tröttnar man. Jag ligger fortfarande hemma och gråter ofta och har jobbigt att hänga med i skolan. Och fick nyligen lägga av med fotbollen. Men jag kämpar på, tar varje dag som den kommer. Och är alltid förberedd på utmaningar.
Min högsta dröm är att få flytta hemifrån och bo själv för att jag kan ta så pass mycket ansvar, för de är något man lär sig efter att bo med en psykisk sjuk förälder. Och jag tror många känner igen sig av de. Och jag önskar verkligen jag hade en vän som kunde sätta sig in i situationen och förstå hur det verkligen är. Livet är så anourlunda och man får ta så mycket skit man inte är värd. Man får höra hela tiden hur dålig man är från sin förälder.
Men jag tror att en dag vänder det. En dag står vi där lyckliga och med detta i ryggen kommer det bara göra oss starkare!
Flickan
17 feb 2012 16:18