Min mamma har alltid varit psykiskt instabil. Hon har brottats med depression och panikångest i hela sitt vuxna liv. Det är nog egentligen inte förrän nu när jag har ''växt upp'' som jag förstår vad mamma har gått igenom.
För 6 år sedan gick mamma in i en allvarlig utbrändhet/depression. Då var jag 12 år. Jag var hormonell, osäker och allmänt förvirrad. Jag mådde inte särskilt bra och hade problem med ett självskadebeteende. Hur som helst, det är inte förrän nu på senaste tiden som jag försökt börja bearbeta det som hände mamma. Hon var sjukskriven i nästan 4 år. Jag och mina två syskon kunde inte bo hos henne under en lång tid, utan fick bo hos vår pappa. De ''skymtar'' jag ändå lyckades få av mamma under perioden vi bodde hos pappa var fruktansvärda. Hon var undernärd, sängliggandes och helt förstörd. Det syntes så tydligt att hon var sjuk, och det gjorde så ont att inte kunna hjälpa henne.
Mamma gör mig så stolt. Hon är verkligen min förebild. Idag är hon tillbaka i arbetslivet och jobbar med något nytt, som passar henne helt perfekt. Hon mår genuint bra. Det både säger hon själv, och det syns på henne. Problemet är att jag inte kan sluta oroa mig för henne. Jag är rädd för att hon ska få tillbaka sina problem.
Nu bor mamma ungefär 100mil ifrån mig. Det i sig fungerar förvånansvärt bra - men avståndet gör mig orolig att jag inte ska kunna se tecken på om hon skulle må dåligt igen. Borde jag inte ha bearbetat mammas utbrändhet vid det här laget? Varför kan jag inte lita på att mamma faktiskt kommer att fortsätta att må bra i framtiden?
Jag har tyvärr aldrig pratat ordentligt med någon om det här. Dels tror jag att jag kännt att det inte varit nödvändigt, dels för att jag inte har velat prata ''illa'' om mamma. Var skulle jag kunna vända mig om jag skulle vilja få pratat ut om det här?
Matilda
24 sep 2013 20:46