Livsavgörande beslut

Skriv svar

Till forum

• Varför blir jag så rädd o blockerad inför livsavgörande beslut och fastnar i kvarhållande istället för att se nya möjligheter om jag släpper taget och väntar in lösningen.
  Man måste våga ta första steget i en förändringsprocess och stå kvar i beslutet.
  Göra avslut på nåt som inte längre tillför mig något för att känna mig befriad och släppa in något nytt och glädje.
  Leva livet inte bara läsa om livet.
  Jag behöver inte fråga och jämföra med andra hur de gör. Jag kan bara göra min egen inventering. Ber om befrielse från impulskänslan att vaara nyfiken på andra.
  Även om det inte blir det utfallet jag önskar har jag i alla fall gjort min del och vad jag kan.
  Hade jag sagt ja med detsamma hade jag aldrig fått den här insikten.
  Så tack för ALLT.

  Postat av: Brigitta
  14 jan 2010 20:27
  
  
• Jag undrar också om det nånsin blir nåt slut på processen o besattheten o fasthållande. Det är himla energislukande.
  Hur mycket hjälp ska man ta eller räcker det att jobba ensam bakom kulisserna?

  Postat av: irre
  19 jan 2010 12:23
  
  
• Det här känns precis som om det vore jag , eller skrivet till mig. Lever själv, eller har snarare själv en sjuk förälder (psykos/schizofreni) som jag inte lever med tack o lov, men snarare uppväxt med under mina tidigare yngre år.... Nu när jag är äldre lider jag också av någon "handlingsförlamning" obeslutsamhet, där jag inte har minska möjliga förmåga att fatta ett beslut. Velar om det mesta mellan himmel och jord, vilket gör att man går miste om många viktiga beslut och saker.. och händelser i ens liv, bara för att all enrgi går åt att bestämma sig. Så här har det varit de senasteåren, men blivit värre på sistone. Är det ett personlighetsdrag eller tecken på depression eller liknande? Och hur blir man av med det, vad gör man??
  kram och tack för hjälp

  Postat av: Jenny
  07 mar 2010 22:01
  
  
• jag känner likadant, jag lever just nu med en psykisk sjuk mamma och sitter med telefonen i handen i skrivande stund och ska ta första kontakten med soc för saker och ting måste förändras, jag är för ung att ta det mentala ansvaret som jag har fått. jag har gått till en psykolog varje vecka sedan terminstarten i höstas och vet att jag har fullt stöd från henne och kuratorn på skolan i frågan om att fixa ett eget boende (jag är 18 för övrig) så jag hoppas att soc tar fingrarna ur baken och hjälper mig annars tror jag inte att jag kommr här ifrån.

  Postat av: att gå vidare.
  09 mar 2010 18:37
  
  
• Hej Jenny!
  
  Hur man gör för att bli av med handlingsförlamning? Man försöker lyssna inåt, på sin egen inre röst. Strunta i vad man tror att man borde besluta, eller vad andra tycker att man borde besluta, och bara känna efter: Vad vill jag? Vad behöver jag göra för att må bra i mig själv och mitt liv?
  
  Det kan också vara en hjälp att tänka att ett beslut inte behöver vara för evigt. Man gör så gott man kan i stunden för att fatta ett bra beslut. Men blev det fel så kan man på ett eller annat sätt välja om, välja en annan väg. Man kan alltid ändra sig. Nästan ingenting av det man själv kan göra är någonsin försent.
  
  Jag tror att det viktigaste för att komma ur en handlingsförlamning är att ett steg i taget börja lyssna mera på sig själv, sin kropp, sitt humör, sin längtan - sin innersta längtan - och våga tror på det man själv säger till sig själv. Och respektera det man hör - respektera sig själv. Att lyssna inåt - och ett steg i taget handla efter det man hör där inifrån sig själv.

  Postat av: Karolina
  12 mar 2010 08:16
  
  
• Idag blev vändpunkten för resten av mitt liv.
  Jag avlade tentamen av mitt bearbetnings-arbete och fick ett GRATTIS av min medmänniska jag avlade min berättelse åt.
  Hon har väntat länge på hur jag skulle klara av det eller ej.
  Nu har jag glort det!
  Och jag är såååå trött men nöjd.
  Kram till oss alla och det finns hopp att komma ur ett dyssigt liv.

  Postat av: irre
  24 mar 2010 17:02
  
  
• Det känns som att jag lever utanför den bubblan jag levt i före o efter sjukdomen. När jag nu sen flera år tillbaks fått hjälp att tillfriskna känns det så ovant att våga lita på mig själv o stå upp för mig själv trots folk som försöker dra ner mig igen.
  Får hela tiden påminna mig om att jag äääär inte rädd - bara berädd!

  Postat av: B
  29 mar 2010 15:29
  
  
• Du måste släppa taget i servicearbetet. Det finns andra som behöver plantera o skörda. Vi finns här för våra barn o barnbarn.
  Vi ska inte störa GUD i sin verkstad.

  Postat av: Bill
  30 mar 2010 15:29
  
  
• Jag tycker det är okej att vara rädd och inse det. När man väl har insett sina rädslor kan man börja hantera dem. När det handlar om blockeringar och rädsla för att välja fel tror jag det har hjälpt mig att träna på att göra små ändringar och val.
  om man ska ta livsavgörande beslut (finns det förresten något sånt?) så är det ju bara upplagt för att misslyckas. Ta små beslut, ett i taget, så att det finns möjlighet att hålla sig till dem också och lyckas med dem. Men jag kände också mycket förut att min rädsla hängde inte lika mycket på att välja som att välja bort saker. Jag var rädd att klippa med det förflutna. Jag har varit en rätt slätstruken person ibland, där jag inte vågat säga som jag tycker. Så därför så tränade jag på att säga ett nej om dagen bara för att träna på det och upptäcka att ingenting fasansfullt hände. Det enda som hände var att jag blev tydligare för att jag satte mina egna gränser. Måste ta upp det där igen känner jag.

  Postat av: det är inte bara jag, vi är fler
  30 mar 2010 22:04