Min mamma har varit sjuk nästan hela sitt liv. Hion har fått diagnosen posttraumatisk stress syndrom, depression , svår ångest.
Allt har varit som i faser i livet.
När jag var liten och inte förstod varför mamma låg och sov i flera dagar i sträck, varför hon va så konstig vissa dagar , var bara så otrlogt glad när hon var vaken och kanske tom gjorde mat till mig och min bror.
När vi sedan fick bo hos pappa så var de en enorm lättnad, men varför bråkade min mormor och mamma om att vi skulle bo kvar hos henne? mamma skulle ha full vårdnad om oss? Vi var 6 och 7 år och min mormor visste att mamma var sjuk, varför blev de bråk och varför hjälpte inte mormor oss att få bo hos pappa?
Tillslut hamnade mamma på ett behandlingshem för missbrukare? Hon var kvar där över en sommar och under den tiden hade pappa fixat en underbar liten stuga på landet som jag, min bror och han bodde i. Pappa hade inget körkort och för att ta oss till affären (1,2 mil) så cyklade han med oss i en kärra bakom. Han cyklade i snöstorm,regn, solsken , det spelade ingen roll. Mamma flyttade till en lägenhet som låg lite närmare oss, aå att vi kunde hälsa på och vara där. Jag började 2:an och började utveckla massa agressioner mot mamma, hon drack, åt piller och slutatde inte det va som de alltid varit men jag fattade mer då. Om jag sa till fick jag en utskälling, förnekanden eller erkänanden med gråt och dåligt samvete TILL MIG. Jag ville aldrig ta hem någon kompis för jag hade ingen aning om hur mamma skulle vara när jag kom hem.
Mamma hade kontakt med skumma typer som kom med piller och annat till henne.
Arg jag va så arg! Men när mamma var normal, då var hon underbar. Bakade, spelade pingis med oss, sminkade sig och var otroligt vacker och rolig. Men de höllaldrig i sig länge. Helt plöstligt var hon nerdrogad med piller och jag tyckte att hon såg ut som en gris. Hon var inte min mamma då.
En kväll när jag var 6 år gammal så väckte farmor mig mitt i natten. Vi bode i stan då.
Vi fick åka hemoch bo hos några släktingar. Vi visste inte vad som hade hänt. Vi bode hos släktingarna ett tag men en dag efter skolan så kom mamma och hämtade oss , vi fick bo på Kvinnohuset, ett hus för utsatta kvinnor ?
Förstod inte så mycket. Vi bodde där , och först framåt jul fick vi träffa pappa igen.
Såhär låg de till: Mamma hade väckt pappa mitt i natten och tjatat att hon villle ha öl , pappa hade sagt nej och mamma hade då sprungit in i duschen , kört upp en strumpsticka i näsan sprungit ut på balkongen och skrikit att pappa mördar henne. Polisen kom och pappa hamnade på häktet , som tur var va min farfar polis och fivk pappa frigiven.
Pappa har berättat att ,manma föröskt tagit livet av sig många ggr,fast de har aldrig varit på riktigt., aldrig hänt någor allvarligt, hon har fått pappa att förlora jobb, förlora lägenheter osv.
Pappa har däremot hjälpt mamma att få piller bland, vilket gör att han inte heller är något speciellt helgon. Men han är ju min hjälte, har en hjälte bild av pappa han har varit tryggheten, jobbigt att de blir en dubbelsida ,han försöker rädda oss från något som han någockså bidrar till.
Mamma ringde till mig i våras och grät. Jag var på skolresa i stockholm och stod mitt i stan.
Hon grät och sa att hon skadade mig mer när hon var vid liv, jag sa nej mamma , nej. Men hon gav mig aldrig något klart svar om hon skulle skada sig eller inte. Jag stod mitt i stockholm och grät och grät och grät. Vad skulle jag göra? arför ville hon skada mig så att hon ringde och sa något sådant. Hon visste ju att hon inte skulle göra något.
Mamma har gjort flera självmordsförsök under dom senaste åren men de har bara varit ett liten skärsår i handleden sen dirket efteråt har hon ringt till ambulans och hamnat på psyket.
Hon får mediciner , uppmärksammhet.
Jag måste då bo själv i hennes lägenhet och ta hand om katterna, jag hatar de.
Såhär har mina tre gymnasie år sett ut. Pappa har oxå blivit av med körkortet och eftersom vi bor så lågnt ifrån bussen är de svårt att bo hos honom om man ska komma till skolan.
Men hur ska jag kunna bo hos mamma? Ena dagen är hon glad pigg , andra dagen är de helt släckt i lägenheten, allting är omtummlande. Och jag känner mig så förvirrad, jag har föröskt hjälpa mamma på olika sätt alltid, vara hos henne, prata med henne komma på lösningar,. men hur mycket jag än är hos henne så blir de ändå ingen skillnad. Hon utnyttjar dom flesta för att få piller , sånt som jag inte såg förrut ser jag nu.
Men ibland har hon ingen förståelse, hon bryr sig inte om vad jag säger. Hon är sjuk de är synd om henne , alla SKA ställa upp.
Men samtidigt är hon ibland så fin ,förstående hjälpsam. 2 helt olika sidor.
Jag har kommit efter otroligt mycket i skolan, jag är stressad till tusen, orolig för att pappa dricker så ofta. Jag har inte svårt för mig i skolan, och har därför rätt höga krav, känner mig jätte misslyckad när jag inte klarar de , jag klarar inte de.
Jga klarar inte av att bo hos mamma och länmnar henne ensam. Känner mig egoistisk när jag inte kan. Men jag har försökt så otroligt många gånger.
Har tagit kontakt med sputnik , nu de senaste året har varit riktigt jobbigt.
Mamma är alltid sjuk på något sätt, hypokondriker på hög grad. Kanske är de en ursäkt för att hon känner att hon inte klarar av vardagen.
Jag tvivlar på mammas historier om hennes svåra barndom, är de sant? Hon har ljugit om att pappa har försökt mörda henne 2 gånger, försökt ta ifrån mig och brorsan den ända trygghet vi har haft, Starta utredningar med socialen, bråkat om vårdnanden.
Jag ringde till min mamma för några veckor sen när jag hö mig tillrde att min grnne som var min ända skjuts från pappa till busshållsplatsen så jag kunde ta mig till skolan hade blivit av med sitt körkort. Mina chanser att bo hos pappa försvann.
Jag sa till mamma att jkag tänkte börja bo hos henne, tänkte att hon slipper ensamheten och hon kanske skulle börja må bra av de.Mamma är otrligt allmänbildad och på så sätt kunde hon hjälpa mig med skolan . Mamma lät glad och jag hoppades inneligt att hon inte skulle börja tjata om pengar frågan. De tog 5 min sen ringde hon upp igen och sa att hon måste såklart få ersättning för att jag ska bo där , jag sa men ta de inte med mig mamma, jag orkar inte , de är inte min sak. Spelade dom orden någon roll? Nej , för de här handla om någonting som hon ville ha. Jag fick rinnga till hon som har ahnd om pappas ekonomi och berätta. Pappa lever på soc och mamma har sjukpension.
Bråket om pengarna startade och mamma sa att om hon inte kunde få så mycket pengar så skulle vi skriva över mig på henna. PUNKT SLUT. JAG protesterade, om jag blir överskriven på mamma så har vi inte råd att bo kvar i vårt drömhus hos pappa. Något som jag inte under några omständigheter skulle vilja offra.
Det spelade ingen roll, de här handlade om mitt sista gymnasie år och jag behövera all stöd jag kan få fr att klara av resterna och oxå de nuvarande. Men om mamma inte fick sin summa pengar så spelade de ingen roll....
Jag hade fått upp ett hpopp omn att de p¨ågot sätt kanske skulle fixa sig, min största utmanning fär tillfället , skolan och att den skulle få bli min ända utmaning, slippa alla andra utmaningar runt omkring, som att ta sig till skolan , ta sig hem från skolan.
Mamma gick till slut med på en komprmiss men hon skulle höra med sin kontakt person på socialen om de var rimligt att hon skulle få 600 kronor för att jag skulle på hos henne 20 dagar i månaden. Pappa hade inga mer pengar att ge och om de hade varit tvärtom så skulle pappa inte ens tänka tanken på att tjaffsa om pengar , de har han aldrig gjort.
Jag prövade att bo hos mamma i en vecka.
Första dagen var bra , andra dagen blev jag utskälld om jag nämnde pappas namn , jag ville enligt henne inte vara hos henne, jag ville bara vara hos pappa. Hon grät skrek och gav mig dåligt samvete.Hörde henne flera gånger rinbga och prata med folk för att köpa piller för matpengarna som var till mig ?
Onsadgen nä jag kom hem och vi skulle följa vårt sytrikta plugg-schema, jag var taggad,ätnligen lite struktur på skolarbetet! jag hade fått hopp om att jag skulle klara de! Jag kommer in i lägenheten, men de är släckt , mamma sover.
Hoppet och lusten försvann som luften i en balong.,
Jag kommer inte fixa de här.
Saknade pappa otroligt mycket.
Va ska jag prioritera? hur ska jag fixa de här?
Mina samtal med sputnik var bra, men dom sa något som jag aldrig tänkte på.
Din mamma är så otroligt sjuk.
Sjuk?
De handlar inte bara om ångest om depressioner, hon är sjuk och du kan inte hjälpa henne.
JAg har alltid tänkt på något sätt att jag skulle kunna hjälpa mamma, att de skulle kunna gå över. Men de är djupare än så.
Jag kan inte konfrontera henne med detta , jag kan inte söga mamma du är sjukare än va du tror de sitter i de undermedvetna, för de är så de är.
Mamma har trots allt haft en mamma roll hos mig dom dagarna när jag varit där och hon är så omtänksam, hon säger ofta att hon älskar mig och vill hjälpa mig.
Men, om hon väcker mig 6 på morgonen och ber mig gå och köpa 3 sexpack på statoil, jag känner en otrlig skam över att göra de, väcker hemska minnen sen jag var barn , Jag sa men mamma kan vi inte sätta oss och prata ? Spela kort eller göra någonting , ja är här, behöver du verkligen dom? Nej fanns inte för henne, jag stod och grät och sa nej jag vill inte i nöstan en timme men hon fortsatte tills jag var tvungen att säga ja.
Vart är min omtänksamma mamma då? Vart tar hon vägen? Jag pusslar ihop nu, allt som har hänt.
Hon har ärr på halsen som hon säger att hennes gamla pojkvänn för massa år sen gav henne , han försökte skära halsen av henne.
Men jag tror inte på de.
HUr ska jag kunna tro på de?
Efter allt som har hänt som hon har gjort.
Jag ser ärren på halsen och på hennes handled och vet att hon orsakt dom båda.
Jag kan omöjligt konfrontera henne med de här tankarna, De är saker som hennes sjukdom har gjort. Sjukdom, Jag har aldrig sett att mamma har haft en sjukdom.
När jag insett allt de här och pusslat ihop allt så känns mamma ännu längre bort och jag känner mig lite rädd de är ingen läkare som har gett mig någon diagnos, dom kan inte ge en diagnos , hon har manipulerat och lurat dom i alla år, jag kan ge en diagnos men jag vet inte namnet på den..
Har jag ens träffat min mamma i sin riktiga form ? vad är hennes riktigt form när hon har så många.
Det är så mycket frågor, jag skulle vilja fråga mamma, Va är de för fel på dig egentligen och höra att hon gav mig ett rakt svar, bara för att veta att hon vet , att hon har iaf en fot på jorden och är medveten.
Va ska jag säga när jag pratas med folk om de här, jag säger samma sak, får samma svar, de hjälper mig inte. Känner mig bara tjatig.
lite luddig text men de är omtummlande att skriva om de.
Bella
07 dec 2009 12:31